att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 apr. 2012

Stål, Silvia Avallone


I låten ”Common People” träffar Pulp-sångaren Jarvis Cocker en rik tjej som vill lära känna de fattiga, de vanliga människorna. Hur ska hon göra? frågar hon när de hamnar på en affär, och en dialog utspelar sig:
”I said pretend you've got no money,
she just laughed and said,
'Oh you're so funny.'
I said 'yeah?
Well I can't see anyone else smiling in here.'”

Det är verkligen inte lätt att förstå sig på fattigdomen, för den som fötts med silverskeden i munnen. Inte heller tror jag att de rika blir klokare av att lyssna på Pulps låt, som nog mer har mer att säga dem som lever utan(för) rikedomen. En del nytta gör nog också en roman som Silvia Avallones Stål, utgiven av Natur & Kultur, i Johanna Hedenbergs översättning. En veritabel succé, utgiven i halva Europa, samt Brasilien och Japan.

I den lilla kuststaden Piombino bor två tjejer, tretton på väg att fylla fjorton, Francesca och Anna, som inte snabbt nog kan ta sig därifrån, med storslagna men sköra drömmar som enda möjlighet att utvecklas. I deras värld är man antingen en snygging eller en tönt, och de är båda det förstnämnda – till töntarnas förtret.

Ärligt talat är Stål en ganska fyrkantigt berättad roman, med stereotyper hårt utmejslade. Könsförtrycket är starkt, där kvinnor sliter och män passiviseras: den svettige pappan spanar in dottern i kikaren, med allt annat än godhjärtade motiv. Det finns incestuösa drifter både här och där i den här romanen, men framför allt en objektifiering av de två protagonisterna, vars snygga kroppar beskrivs detaljerat och minutiöst av en författare,  som inte heller verkar ha helt godhjärtade motiv.

Avallone, född 1984, verkar ha tagit starka intryck av Moodyssons film Fucking Åmål, som hon kan ha sett som femtonåring. Och ibland ser det ut som att hennes roman ska bli en Fucking Piombino, när tjejerna tillbringar mer och mer tid med att kyssa varandra. Nu ska hennes roman också filmatiseras.

Men mest vill hon visa hur den här hårda världen ställer till det för individens levnadsvillkor. Att vara kvinna här innebär också att du definieras endast utifrån hur långt du kan nå med din skönhet: den är ditt enda kapital. Världen är inskränkt, och fattigdom handlar inte bara om pengar – det handlar om en avsaknad av intryck överhuvudtaget, om begränsning. Människor dras till och ifrån varandra, när vänskap och lojalitet genomgår hårda prövningar.

Vad fattigdomen åstadkommer då blir en frustration, som måste ges fritt spelrum någon gång. Då släpps våldet löst. Avallone är väldigt ivrig att visa fram orättvisorna – ibland lite väl ivrig, kanske. Lika missriktade blir hennes försök att problematisera schablonerna, med män låsta i traditionen, där de upprepar tidigare generationers misstag. Hon skriver själv ungefär lika valhänt och schablonmässigt som det hon vill kritisera, och med ett beräknande som inte riktigt går intrigens ärende.

Som hotfull kuliss finns stålfabriken, som paradoxalt också ger friheten – en viss frihet, en ekonomisk lindring – eller, en provisorisk respit från bekymren. För det är ett jobb som bryter ned och sliter ut, för hur man än ser på det är stålet alltid starkare än människan. Då behövs drömmarna, hur sköra och orealistiska de än är. Alternativet – att ge upp – finns inte. De enda genvägarna är kriminella.

I sin med all rätta hyllade debut Ingenbarnsland visade Eija Hetekivi Olsson att det går att skildra den fattiga världen utan att det blir övertydligt pedagogiskt, att det finns en historia om värdighet värd att gestalta utan självklarheter. Jag kan inte riktigt tycka att Silvia Avallones debutroman Stål är lika hårt drabbande. Den är för ojämnt skriven – men nog finns det viss potential att hon kan utveckla sitt skrivande, att det valhänta bär på en spontanitet som hon kan tillvarata bättre en annan gång.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar