Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 apr. 2012

Främlingen, Albert Camus

Främlingen, vad döljer du för mig?

Böcker är dagsländor, med några få undantag, de där som blir det vi kallar klassiker. Och en sådan får man lov att säga att Albert Camus Främlingen är. För ett par år sedan utkom den i Jan Stolpes nyöversättning, och jag hade inte tid att läsa den då. Men nu. Tyvärr är boken redan så välläst att mitt biblioteksexemplar faller i bitar när jag läser, så att sidor trillar ut. A bit of scotch tape will clear us of this deed.

Snabbt är jag inne i det febriga tillståndet som utgör atmosfären för den här boken. Om skräcken i att vara människa. Om att det vi gör, det saknar i grunden betydelse.

Ilskan finns fint registrerad i stilen, i det hårda tonläget. I ursinnet som dikterar Mersaults vandring genom hettan, där det är solen själv som är den mordiska katalysatorn, och där döden hamrar in sitt budskap redan med romanens första mening, och senare fortsätter vara följeslagaren genom berättelsen.

”Det betydde ingenting”: dess credo, dess refräng, och vemodigt upproriska tjut exakt mittemellan likgiltigheten och förtvivlan. För om det är så att Mersault är likgiltig eller om han bara spelar likgiltig – det öppnar för en värre fråga: vad är värst?

Är Mersault en modern människa – är han psykopat? Han imiterar känslor, har lärt sig spelet, och kan visa omtanke – men samtidigt är han fullkomligt ärlig, säger som det är. Det gör honom till främling. En man utan själ: det är det värsta av allt, att den här dödsnärvaron betyder själslig död mer än bokstavlig – att det är den strukturella döden som hägrar.

Att följa de oskrivna lagarna är svårt för den som saknar själ. Mersault är en människa som vägrar lyda konventionen. Men det är ett misstag att tro att han inte sörjer sin mamma – han är som Hamlet, och söker sin individuella ärlighet, som inte har med etiketten att göra. Det här visar sig ett flertal gånger, då Mersault faktiskt tänker på sin mamma, och bibehåller ett band till henne, trots att han hävdar motsatsen, i sina försök att hävda att det som är dött stannar dött och saknar betydelse för de levande – så där som han inbillar sig att hans död skulle utplåna honom ur människors medvetande (han skulle bara ha vetat!). Han har starka minnen, och hon blir något av en följeslagare, en hjälp i hans dödsångest, som när han erinrar sig hennes fras att ”man aldrig är heltigenom olycklig”. Dock följer han inte skicket, som att han inte mediterar vid graven.

I ett långt ambitiöst skrivet efterord diskuterar Michael Azar författaren Camus i stora drag, och tecknar kanske en lite väl bred bild av författarskapet. Han jämför Mersault med Josef K. från Kafkas liknande roman Processen, men gör nog en felbedömning när han lite slarvigt hävdar att K. i sin roman ”söker botgöring”, vilket alltså skulle skilja honom från Mersault. K. gnäller inte över vare sig sitt åtal eller sin dom. Kanske Ajar också läser in för mycket allegori i den här berättelsen om den kylige outsidern Mersault som skjuter en arab och vägrar gråta på sin mors begravning, och döms till döden i första hand på grund av det sistnämnda. Det går att göra en politisk tolkning utan att rulla in den allegoriska tolkningsapparaten, en av de otympligaste och osmidigaste av dylik apparatur.

Det ligger något anakronistiskt – nu – i Camus perfekt avvägda stil, där Mersaults kylslagna inre får sin rätta stilistiska temperatur. Och då är det nästan allt för lätt att läsa in åtskilliga senare tiders författares stilar – Easton Ellis, Houellebecq, men också Ellroys deckare, lika hårda som de är kalla. Därför behöver jag inte alls skämmas för att jag läser för få deckare under mitt påsklov, när jag har sällskap av Camus maskerade deckare Främlingen. Sjuttio år har (inte) gått sedan den utkom.

7 kommentarer:

  1. Mersault är ingen likgiltig människa, det bara ser ut så eftersom han inte uppför sig enligt koderna. Han bryr sig om sin mor, återkommer till henne genom hela romanen. Han tycker om att vara med Marie fast han inte svarar jakande på frågan om han älskar henne, han vet inte om han vill gifta sig med henne, det är inget konstigt med det, hur många känner inte likadant? Han är noga med att sköta jobbet, men hoppar inte jämfota av glädje när han blir befordrad, han trivs där han är och vill inte flytta. Skottet mot araben var inte beräknat men han tar hela ansvaret på sig och ber om nåd. En enda gång bryter han igenom och får ett raseriutbrott och det är när prästen vill pracka på honom frälsning. Mersault är i mina ögon en vanlig kille med ovanligt hög integritet. Det är det senare som gör läsare så upprörda.

    SvaraRadera
  2. Intressant - ja, jag tror nog inte att han är likgiltig, men hans beteende uppfattas så, därför att han vägrar spela med i spelet.

    SvaraRadera
  3. Precis, Meursault saknar sinne för vardagslivets teater. Han klarar inte att avläsa vad andra människor förväntar sig av honom eller vad de läser in i det han säger och gör - han inser t ex inte att chefen, när denne erbjuder honom att flytta till firmans Pariskontor, ser honom som en man att satsa på, och han inser inte att han gör sig omöjlig inför både publik och jury under rättegången. I alla fall verkar han aldrig tänka igenom dessa aspekter av sin tillvaro. För de flesta av oss finns det där ju med hela tiden, mer eller mindre medvetet, men meursault bryr sig inte om det.

    Om man uppfattar Meursault som en person tecknad med psykologisk realism så kan man ju säga att det finns en spricka mellan mannen i första hälften av boken och den person som talar på de sista sidorna. Meursault verkar helt enkelt för dum eller osofistikerad för att uttrycka sig i de ordalag som Camus använder i slutet av boken. Och man kan nog också säga (som Conor Cruise O'Brien påpekat) att hade den här typen av brott hänt i verklighetens Algeriet 1940 så hade förövaren - en vit pied-noir som skjuter ner en arabisk gangster, utan vittnen - inte gärna dömts till döden, snarare till tio års fängelse. Men det är en bok som är mycket öppen för olika tolkningar, det är en del av dess storhet.

    Och visst påminner Meursault en del om Josef K. i Processen? Just det där mötet mellan en förbrytelse med oklar innebörd, ett samhälle som tycks vila i dvala och en absurd "rättvisa".

    SvaraRadera
  4. Parallellen till Josef K., det är något som har slagit också mig tidigare, jag såg inte att du nämnde att även Azar gör den kopplingen. I vilken mån Camus kände till Kafka är nog svårt att avgöra - FK var ju ingen stor kändis vid den här tiden och boken låg färdig redan våren 1940.

    En kul detalj är att storförlaget Gallimard refuserade Främlingen - deras lektör skrev surt ungefär "vem kan vara intresserad av en så här platt historia?" (några år senare tog de emot honom med öppna armar). Boken gjorde ett mer hprdkokt och skrapigt intryck på franska än den gör för oss, eftersom den har en mycket mera matter-of-fact stil än vad som var vanligt i franska romaner, och dessutom stippar den det skriftspråkstempus för förfluten tid, passé simple, som länge var nästan helt obligatoriskt i seriös fransk litteratur. 1942 lät den här stilen som en kioskdeckare. Men sedan dess har den blivit den mest sålda franska pocketboken någonsin...

    SvaraRadera
  5. Kerstin Gansmark6 april 2012 kl. 20:47

    Mersault visar inte känslor, vilket retar folk till vansinne. Han kanske är dum och inte förstår sitt bästa; det är andras bekymmer, inte hans. Romanen lever av andras känslor inför den till synes känslolöse.

    "Förändra dig inte
    fördjupa dig
    djupare
    känslig som stenen". (Bo Carpelan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst, han är inte uppmärksam på det där. Man kan ha olika uppfattningar om ifall han *aktivt* valt att strunta i att se vad folk förväntar sig, vad de spelar fram till honom - eller ifall det handlar om en blockering, en blindhet för det sociala spelet hos honom. Jag läser det mest som det senare, ingenting i boken verkar antyda att han skulle ha fattat ett intellektuellt beslut att strunta i alla sociala koder och dessutom verkar han ärligt talat inte så smart i större delen av boken.

      Men det tar för mig inte taggen ur det subversiva och oroande i berättelsen. Att Meursault begår sitt mord eller dråp på araben är i stort sett en slump, det finns inget pådrivande skäl utöver att han råkat hamna i den situationen och agerar irrationellt. men när han ställs inför rätta visar det sig att samhällets skäl för att döma honom till döden är precis lika arbiträra - han döms för att han inte förmår spela med och för att man fått för sig att han är en sociopat, en ateist och en dålig son. Det sättet att sticka hål på lagens och ordningens anspråk är en kanske ännu större provokation idag än det var på 1940-talet.

      Radera
  6. We are a group of volunteers and opening a new scheme in our community.

    Your web site offered us with valuable information to work on.

    You have done a formidable task and our entire community might be thankful to you.



    my site - grupa kreatywna

    SvaraRadera