att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 apr 2012

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodil Malmsten

Det här är Bodil Malmstens fjärde (b)loggbok. Den heter Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Den är utgiven på Modernista, och är en aning mindre påkostad än de tre tidigare, men följer formatet. Den visar att allt är sig likt, alltid.

Är det viktigt att den är mindre påkostad, att den inte är lika överdådigt designad? För somliga är det nog så: de som samlar på och har ett fetischartat förhållande till böcker, eller – till boken som koncept. Innehållet är detsamma: dagsaktuella rapporter, med rikliga fotografier av varierat slag.

En enda gång blir jag förbannad: det är när hon skriver om en hemlös kvinna som bor i en bil. Malmsten skriver om den här kvinnan gång efter gång, och jag tänker bara: lämna henne i fred. Då tar hon ett fotografi av henne, visar henne med förstoringsglas framför sig, studerandes en karta. Det är en bedrövlig bild, som gör mig bedrövad. Hur kan en människa som månar om sin egen integritet så ofta vara så likgiltig för en annan människas integritet? Svaret kommer på nästa sida – kameran försvinner. ”Stjaffet dijekt”, som min brådmogna son brukade säga. Malmsten fattar att hon aldrig borde ha tagit bilden – men varför publicerar hon den då? Hon har inte fattat någonting.

Här rör sig det berättade jaget från Finistère till en annan stad i Frankrike – tidsperioden är maj 2009-juni 2010, och hon landar i Sverige till sist. Det är ett tidsdokument, ja – men sådant åldras snabbt, och referenserna riskerar att bli passé om du inte skyndar dig att läsa boken.

Betraktelser kring människor och stadsmiljö, och företeelser. Livet är fullt av irritationsmoment. Åtminstone för oss som bor i den här delen av världen. Det fula, det osköna, finns överallt. Den politiska analysen är naiv, i bästa fall.

Det jag som boken framställer ska rakt inte missförstås som att det är identiskt med författaren. Nä, hon gör gärna en poäng av att de är olika personer. Nå – det jag som finns här rör sig lätt och smidigt mellan lättsamhet och allvar, med humöret vridet mot det vreda. En gång är jaget i New York – liksom Malmsten själv, förmodar man då – och det råkar infalla under 11 september, vilket innebär en minnesceremoni – en tyst minut: ”Hela New York, hela USA stannar upp en minut för att sedan rusa vidare så länge det varar.” Ja – vi lever våra liv just så: i förnekelsens trygga famn.

Inte mycket händer här: jaget läser, skriver, tittar på amerikanska tv-serier. Klagar lite, och fortsätter läsa, skriva, titta på amerikanska tv-serier. Hon slår in några vidöppna dörrar: Kafka hade roligt! Hon går för långt några gånger: att jämföra en receptionist med Adolf Eichmann är väl att gå lite för långt. Men hon säger inte särskilt mycket som är av omvälvande slag. Hon – jag menar ”jaget” – orkar hänga upp sig på bagateller, och lämnar inte mycket utrymme till någon självironi, men desto mer åt inkonsekvensen.

Det roligaste med boken är kanske minisagan om ”Familjen Tejp”, som kunde ha blivit en fin sagobok för de små barnen. Den är i alla fall roligare än de avsnitt när Malmsten agerar tv- och filmkritiker. Det har hon gjort förr. Ja, kanske det mesta i den här boken är variationer av saker hon har gjort förr. Förutom Tejp-sagan då.

Bodil Malmsten är en författare som inte har hushållit med sina resurser; hon skriver bok efter bok, mestadels för att beklaga att hon inte skriver romanen (”om Edvard”). Det här blir en raskt avhandlad bok som inte sätter några djupare spår hos läsaren.

4 kommentarer:

  1. ja, en bedrövlig "genre", en bedrövlig "människa".

    SvaraRadera
  2. Don't get me started, som Gabi brukar säga. Men, vad skönt att du också tycker ungefär såhär. Just den där grejen med att det minsann inte är henne, Bodil Malmsten, vi möter där på bloggen brukar irritera mig något alldeles väldigt.
    Jaha, så det FINNS en VERKLIG Bodil Malmsten som HAR humor, självdistans, vänner (och inte bara grannar att klaga över), politisk insikt och så vidare?
    Jaha, men varför kunde inte HON få skriva Bodil Malmstens böcker då?

    Och den där kraken i bilen, ja, jag minns henne från bloggen. Förskräckligt. Det var ju faktiskt en levande människa där inne, inte bara en förlängning av det här skrivandet jagets persona.

    SvaraRadera
  3. Jag har aldrig begripit detta, varför Bodil Malmsten hela tiden upprepar att det hon skriver absolut inte handlar om henne. Hade hon skrivit självutlämnande om saker av känslig natur så att säga, hade det varit lättare att begripa att hon ville gardera sig, skydda sig en aning från läsaren, men sådant ser man inte tillstymmelsen till. Det är knappast att betrakta som bekännelselitteratur. Ingenting eftersträvansvärt i sig, men Malmström skriver ju privat, mycket om vardagen, alldeles uppenbarligen självbiografiskt och.. lite gnälligt om sanningen ska fram... Hon är rolig ibland men borde koncentrera sig, och publicera betydligt mindre.

    Butter

    SvaraRadera
  4. Mm, hon kunde gott ha lämnat den stackars människan i fred.
    Tja - nog finns det en del poänger, men hon blir förutsägbar - man kan som läsare alltid ana sig till vilken poäng hon ska komma fram till. Som läsare begär jag mer än så - jag vill bli lite förbluffad också, känna mig lite mindre smart än författaren. Men hon rör sig i varv efter varv, upprepar samma sorts sanningar, refererar till samma förf: Proust - Bernhard - Sebald - Beckett - Saviolo ... Och så de TV-serier som hon knarkar, med ganska intetsägande motiveringar.

    SvaraRadera