att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 apr. 2012

Inunder, Ann-Marie Tung Hermelin


Det är en ambitiös roman Ann-Marie Tung Hermelin har skrivit, om sorgens mekanismer. Tyvärr lyckas hon aldrig göra ämnet angeläget, då huvudpersonen är tråkig och språket likaså.

Enligt Dylan Thomas, som kanske är den störste auktoriteten i området, har barndomsminnen varken en struktur eller ett avslut. Här är det verkligen osorterat och ryckigt, när vi tar del av Alices minnen, i Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder. Hon väljer att lägga sig nära det självupplevda, när huvudpersonen delar födelseår och huvudsaklig yrkesbakgrund med författaren själv – konstvetare och översättare.

Efter att hennes käresta Paolo dör beger hon sig till väninnan Karins hus Corahill, för att där återskapa sitt liv. Det gör hon i fragmentariska återblickar, som tar oss tillbaka till barndom och ungdom. Den trygga uppväxten ger Alice förutsättningarna att hantera kommande svårigheter, och hon får sannerligen ett jobbigt liv. Men en roman måste ha mer att ge, vill jag invända: mer gestaltning av huvudpersonens inre, när det nu så utpräglat är berättat utifrån första persons perspektiv. Alice förblir en självupptagen tråkmåns.

I första hand handlar det om identitet, om vantrivsel i den här världen, och om att inte höra hemma: att vara annorlunda. Tung Hermelin har ett allvarligt tonfall, och ett något tungrott språk, som kan låta så här när hon beskriver ”ett övermoget huvud där min existens skapas i tomma intet. Överlevnadens synapser genomströmmar hjärnan och med tankens kraft frambringar jag livet.”

Det här är en roman om dubblerad sorg, för strax efter mannens död dör också den franska mormodern, som Alice har ett innerligt förhållande till. Paolo är vårdslöst hanterad som romanfigur: de träffar varandra, och så dör han, efter att de haft sex några gånger, beskrivet på ett sätt som lägger sig farligt nära de fåniga klichéernas marker.

Inunder är en roman med ambitioner, helt klart. Den försöker utforska sorgen, minnet, språket, förälskelsen. Men jag är inte förtjust i hennes minnesarbete, som rör sig på en teoretisk nivå, med inflikningar av läsning – en hund heter Marcel Proust, hon läser Isabelle Allende och somnar med näsan i boken, man citerar Petrarca, och så vidare.

Mest irriteras jag av malplacerade värdeomdömen, som när en lång essä om impressionismen avslutas med en intetsägande summering att konsten handlar om ”att uppleva”, eller att huvudpersonen har ”svårt” för Hemingway: ”Annat var det med Gertrude Stein och Alice B. Toklas. De förstod sig på konst och hade en avundsvärd livsstil.”

Det är också irriterande med en huvudperson som är så odrägligt självgod mest hela tiden, med ett omedgörligt gnällande till hands. Alice blir aldrig mer än en mesig protagonist. Det är synd på den fina ambitionen att dryfta allvarliga frågor. Tyvärr misstänker jag att romanformen passar författaren illa, att det hade kunnat bli en helt annan bok om hon hade släppt de fiktiva ambitionerna och skrivit helt förbehållslöst självbiografiskt. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2012.) 
 

2 kommentarer:

  1. Hej! Oavsett hur du som recensent upplever boken undrar jag varför du tar för givet att romanens handling är självupplevd av författaren? En roman och dess karaktär(-er) kan naturligtvis vara inspirerad av mer eller mindre närliggande personer och händelser i en författares liv, så är allt som oftast fallet, men Tung Hermelin är exempelvis varken konstvetare eller översättare även om hon studerat konst och sinologi. På vilka andra punkter anser du att handlingen är personligt upplevd/återgiven från verkligheten? Jag tycker att ditt förhållningssätt blir problematiskt och bortser från författarens förmåga eller oförmåga att bygga fiktion.
    Mvh
    Hedda Krausz Sjögren

    SvaraRadera
  2. Nu skriver jag väl bara att författaren lägger sig nära det självupplevda. Om man har studerat konst, är man inte konstvetare då? Och jag har läst att hon har arbetat som översättare, men det kan ha varit felciterat.

    Det är nog inte heller enbart den här recensionen som har påpekat självbiografiska inslag, och i så fall kan man undra om inte författaren tydligare skulle ha markerat ett avstånd.

    Fast detta är ändå den här romanens minsta problem ...

    SvaraRadera