Tolv månader i skugga, Lukas Moodysson

Lukas Moodysson är författaren som blev filmregissör som blev författare igen, och i dagsläget är det inte mycket som tyder på att han kommer att fortsätta göra film. Han har berättat hur mycket han vantrivdes under inspelningen av sin senaste film (Mammut) – en vantrivsel som det är lätt att känna igen sig i, för den som sett filmen.

Tolv månader i skugga heter hans nya bok, som är en vidareutveckling av förra årets bok Döden & Co. Om huvudpersonen där hette Lucas heter han nu Lukas. Det är en slags rapport som sträcker sig från sommaren 2010 till våren 2011, och jaget vistas i Sverige, Ryssland och Ukraina, samt Grekland, där han ämnar skriva just ett filmmanus om flyktingar, men hela tiden velar han. I Ryssland besöker han filmfestivaler för att tala om film, men gör allt med motvilja.

Att Moodysson vältrar sig i dåligheter – det är inget nytt. Han har med sitt konstnärskap hittat den felande länken mellan Astrid Lindgren och Traci Lords, och man kan gott ställa sig frågan vems parti han tar när han närmar sig offren för människans grymheter – det är en fråga han själv ställer sig, varför han fortsätter gräva i det här hemska som människan utsätter andra människor för.

Han tonårstänker om rättvisa och orättvisa, moral och omoral, och ger ett ovanligt trött och slött intryck när han ställs inför en kreativ kramp. Hur den ska lösas har han bara ett svar på: genom att fortsätta skriva, osorterat, oroligt, rastlöst. Han behöver – som vi alla gör – någons hand att hålla: den hand han hittar tillhör Anna Achmatova, och skriver boken i dialog med henne.

Tjatigheten hör samtidigt till hans stil, till det som jag gillar hos honom – eller, har gillat. För redan med Döden & Co tyckte jag att det började bli tradigt, och i den här boken känns det som att han repriserar åtskilligt material där, som om det här är the extended version (director´s cut). Ibland hjälper det med självdistans, som när han undrar om han inte tillhör dem som ”skriver ordet glasruta på en glasruta”, det vill säga bara skriver det uppenbara, utan att problematisera.

Nog kan man också undra om Moodysson inte söker sig till misären för att själv känna sig något mindre miserabel. Hans politiska analys är förenklad och inte så fruktbar, som när han spekulerar i Sverigedemokraternas framgångar. Jimmie Åkesson har en ful mössa, och hade bokens jag haft gangstrar i sitt kvarter hade han själv röstat på SD. I Vimmerby växte Astrid Lindgren upp, men också Ulf Olsson, våldtäktsmannen och mördaren.

Som svar på frågan hur man ska leva i den här ondaste av världar verkar Moodysson erbjuda att man bör bli en idiot, och det menar jag inte nedsättande, eller ens att det är i dostojevskijsk eller hermelinsk mening. Att vara kunnig är plågsamt: hellre då att distansera sig från smärtan. Tills distansen också blir ett problem: ett större problem. Att avstå från nyheter är inget alternativ, men att på riktigt läsa en dagstidning innebär att du blir deprimerad så det räcker i flera dagar.

Dock tycker jag att det blir besvärande självupptaget med de återkommande gissningarna vilken slags poet han hade varit i ett totalitärt samhälle, att han troligen tillhört diktatorkramarna. Det är däremot inte särskilt smart att spekulera i om Samuel Beckett hade skrivit hyllningsdikter till Ceauşescu om han hade varit rumänsk författare, då Beckett var partisan under andra världskriget.

Mr Moodysson fortsätter älta sina förehavanden och sitt engagemang, och att säga att berättarmotorn går på tomgång är väl att säga för mycket, men nog låter det ibland som den har skurit.