att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 apr. 2012

Jag vill inte vara rädd (för mörkret), varför måste jag vara rädd (för mörkret)


Strax efter att jag hade köpt ”Vapen & ammunition” på den skivaffär som nu är nedlagd sedan många år gick skivan sönder. Det här kunde uppfattas som symtomatiskt för den som är upplagd för att söka symbolik – för nog var det något som gick sönder med Kent med den skivan. Nu gjorde det inte heller inte något att skivan var obrukbar, då grannen spelade sitt exemplar ett par gånger om dagen, och radion gjorde inget annat än spelade låtar från den här skivan.

Nu släpper Kent sin tionde skiva, ”Jag är inte rädd för mörkret”, och tråkigt nog har ingenting hänt. Här fortsätter de med att spela Kent-låtar, och det finns ingenting att irritera sig på, ingenting som skaver. Allt låter bra: produktionen är svindyr, instrumenten ligger soft i ljudbilden, texterna är mysmörka, och Berg sjunger så där smeksamt och tydligt, även om han artikulerar sämre än han gjorde i början (för första gången missuppfattar jag ett ord i en låt, när jag tror att ”Marken ligger uppskrapad” egentligen sjungs ”Majken ligger uppskrapad”, ur låten ”Petroleum”, vars titel nog är beställd av Fredrik Strage: överhuvudtaget verkar Kent snegla lite väl mycket på rockjournalister när de skriver låtar).

Inte vill jag heller ha ett band som sjunger om sina grillar, om att ”skaffa barn”, om att svika sin klass och sedan ångra det offentligt (så där skevt ironiskt). Som bara skriver låtar för att beveka en stor massa, och lägger in ett utanförskapskoketterande, men som aldrig bränner till. För hellre ett band som vågar göra bort sig på riktigt, som gör några bottennapp: men här är allt lika bra, eller – lika dåligt. Det är lika utslätat och jämnt: totalt ofarligt.

(Eller var det en tillfällighet – om jag nu minns rätt – att det var djurparksrovdjur på omslaget till ”Vapen & ammunition”-skivan? Det tämjda rovdjuret: människans fega övergrepp på det vilda.)

Ett band som konsekvent sjunger om rädsla, men vad består rädslan av? Barnets mörkerrädsla – ja, gång efter gång återgår texterna till barndomen – likaså i referenserna till sådant som barn gillar, som tabletter, självförakt och egyptisk mytologi. I den outgivna extralåten ”Ett år utan sommar”, som givetvis är lika fläckfri som resten av skivan, staplas referenser till all den litteratur som ryms i en gymnasists antologiläsning.

Men de blir aldrig rädda så att det märks, så att jag kan föreställa mig att Berg verkligen menar vad han sjunger. Även om alla Kents skivor på 2000-talet har varit besvikelser i varierande grad har det alltid funnits något glädjeämne – som den nästan lika sorgliga ”Röd”s ”Svarta linjer”. Jag befarar att den här skivan kommer att ha ännu mindre att säga mig om något eller några år, men det spelar förstås ingen roll, för det här är ändå musik som ska konsumeras och inte konserveras. 
 
Tracey Pew, basisten i The Birthday Party, sa att ”Rock music will be remembered as the anus of culture” – ett omdöme som det är värt att påminna sig om, när man tar del av bandet Kents självupptagna påhitt. Det är ett problem för Kent att de fortsätter odla sin utanförskapsmyt, samtidigt som de gör allt för att smickra in sig överallt med en musik som aldrig går utanför de förväntade ramarna för hur en Kent-låt ska se ut. Undantaget är inledningen till sista låten, ”Hänsyn”, där Portishead sträcker ut en försynt hand. Kent stirrar lite undrande på den, ruskar på sina huvuden, och stänger dörren till den förnyelsen.
 

7 kommentarer:

  1. De är falska (hm och beräknande) i mina öron – står inte ut med att höra hans röst och texterna. Anekdot 2, vi var på fest på arkitekthögskolan 1995 och där spelade ett helt nytt band och det var de. Vi gick ut efter ett tag, jag stod inte ut.

    SvaraRadera
  2. Nja, de har nog ibland lyckats göra musik som berör, men inte på den här skivan. Jag har för mig att jag läste nånstans att ett par av de här låtarna låter som att de kunde ha varit med i schlagerfestivalen, så de kanske är med där nästa år.

    SvaraRadera
  3. Det är det att han inte "sjunger rakt ut" det låter konstlat, nasalt, inte naturligt.. i mina öron. Och om han då utger sig för att uttrycka känslor på ett lite djupare plan. Och så har jag svårt för rockstjärneposen det som verkar vara attityd (som ser inövat ut). Tänkte faktiskt på det i Malin Nords Stilla havet också (från det ena till det andra) att det blir som en "allvarspose" havet är grått. Ja men om det inte säger något i sammanhanget. Blablabla. Det slår över i komik.

    SvaraRadera
  4. det blir ju lätt ett maner, även om det är svårt att bestämma vad som är "rätt" sorts allvar eller melankoli - på slutet av 90-talet störde jag mig enormt på Manic Street Preachers allvarsamma attityd, som jag uppfattade som en pose - att se svårmodig ut, det klarar väl vem som helst, för mig såg de mest ut att ha ont i magen i sina videor. Kent odlar sin myt, visst, och man kan tycka vad man vill om hur han sjunger, men för mig har de blivit så ointressanta nu.

    De hade energi på sina första skivor, verkligen.

    SvaraRadera
  5. De första skivorna skulle lika gärna kunna ha getts ut i poesisamlingar, men detta... Det är bara abstrakta och dimmiga uttryck som de tror kommer göra intryck. Vad de än säger på sina presskonferanser så är det "hipsterskit". Ingen blir shockad av denna skivan, eller de förra.

    SvaraRadera
  6. Det känns som om alla ni som skrivit inlägg hyser en allt för bekant och illa dold avund inför en grupp som har så många hardcorefans och grammisar att det blir svårt att räkna dem :-), men samken är som baken..., kluven.

    SvaraRadera
  7. Gulligt! Nja, det handlar nog mest om besvikelsen inför ett band som en gång i tiden gjorde musik som betydde något på riktigt. Som sedan inte bryr sig. Som blev som dom andra ...

    SvaraRadera