att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 apr. 2012

Familjeband, Clarice Lispector

När den brasilianska författaren Clarice Lispector introducerades på svenska nio år efter sin död, var det med en novellsamling (1986), Familjeband. Det är knappast det mest lämpliga utifrån synpunkten att värva läsare till det här författarskapet, och förutom boken Brasilien: fem dagar skulle det dröja till 2000-talet innan fler böcker gavs ut på svenska. Något liknande gäller Haruki Murakami, som också introducerades med en novellsamling, vilket gjorde att det dröjde sju år tills nästa utgåva.

Under 2000-talet har dock Tranan stått för en heroisk bedrift, när de med Örjan Sjögrens översättningar gett ut sex av Lispectors mest omtalade böcker, och i vår alltså debutromanen Nära det vilda hjärtat, samt en nyutgåva av just novellsamlingen Familjeband, där Sjögren nyöversatt drygt hälften av de tretton novellerna.

Noveller är inte riktigt Lispectors bästa gren: jag är medveten om att många inte håller med mig – det är en ganska generell uppfattning om många romanförfattare, att de ”egentligen” skulle vara ”bättre” som novellförfattare. Men hon är en så pass extrem författare att jag inte kan tycka att det här korta formatet passar de stora ambitionerna – jag minns också att jag läste den här boken långt innan jag läste Stjärnans ögonblick för drygt tio år sedan, utan att då bli särskilt begeistrad.

Men hon är skicklig på att skildra unga människor, i synnerhet barnet – där skriver hon i någon bemärkelse helt utan förbehåll, som om hon inte har fattat att man ska hålla distans till sin egen barndom.

Det farliga är alltid nära i Lispectors noveller, där allt vackert bär på det fula – There is no beauty without the beast … Novellerna är intecknade med oro. Det excentriska finns inte heller med för effektens skull, utan för att det är så här Clarice Lispector uppfattar världen. Därför är det fel att betona de våldsamma inslagen, eller mena att hon skriver brutalt eller osentimentalt – snarare är det skrivet utan övervägningar, skrivet utan(för) estetik, i de kalla konstaterandenas skola.

Utspelet i gestiken är överdrivet, hyperboliskt, utan att det blir konstruerat. Det är förstås både fånigt och orättvist med jämförelser. Hon förefaller skriva i ett tomrum, till synes påverkad av intryck, som om hon saknar en förhistoria, där hon uppfinner sin egen variant av realism, som inte kan fästas vid begrepp eller ismer som magisk realism eller surrealism eller något annat. Här är allt vassare, skarpare, skrivet utifrån en egen, sällsammare optik.

Och farligt: ”Det var för övrigt vår och en farlig godhet fanns i luften”, som hon skriver i novellen ”Den minsta kvinnan i världen”. Otåligheten dikterar innehållet i novellerna, som jag inte för mitt liv kan återge vad de handlar om, möjligen med undantag för en matematiklärare som begraver en hund, och så naturforskaren som hittar den där minsta människan i världen – en svart 45 cm kort gravid kvinna.

En novell som jag inte kan låta bli att tolka allegoriskt, där jag tänker på vårt rikes nyfödda Estelle. Det måste vara första gången i världshistorien fadern till en kronprinsessa måttar upp spädbarnets längd som man gör när man beskriver en infångad fisk. ”Gulligt”, löd den allmänna uppfattningen om den valhänta Daniels gest, men jag blev bara beklämd, tyckte det var för privat, att sådana detaljer är något man kan bespara sina undersåtar.

Just den här kvinnan blir något av önskedrömmen för författaren: en stum gåta, som bara kan skratta – det är väl något av det ouppfyllda idealet, att reduceras till ett skratt, riktat åt den nyfikne läsarens inbilska tolkningsförslag.

Lispector skriver om en begreppsvärld där tingen samspelar med språket, med orden, och hon lägger in överraskningsmoment som förbluffar läsaren och protagonisterna men författaren själv allra mest: epifanier som befinner sig bortom det kalkylerade, bortom kontrollinstanser.

Vad ska man ha erfarenheter till? Att lära sig betyder här att bli mindre erfaren, att försöka bortse från de rena kunskaperna. Lispector är en illmarig och opålitlig författare. Att existera betyder för henne att skändas av livet. Snarare än noveller läser jag de här tretton olika texterna som en enhetlig räcka situationer, sammanhängande genom att de nöjer sig med beskrivningar, låter bli att ställa sig i vägen.

Framför allt skriver hon alltid på den yttersta toppen av sin förmåga, som om hon ständigt hittar stilens formtopp. Att läsa Lispector är besvärande, besvärligt, kämpigt – ja, och sällan så där ”mustigt” som vi förväntar oss att kanske speciellt sydamerikanska representanter för litteraturen ska uppföra sig. Tranans böcker – med undantag för pocketutgåvan av Stjärnans ögonblick – håller sig till okonstlade färger, utan det är naturens gröna, bruna, blå, som om de vinkar förtroligt till den organiska stilen hos författaren.

2 kommentarer:

  1. Daniel måttade upp sitt barn inte som en gädda utanför att dom danska prinsarna gjorde så med sina nyfödda.Han kände sig nog tvungen till detta.
    Egentligen tänkte jag tacka dig för dina fina recensioner.
    Det är så få som man får så mycket ut av att läsa som man får av dina recensioner.

    SvaraRadera
  2. Hm, där ser man! Jag behöver verkligen lära mig mer om kungahusen ...
    Men tack!

    SvaraRadera