att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 apr. 2012

Elden och döttrarna, Lars Gustafsson

Det finns mycket hos den mångförslagne Lars Gustafsson som jag antingen inte förstår eller bara tycker att han har fel. Men det förhindrar inte att jag ändå gärna läser honom, och speciellt hans dikter. För två år sedan gav han ut Om begagnandet av elden, och nu har han på Atlantis gett ut en ny bok, Elden och döttrarna.

Men då är det för mycket sagt att säga att det är en ny bok. Snarare är det en uppvärmd eld som fått sällskap av en hare – inledningsdikten – och ytterligare några nyskrivna dikter. Resten är faktiskt en repris av hans förra bok, utan att det riktigt framgår av hur den nya boken presenteras på omslaget, som bara nämner den föregående bokens ”fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang”. Här antyds att det handlar om ”valda och nya dikter”, men något representativt urval är det knappast frågan om.

Om det ofta blir klarare och konkretare hos många äldre författare – eller det gäller nog konstnärer överhuvudtaget, tänk bara på äldre bildkonstnärers mindre expressiva alster – finns hos Lars Gustafsson ingen tillstymmelse till någon försonande mildhet.

Dikten om haren utmynnar i en surmulen betraktelse över reklamspråkets imbecilla påstående om naturens godhet. Den som någon gång sett de rov utföras av naturens varelser är nog benägna att instämma i Gustafssons ifrågasättande. Ska det stå något på margarinpaketen är det inte ”Naturen är god”, och inte heller ”Naturen är ond”, utan ”Naturen är djävligt likgiltig”.

I dikterna finns åtskilliga ledtrådar till Gustafssons poetiska värld. Klockan visar fel, påminnelser om att känna sig snuvad på konfekten. I många dikter handlar det om läsning: böcker som läser sig själva, läsare som läser (också sig själva, i lika hög utsträckning som de läser böcker), och så vidare. Och tiden, som dateras i dikternas ständiga återkommande till månaderna.

Han utgår gärna från banaliteter, allra helst ett djur – eller en kvarglömd julgran, och låter det sällsamma sällskapa med det vardagliga. I dikten om julgranen låter han ett oväntat fynd alstra kraft från den till synes obetydliga detaljen.

Att läsa innebär alltid i viss mån att du ska bli författaren. I fallet Lars Gustafsson handlar det om att du blir lite finurligare än du är annars. Här handlar det som så ofta annars om filosofin, om ödmjukheten som bara kan erhållas av den som verkligen har fattat vad vishet är – att gå bortom vetskapen, att se kunskapen som mer ett medel än ett mål. Förnuftet kräver sin gnutta skepsis för att bli hållbar i längden.

I några av dikterna finns också en ödmjukhet i att skildra kärleken som en vaksamhet, att det är något som existerar i beredskap inför de hotfulla krafterna. Likaså en dikt som återkallar något av styrkan i Rilkes underbara tanke om att vara närvarande i andra(s) drömmar, i Gustafssons dikt ”Genom spegeln”:

Käraste

sovande så långt ifrån varandra

delar vi ändå natten


Och vi drömmer varandra

Om jag vaknade nu

skulle jag inte finnas.


Jag drömmer dig

som drömmer mig.


Om jag väcker dig

kommer jag att försvinna.

Gustafsson kan förefalla vara en fryntlig farbror – en roll han är bra på att spela – men han är inte någon ofarlig författare, som sysslar med trevligheter. Mindre lyckat är några krampaktiga försök att vara medvetet rolig: den typen av humor fungerar kanske bättre i andra sammanhang. Som helhet är det här, trots det tveksamma i repriseringen, ännu en stark diktsamling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar