Sommarboken, Tove Jansson, Förlaget

I år är det 20 år sedan Tove Jansson dog. Vi behöver påminnas om det, eftersom författaren som i Sverige går under namnet ”Astrid” dog samma år. Tove Jansson har fått finna sig i att leva i skuggan av Lindgren, och i Sverige är det nog fler som dricker jolmigt te i Mumin-muggar än läser hennes böcker.

 

Mumintrollen i all ära – Det osynliga barnet är en av få oumbärliga novellsamlingar som skrivits på svenska – men Jansson skrev också ”böcker för vuxna”, som det lite nedlåtande brukar heta. En av dem är Sommarboken från 1972, som man skulle kunna beskriva som en Mumin-roman fast utan trollen. 

 

I stället är det barnet Sophia som vistas på en skärgårdsö i sällskap med farmorn och pappan. Mamman är död, får vi veta inledningsvis, och så är det inget mer med det. Pappan är mest upptagen med viktiga saker, och farmorn är mest trött, och så är hon orolig för att hon börjat minnas så dåligt. Sophia lämnas mest för sig själv. Det som förr kallades ”fri uppfostran” har fått så dåligt rykte att det nästan är omöjligt att hitta barn som leker utan vuxnas uppsyn. Som jag minns det fanns det knappt föräldrar under hela min uppväxt: det var morsor som ropade att maten var klar och farsor som läste tidningen (en eufemism för att ta en tupplur).

 

Sommarboken är en av Janssons mest populära titlar, och det är en given omläsning för många under sommaren. Den här berättelsen om Sophia är fin, men också melankolisk – ett favoritord hos Jansson. Man kunde jämföra med en annan utsökt tolkare av melankolin, alltså Ray Bradbury och några av hans finaste sommarböcker, som Oktoberfolket (Something Wicked This Way Comes) och Blommande vin (Dandelion Wine). Även här är det frågan om tiden innan erfarenheten – symboliserad av hösten – sätter sina klor i de unga huvudpersonerna.

 

När Sommarboken återutgavs i England strax efter författarens död liknade Ali Smith den med en fjäril som slår sig ned i ett rum fyllt av elefanter. Elefanterna skulle då representeras av den normala bokutgivningen: titlar som stökar till och är allmänt jobbiga. Det är en träffande liknelse. I stället för att pocka på uppmärksamhet arbetar Jansson med subtilare medel.

 

Hon är inte heller intresserad av den trygghetsskapande nöjesläsning som brukar höra barndomen till. Här premieras starkare känslor, och Janssons karaktärer längtar uttryckligt efter att klart väder – tråkigt! – ska ersättas av storm – spännande! Det känns igen från Muminberättelserna och Filifjonkans önskningar. På ön finns föga förvånande en spökskog. Det är också döden som är det genomgående temat, inte enbart i mammans död och farmorns eventuella döende.

 

Sommaren bär på sådan dubbelhet. Där finns löften men också besvikelser. Jansson visar vad litteraturen ska ägna sig åt: inte informera, redovisa och delge fakta i beskrivningar som staplas på varandra. Hon väcker oroande och oroliga frågor. Hon lyckas vara kryptisk utan att bli obskyr eller dunkel.

 

Hon lyckas också skriva om vuxna som tar barn på allvar. Farmorns sätt att agera med Sophia är det finaste i boken, när barnet ställer sina rimliga frågor om liv och död och Gud. Så här är det: Tove Jansson skriver indirekt om krishantering och hur vi lär oss hantera förluster. I den här berättelsen finns en del ofog, men det är så det ska vara – vi behöver vara mottagliga för annat än det rent allvarliga. Farmorn är bara lagom snäll, och Sophia är väl som barn är mest: både oemotståndligt söt och asjobbig. Detta förhöjer realismen. Sanningen behöver tänjas på ibland, som när farmorn behöver förklara orsakerna till pappans baksmälla.

 

Det är en roman som kan läsas som en novellsamling, med olika historier som avlöser varandra, och nya karaktärer som bara råkar finnas där. Ibland är de kanske mer påhittade än verkliga – som Berenice med håret. Och kapitlet ”Katten” bröt vi på skolan ut en gång för femton år sedan för att ha som novell för en gemensam skrivuppgift i svenskkursen. Mitt förslag var en novell av Mirjam Tuominen, som röstades ned av mina kolleger – jag har ännu inte förlåtit dem.

Urvalet så. Dikter 1981-2020, Håkan Sandell, Smockadoll

Den väger lika mycket som ett paket strösocker. Boken med Håkan Sandells dikter, Urvalet så. Dikter 1981-2020, är en av svensk litteraturhistorias mest imposanta bedrifter, utförd av Kristian Carlsson, som sållat i den produktive poetens böcker och skrivit ett sedvanligt långt förord. Carlssons introduktion ger ändå nödvändig kontext till Sandells position i den svenska poesin, som en av dess särlingar.

 

Jag har följt Sandell sedan han gav ut boken Flickor på Gedins 1988, en bok som föregåtts av ett antal böcker på mindre förlag. I den här boken finns till exempel Cathy, utgiven som vykortsdragspel (dessutom i två versioner), och Frukt, utgiven som LP-skiva – båda från 1981, av den då 19-åriga poeten. Sedan den utkom i slutet av förra året har han redan hunnit ge ut två nya böcker, på samma förlag Passerande och på Faethon Min röst av kväll.

 

Under 80-talet och fram till ungefär mitten av 90-talet skriver Sandell mestadels urban europeisk poesi med cigaretter och droger och förälskelser nära till hands. Senare ersätts denna pulserande, febriga dikt av mer stillsamma rader, och det oroliga tilltalet stabiliseras. Kort sagt: från regnig asfalt till svalor och blommor, från drogromantik till bukolisk idyll. Det är en poesi som är både otidsenlig och starkt förankrad i 80-talet.

 

Det är en knappologisk bok med mycket extramaterial, med en nogsam förteckning över också uteslutna dikter, samt dubblettpublikationer av enskilda dikter, och alternativversioner. Inte enbart dikter från diktsamlingarna tas med, utan rikt utrymme ägnas åt dikter från tidskrifter. Här finns också några prosatexter – en längre är en kärleksfull skildring av Michael Strunge, den danske poeten som begick självmord 1986, och som Sandell umgicks med. Dikterna tar gärna sin utgångspunkt i någon föregångare eller kollega. Givetvis några till kollegerna i Malmöligan, som Clemens Altgård, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, men också till Paul Celan, Strunge förstås, Pia Tafdrup, Bruno K. Öijer.

 

Sådana hyllningsdikter blir sällan bra, och Sandells bidrag är varken sämre eller bättre än andra. Däremot skriver han en fin dikt riktad till en hustru:

 

jag skriver de böljande diktraderna,

bläckblå, porösa, till att bära

ett nästan otänkbart skepp

som jag vet att du längtar efter

ännu, fast livet blev besvärligare

med mig än jag föresvävade dig.

 

Vi rör oss kronologiskt genom de fyra decennier som Sandell publicerat sig, och nog kan man spåra en utveckling. Inledningsdikterna gör stor sak av städernas givna hållpunkter, och uppmuntrar en viss typ av rälsromantik och förtjusning i det nedgångna och dekadenta. Lite åt Marcus Birro-hållet: ”Det är kö i restaurangvagnen / han stiger av tåget / lång svart regnkappa / med sammetskrage / för att köpa blå sandwichar”. Men redan 1984 skriver han dikten ”Havet”, som med sina längre rader och stillsammare tilltal pekar framåt mot de böcker han ska skriva tiotalet år senare.

 

Bättre har kärleksdikterna åldrats. Den ovan citerade till hustrun är från 2006, men redan tidigare finns ett allvarligt förhållningssätt till kärlek och passion. Och Oslopassionen från 2003 är nog den konstnärliga höjdpunkten. Sandell må ha förändrats och utvecklats mot en större mildhet, men det som finns kvar är förmågan att skriva visuell dikt, som skildrar det som föreligger. Han registrerar världen.

 

Något måste ändå sägas om formatet. Även om det förvisso är stiligt med detta praktverk på drygt 900 sidor är urvalet aningen skevt, med för stor betoning på tillfällesdikterna. En så här tung bok riskerar att bli för mycket av piedestal och för lite användbar för den som vill återknyta bekantskapen med Sandells dikter. Det blir för ojämnt, helt enkelt.

Protosjel, Maria Dorothea Schrattenholz, Oktober

Hur skriver man om sorg? Enligt tidigare mallar har autofiktionen utgjort en given utgångspunkt för den typen av berättelser. Åtskilliga självbiografiska romaner vittnar om det. Man kan också tänka sig formatet ”Sommar” i P1, som under 2000-talet utvecklats till att bli en enda stor krisgrupp för kändisar som uppmanats att leta efter sina livs sårigaste hållpunkter.

 

Men från norskt håll visas att alternativ finns. I fjol utkom Karoline Brændjords debut som poet, Jeg vil våkne til verden, om en mammas självmord. En helt fantastisk bok. Och i våras utkom Maria Dorothea Schrattenholtz andra diktsamling Protosjel, som handlar om en älskads cancersjukdom, och önskan att förvandla de livsuppehållande maskinerna till en apparat som frigör själen och räddar det som räddas kan. Brændjords bok kommer på svenska på Ellerströms i höst, och Schrattenholtz bok är också så bra att den borde översättas å det snaraste.

 

Poesin lämpar sig med andra ord oerhört väl för den här typen av berättelse. Och i tre avdelningar berättas om relationen mellan det naturgivna och det teknologiska, utifrån de första två avdelningarnas namn ”väv” och ”aggregat”. I sista delen uppfattar jag det som att ordet ges till patienten, som med matt blick betraktar de sysslor som utförs i hans närhet.

 

Den älskade bryts ned, och Schrattenholtz visar hur vi blir påminda om kroppen först när den slutar fungera. Det står på baksidestexten att det handlar om en kvinna som skriver om sin sjuke man – så binär är inte bokens handling, så man behöver inte tänka i de banorna. Inte när sorgen framförs så här enkelt: ”det koster så mange krefter å våkne / men våkne må vi / også i dag”.

 

Enkelt behöver inte betyda banalt. Snarare rör sig de här dikterna i trakter som vi alla känner igen, som vi alla delar. Schrattenholtz skriver sakligt, objektivt, neutralt. Hon blandar vetenskap och saga, när hon gestaltar allt en kropp inrymmer: så mycket smärta, men också så mycket av glädjeämnen. Patientens aktiva liv blandas med sjukdomens passivitet. Som Susan Sontag har visat är sjukdomen ett annat land, något vi kan resa till och (ibland) komma tillbaka från. Här handlar det om maktlöshet som föder desperata tankar. Är det konstigt att diktjaget drömmer om en maskin som ska rädda honom?

 

Fast även om maskiner är bra på att lösa saker är de lika bra på att skapa nya problem. Maskinens potential ligger i att den ska kunna åstadkomma mer än skaparens intentioner. Rädslan för AI må vara överdriven, men vi är naiva om vi litar för mycket på krafter som ligger bortom det mänskliga. Schrattenholtz registrerar hur den angripna kroppen påverkas av sjukdomen, men också hur den anhörige påverkas. Hur man blir medveten om värk på molekylär nivå.

 

Var finns då själen i all teknologi och den livsuppehållande tekniken:

 

                      sjelen finnes

                      og finnes ikke

                      som horisonten

                      og tallet null

 

Diktjaget söker de trygga fixpunkterna. Schrattenholtz bok visar hur svårt det är att slåss mot det som är rationellt. Logiken är vår största och mest obönhörliga fiende. Men sorgen kan göras fattbar när den hanteras av en fullgången poet:

 

                      jeg dypper ansiktet ned i elven

                      lar vannet fylle tårekanalene

                      det er så godt å ha øyelokk

                      jeg vet ikke hva sorgen gjør

                      når jeg ikke ser på

 

Så blir denna skeva kärleksförklaring till maskinen relevant och allmängiltig. Vi känner igen oss, vi som har varit i närheten av de känslor som den här boken handlar om.

Europa, Maxim Grigoriev, Bonniers; Fotografen, Maxim Grigoriev, Pamphilus

Ibland, när man ska berätta om en bra bok, framstår den som seg och tråkig. Och på motsvarande sätt, en bok som låter fantastisk kan vara bedrövlig. Det är svårt att göra rättvisa åt Maxim Grigorievs roman Europa, som jag länge våndats inför. För att beskriva den – lätt den bästa svenska roman jag har läst i år – får den bara att låta enformig och långtråkig.

 

Efter en debut med novellsamlingen Städer och strax därpå romanen Nu visade Grigoriev genast att han bär på en för svenska förhållanden unik ambition. Två respektingivande böcker om vinddrivna existenser, olyckligt hålögda män som trånar efter det som gått förlorat.

 

Denna kliché – i förra romanen var huvudpersonen rentav filosofistudent – utvecklas i Europa. Den tar sin början i Nice, där ryske Nikita hamnar efter att enda vännen Nina dött och testamenterat en sunkig lägenhet till honom just där. De träffades i Paris, dit Nikita ofrivilligt gick i exil som fjortonåring efter en språkresa där han efter en nattlig vandring råkade somna och missa flyget hem. Med viss möda lär han sig språket så bra att han blir tolk och översättare och jobbar i Bryssel.

 

Men i romanen är han i Nice. Eller är han det, egentligen? För han bearbetar genom hela romanen främst sina minnen. Dels blir det en roman som tecknar porträttet av Nina – en grafoman med cyniska tendenser – och dels en roman om hans egna minnen och kampen mot en sentimental nostalgi för det ryska och barndomsvännen Oksana. Minnet blir mindre en akt där man organiserar det som skett, och mer egenskap än känsla: ”Människan minns inte, sade hon, utan är minne.”

 

Liksom i de tidigare böckerna skriver Grigoriev fram förfallet i städerna, och betonar abjektet: stanken av spyor och urin, smutsen, möglet, vanvården, sönderfallet, det bedagade eländet. Det är en stämning av missmod som präglar hela berättelsen, och det är lika bra att säga det: antingen är man mottaglig för det eller inte. Det fanns vissa brister i både novellerna och den tidigare romanen – ett slags stillastående ältande – men här har ångesten förvaltats bättre.

 

I stället för att bli en introvert skildring av en mans gagnlösa grubbel sträcker sig Nikitas idéer längre, och formar ett eget bidrag till en fortgående europeisk diskurs kring filosofi, psykologi och litteratur. Och språk, hur invandrare definieras av att de tvingas tänka mer på hur de ska yttra saker än vad de yttrar, att minimera misstagen. Kanske därför har åtskilliga av romanens ryska repliker och citat bevarats i original. Genom Ninas skriftställarskap agerar Nikita som förmedlare av ingående och utförliga resonemang. Litteraturen dömer Nina i stort sett ut, med undantag för Nabokov och Tsvetajeva (vilket liknar Nabokovs egna värdering: hans enda godkända författare var Gogol och Nabokov). Till exempel Nobelpristagaren Joseph Brodsky: ”en liten jycke som lurat en hel värld att tro att han är en varg”.

 

Genom dessa ryska migranter berättar Grigoriev om exilens villkor. Där minnet blir ens fiende. Där bristen blir det som avgränsar tillvaron. Där det ryska existerar i sin avsaknad. Men där också det franska blir föremål för spott och spe, helt enkelt för att ingenting finns som kan skingra vår vanmakt. Exilen ger den landsflyktige tillfälle att spela ut hela sitt känsloregister, och är det ett torftigt register gäller det att handskas så gott det går med dessa frugala förutsättningar. Som fond fungerar också 1920-talets exilryssar i Paris.  

 

Frasen ”jag vet inte” blir en katalysator för Nikitas inställning. Den inleder hela romanen, och återkommer ofta när han ska summera sina intryck om kärleken, om konsten, om stadslivet, om människorna. Det vore lätt att ställa diagnosen att han är deprimerad, men depression är ingen diagnos utan bara en beskaffenhet att förhålla sig till. Nikitas ständiga strövtåg och alienation gör att han kan påminna om karaktärer som Raskolnikov och Meursault, men i så fall verkar Grigoriev vilja visa att en modern outsider inte vänder sin aggressivitet utåt i mer eller mindre impulsiva blodsdåd.

 

Nikita förefaller som en människa utan egenskaper, men att det fungerar litterärt beror på att han blir Ninas uttydare. Genom hans omsorg kommer vi nära den något äldre Nina, som tog hand om den bortsprungna pojken i en relation som inledningsvis tangerar det osmakliga. Ninas budskap från sina otaliga skrivböcker, som Nikita undersöker, handlar mycket om allt som är lönlöst i livet: ”Den som lär ska inte leva och den som lever har ingenting att lära ut. […] Ett liv fullt av liv. Det finns inget mer smaklöst än ett liv fullt av liv.”

 

Man kan med fog säga att Nikita övertagit det här desillusionerade synsättet, där han vankar fram, både psykiskt och fysiskt illamående. Platsens förfall delas av den egna kroppens förskjutning mot urartning. Där hon drevs av kverulantiskt ursinne blir han en mer anonym representant för vårt obehag inför hela tillvaron. De utfall hon ger uttryck för är kanske inte originella i sig för den som tagit del av en europeisk kanon i misantropi (Thomas Bernhard, Emil Cioran, Cesare Pavese), men det är stilistiska angrepp som ändå låter uppfriskande i en svenskspråkig kontext.

 

Det klaustrofobiska synsättet delar temperament med Stig Dagerman, som tidigare är den som tagit ångesten på störst allvar i svensk litteratur. Men stilistiskt rör sig Grigoriev – även om det är en fröjd att ta del av rikedomen i hans ordförråd – mot Lars Noréns estetik, med en reducering av verkningsmedlen. Formuleringarna blir hos Norén och Grigoriev ofta just så där lätta när de ska fånga tunga erfarenheter. Så skriver han också oerhört vackert om snön och dess förmåga att skänka tillfällig lindring från allt som förfular världen: ”Någonstans inom en är det alltid snöstorm”, som Nina konstaterar.

 

På det lilla förlaget Pamphilus, som drivs med stor entusiasm av Alan Asaid, utgav Grigoriev nyligen också novellen Fotografen. I förlagets sedvanliga brist på paginering uppfattar jag det ändå som en längre novell på cirka 60 sidor, om en författare som lever i exil i Portugal. Han blir fotograferad, och tänker tillbaka på sitt liv. Där ingick en längre relation med italienska kvinnan Lili – som parentetiskt har lika kräsen litteratursmak som Nina.

 

Även här handlar det om rotlöshet, om hemlöshet, om brist: om impulsen att blicka tillbaka, och vetskapen att det är något som inte låter sig göras. Grigorievs manliga protagonister är anonyma, efemära, och kan lätt reduceras till skugglika anemiska typer. Det finns i novellen en viss benägenhet till tillkrånglat språk, som romanen lyckats renodla. Men ändå är Fotografen ett passande komplement till romanen, och ger tillfälle att fördjupa sig i Grigorievs sällsamma värld, lika främmande som den är bekant.

 

Som sagt, det må låta tråkigt att berätta om romanen Europas handling: en man som fördriver tiden med att vara olycklig och längta efter något annat, och beklaga kärlekens uteblivande. Å andra sidan är det vad Hjalmar Söderberg ägnade sig åt i sin melankoliska prosa. Att erkänna vemodet som en konstnärlig drivkraft kan ge stoff åt imposanta romaner. I Grigoriev har svensk litteratur fått ett tillskott som axlar en tradition och växlar upp en stagnerad samtids ambitionsnivå. Med Europa har han skrivit en svårkategoriserad och bångstyrig roman som jag i stället för att orda mer om bara kan avsluta med en enkel vädjan: läs den.

Tractatus Philosophico-Poeticus, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg, Modernista

Om det man inte kan tala måste man … skriva poesi? Så verkar danska poeten Signe Gjessing resonera, när hon helt sonika övertar Ludwig Wittgensteins famösa koncept från boken Tractatus logico-philosohicus och med en smärre förskjutning bearbetar det till den egna boken Tractatus Philosophico-Poeticus.

 

Wittgensteins bok är berömd. I sju avsnitt försöker han med logiska argument förkunna om världens uppbyggnad. Han påbörjade skrivandet i det norska ödelandet, och fortsatte i första världskrigets skyttegravar. Det är en undersökning av tankens, logikens och språkets gränser. Det är också en helt omöjlig text att läsa: inte ens samtidens skarpaste filosofer begrep vad han ville uppnå med sin absurda, dåraktiga, fåfänga bok.

 

Men just begreppen absurd, dåraktig och fåfäng är ett lämpligt fundament för poesin. Det må vara hädiskt, men Wittgensteins text kan läsas som poesi. Så gör också Gjessing i sin betydligt kortare dikt. Den låter världen befinna sig i själva skapelseögonblicket. Liksom Wittgenstein söker hon upp gränserna, men enkom för att visa att de finns till bara för att utmanas och överskridas. Hennes modus lyder på ett explicit plan extasens principer, och extasen är förstås beroende av gränser, som Lacan noggrant har påpekat.

 

Fast, Lacan åsido, redan T.S. Eliot visste att bara när vi gått för långt blir vi varse vad det innebär att gå för långt. Gjessing har med sina tidigare böcker gärna uppsökt de kosmiska anspråken i böcker som expanderat och främjat det stora formatet. Hon är fortfarande inte trettio fyllda, men det här är hennes fjärde bok efter Ut i det o-lösa (översatt av Ann Jäderlund), Ideala begivenheter (översatt av Helena Boberg) och Blaffende rum nænnende alt (ej översatt ännu).

 

Hon skriver en oerhört modig poesi, och det är förstås ambitiöst och modigt att ge sig på ett av 1900-talets mest svårtydda verk. Risken för platt fall är överhängande. Att ersätta logik med poesi behöver dock inte vara en dum idé. Och om Wittgensteins mest berömda aforism lyder ”Wovon man nich sprechen kann, darüber muss man schweigen”, blir Gjessings svar att även poesin sysslar med det som inte kan sägas – den blir ett sätt att tiga uttrycksfullt.  

 

Världen ser sig omkring, uppstår sedan, intagande.

 

Så inleder Gjessing, med en rad som implicit går i dialog med Wittgensteins inledning:

 

Världen är allt som är fallet. (översättning Sten Andersson)

 

Så kan de två böckerna korsläsas, men jag vet inte om det är en lämplig metod. Filosofen och poeten delar egenskapen att de leker fram världen, för att vidga den. Gjessing bevarar principen att utsagorna numreras i sju olika sektioner, där de följer varandra och när en idé utvecklas sorteras de numeriskt:

 

3.5 Världen är en lätt grämelse över handlingar.

 

3.51 Handlingar är hinsides.

 

3.511 Svaret till det hinsides måste bli: Ja, men även där.

 

3.5111 Transcendens: Passa platsen åt världen på oändligt många ställen.

 

Där Wittgenstein stöter på patrull aktiverar Gjessing sitt vidare-imperativ, och dikterar sina egna villkor. Det ovan citerade kan läsas som fyra separata utsagor, men också som en fortlöpande diskussion. Hennes värld saknar gränser. Religionen ryms också däri. Liksom rosorna, stjärnorna, silket. Och paradoxerna, de tillspetsade sanningarna och de beska lärdomarna.

 

Ska dikt verkligen se ut så här? Tja, tidigare har Gjessing skrivit i dialog med Novalis, och det finns i hennes sätt att skriva här en vidare anknytning till Jena-romantikernas bedårande djärva fragment-estetik. Dock med förbehållet att hon mer tar loss sina formuleringar till fraktioner.

 

Så, om formatet tidigare varit åt det omfångsrika håller har Gjessing nu skrivit en betydligt knapphändigare bok, mer tunt häfte än reguljär diktsamling. Det som finns kvar är de kosmiska anspråken, bara något mer nedtonade och kanske mer blygsamma. Inte för att det är någon blygsam bok egentligen. Inte heller blir det lätt att förstå vad hon menar, även om det kognitivt är mindre snårigt än hos inspirationskällan. Jag är fortfarande inte helt överens med hennes metod eller helt på det klara med vad hon vill uppnå, men det är å andra sidan en ganska rimlig utgångspunkt för poesin.  

Slå rot i förvandlingen. Gunnel Vallquists liv och livshållning, Alva Dahl, Ellerströms

Gunnel Vallquist är troligen mest känd för två saker: att hon ägnade tre årtionden åt att översätta Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och att hon ägnade ungefär lika lång tid som ledamot av Svenska Akademien. Nu är dessa två saker inte det som ligger i fokus för Alva Dahls nya biografi Slå rot i förvandlingen. Gunnel Vallquists liv och livshållning, och det är rimligen till bokens fördel. Mer handlar det om Vallquists förhållande till religionen, efter en tidig konvertering till katolicismen och ett långt liv i dess tjänst.

 

På många plan är det en exemplarisk biografi, som i korta effektiva kapitel redogör för avgörande hållpunkter i Vallquists levnadsförlopp. I skolan är Gunnels sämsta betyg i uppförande – hon kallade sig själv ”vanartig” – men annars går det mesta smidigt. Rörande skildras hur hon blir troende, där hon inbillat sig att man måste lämna över något till Gud, som en betalning, tills hon inser att tron är en gåva som man mottager. Hennes konversion blir en övergång, och hon framstår som både målmedveten och öppen för nya intryck.

 

Titeln är väl vald, med sin medvetna blinkning till Simone Weils bok Att slå rot (som Vallquist översatt). Den blott nio år äldre Weil är en given förebild för den unga aspirerande författaren. Att slå rot innebär att vara så fast förankrad att man kan sträcka sig långt både bakåt och framåt. Där tillåts den andliga och intellektuella utvecklingen verka i god jordmån. Rotmetaforen blir Dahls återkommande trop för att sammanfatta Vallquists livsinställning.  

 

Det spännande livet sker på insidan. Vallquist bevakar sin integritet och sitt eftermäle under sin levnad, och förberedde inför sin död vad som skulle ske med de efterlämnade pappren: hälften brände hon, hälften låste hon in i otillgängliga arkiv. Genom berättelsen om hennes liv förekommer ett antal bemärkta namn från det kulturella Sverige under 1900-talet, namn som på olika sätt spelar en viktig roll under olika perioder för henne.

 

Där finns Sven Stolpe, som hon träffar som helt ung – han är gift sedan 16 år, men uppvaktar henne ändå lika flitigt som förgäves, alltmedan hennes förlovning med Arne Rask rinner ut i sanden. Där finns förstås också journalisten Barbro Alving, Emilia Fogelklou och Birgitta Trotzig som viktiga kontakter utifrån både religiösa och estetiska spörsmål, författaren Eva Alexanderson som hon sammanbor med under en tid – rykten att de skulle ha en lesbisk relation avfärdar Dahl med ackuratess.  

 

Men den som hon själv kallade mannen i sitt liv är förstås Proust, i en översättargärning som hör till de mest högaktade på svenska. Det är en tillgång att Dahl är språkvetare, när hon nördar loss om hur Proust på svenska innehåller fler semikolon än originalet, på grund av (tack vare?) Prousts legendariskt långa satsbyggnad.

 

Nörderiet fortsätter när Dahl berättar om Vallquists arbete med Bibel 2000 – hon var med i Bibelkommissionen men hoppade av strax innan Nya Testamentet färdigställdes. Strax därpå blir hon inbjuden av dåvarande utbildningsminister Beatrice Ask att språkgranska en ny läroplan för svensk skola, och reagerar på orden ”uppnåendemål” och ”strävansmål”.

 

Bilden som framträder av Gunnel Vallquist är varsamt framtagen av Alva Dahl. Vallquist utvecklar sitt kritiska tänkande, och så gör också Dahl, när hon begåvat ger oss sina ledtrådar. Efter att ha prövat banan som skönlitterär författare övergår hon allt mer till att skriva kritik och essäer, samt översättningar, där förstås arbetet med Proust överskuggar det andra. Dahl påminner också att det inte var givet att svenskan skulle bli hennes språk som författare, utan att hon övervägde att skriva på franska.

 

Vallquist tog sig an religiösa frågor med ett unikt allvar, som erkänner dess svårighet och komplexitet. När hon läser skönlitteratur gör hon det utifrån idéer som ska realiseras, och därmed leder det förstås till en instrumentell syn på vad litteraturen kan uppnå. Hon väljer själv ordet ”kulturförmedlare” för att på ett adekvat sätt återge sin funktion. Även som katolik intresserar hon sig för den protestantiska kyrkan, och intresserar sig mer för samsyn och det som förenar än det som skiljer dem åt.

 

I den tro som Vallquist nyttjar återfinns också en grundmurad pacifism, som en konstant genom livets olika skiften. Så fungerar hennes debattinlägg också som påpekanden om det vedervärdiga våldets effekter. När hon bevakar det katolska konciliet i Rom 1962 håller hon också ett brandtal på engelska om kyrkans misslyckade motstånd mot krigslystna politiker.

 

Alva Dahl är synnerligen lämpad både andligt och intellektuellt att skriva om Gunnel Vallquist, och det leder till en ovanligt läsvärd biografi. Dahl skriver både respektfullt och respektingivande, och balanserar sval distans med närgånget förstående. Därför blir det en bok som tveklöst måste kallas oumbärlig och med förmåga att locka läsaren till Vallquists egna böcker. En bra början är dikterna och aforismerna i Steg på vägen, som återutgavs av Libris för fem år sedan.

Evigheters evighet, Ásta Fanney Sigurðardóttir, översättning Johns Swedenmark, Rámus

Ásta Fanney Sigurðardóttir är mångsysslare som ägnar sig åt bildkonst, musik och poesi. I hemlandet Island räknas hon som nyskapande avantgardist, och nu föreligger hennes diktsamling Evigheters evighet på svenska. Det är uppenbart att hon skriver en språkligt vildsint poesi som ställer höga krav på översättaren: tur vi har den rutinerade John Swedenmark som tagit sig an detta hisnande verk och gör det med sedvanlig lyhördhet.

 

Sigurðardóttir tar gärna in ljuden i sin bildrika poesi, där metaforerna är av det omilda slaget. Även illustrationer försvarar sin plats i denna märkligt enhetliga bok Hon skriver en poesi som alltså är vildsint, lika inbjudande som potentiellt farlig. När Björk slog igenom som sångerska i The Sugarcubes på 80-talet (alltså innan den mer lukrativa solokarriären) beskrevs hon ofta som en naturkraft. Även om det är sant är det ett förminskande epitet, som inte riktigt återger hur kraftfullt hennes insats var. Men något liknande kan väl sägas om Sigurðardóttir, att hon är vulkanisk i sina dikter.

 

Det är omruskande att läsa dessa dikter om blommor, glas, djur, sand, ögon, drömmar, spöken och nycklar. Vad som håller dem samman? Kanske en orubblig tilltro till världen, till de värden som betyder något på riktigt. Pengar? Nä, kärlek, dummer.

 

Här finns dikter som utgår från platsen, från det fixerade, men som spricker upp i surrealistiska drömsyner. Även om Sigurðardóttir skriver en slags poesi som lite slarvigt kunde beskrivas som vore den hämtad från spoken word-scenen är det så pass formmässigt genomtänkt att den bara kan existera i den här formen, på boksidan. Tilltalet är yvigt och obehärskat, men inramningen är genomtänkt och rigid.

 

Då ser hennes besynnerligt medvetna dikt ofta ut så här när den förmedlar sina klokskaper:

 

avståndet hit brännmärktes redan vid födseln

tänkandet är bara en aspekt av exemplet

 

            mod behövs inte när ödet är inblandat

            mod är nödvändigt om nån annans öde är inblandat

 

I sitt bildskapande fläskar Sigurðardóttir på med nya bildled i ett nyskapande språk där upprepningar och parenteser samverkar ”((tjärnen i nacken är ett öga))” – denna ögats tjärn återkommer, och visar samband mellan natur och kropp, hur huden blir en del av det växtliga. Hon skriver spefullt och retsamt, och det är uppiggande att följa och ta del av hur hon demonstrerar fantasins bärkraft.

 

Denna fantasi tas till vara bland annat i min favoritdikt i den här samlingen, ”LINJE SKRÄCKSLÅ”, som uppvaktar det mörker som blänker: ”Jag förför / djävlar / flår / gåshud / väver tyg av tvivel / trär en viskning genom det onda nålsögat”.

 

I korthet: hon skrattar glittrigt, inte helt olikt Eva-Stina Byggmästar, i en poetik som är påhittig och uppfinningsrik. Fast här förekommer i ärlighetens namn fler hyenor än fjärilar. Det muntra svärtas ned av något olycksbådande, och naturens trolldom är påträngande och mörk. Det är ett sätt att ta sig an tillvaron som är originell och uppfordrande, och vårt vaneseende utmanas.

 

Alla tänkbara stämningslägen inkluderas i denna bok av Ásta Fanney Sigurðardóttir, och det är en bra introduktion till ett fantasifullt förhållningssätt. Världen blir inte bättre för att man läser poesi, men å andra sidan: vad ska man annars göra? Det är ändå något som gör livet mindre outhärdligt, och därför är det spännande att se hur finurligt det går att utveckla och förnya en form som ständigt måste återuppfinnas.

Nu, Lars Andersson, Polaris

Sten Wadh är universitetslektor i litteraturvetenskap, och bedriver digital undervisning med trilskande teknik under pandemivåren 2020. Han har också halkat in i kyrkofullmäktige som företrädare för SD, men sympatiserar inte med partiets politik. En figur som heter Nu i förnamn skriver e-post till honom med frågor om sin uppsats. Själv är han mest upptagen med sitt senaste projekt, som involverar sportfiske. Samt att spana på grannkvinnan, som han kallar Bat Seba. Och förresten är jordens undergång nära förestående.

 

Det är gott om lösa trådar i Lars Anderssons nya roman Nu. Tyvärr knyter han inte hop någon av dem. Han imiterar feel good-romanen, och skriver den på rutinens brant. En samtidsroman, tänker jag försiktigt optimistiskt, efter att ha läst ett knippe historiska romaner från författaren. Men det blir lite si och så med samtidsanalysen. Mer blir det monologer från den medelålders berättaren, som gravt överskattar underhållningsvärdet i putslustiga anekdoter, som mestadels framförs enformigt och orkeslöst.

 

(Också publicerad i Vi, 7/21)

Detransition, Baby, Torrey Peters, One World

Könsdebatten har i Sverige varit infekterad efter mottagandet av Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Den som vill utveckla sin syn kan läsa Torrey Peters roman Detransition, Baby, som väckte debatt när den nominerades till Women’s Prize for Fiction, eftersom många har hävdat att författaren inte är kvinna.

 

Men kvinna är inte någonting man föds till, det är någonting man blir. Och Peters är transperson, som har skrivit en oerhört välkommen roman, som borde fungera som ögonöppnare för många som ser på könsstereotyper med fördomar. Främst för att det inte ”enbart” är en roman – hallå, män som läser faktaböcker, här finns historiska utredningar om transpersoners situation. Men främst av allt för att det är en roman som verkligen förmår skildra de här människornas liv på ett trovärdigt sätt, så att du som läser blir delaktig.

 

Det handlar om tre människor. Reese är något av huvudperson, och hon har växt upp som pojke. Delar av berättelsen handlar om hennes svåra navigering i en omgivning där hennes intressen inte tillvaratogs. Nu har hon lämnats av sin flickvän Amy, som också har varit pojke. Så här: först hette hon James, sedan Amy, men bestämmer sig för att korrigera sig tillbaka till man och blir då James. Som James träffar hon han Katrina – ciskvinna – och gör henne gravid. Men korrigera är väl fel term: det engelska ordet ”detransition” är gångbart både för medicinsk och kirurgisk behandling samt för identitetsbyte, och i Peters roman förekommer inte de kirurgiska ingreppen.

 

Det är graviditeten som är kärnan i berättelsen. Reeses barnlöshet är hennes trauma, och när Ames och Katrina ska bli föräldrar blir Reese indragen, då Ames – osäker på sin förmåga att kunna vara en hållfast pappa – ber Reese att agera extraförälder, i en konstellation som utmanar kärnfamiljen. Att barnet ska få tre föräldrar. Hur tar Katrina, barnets biologiska mamma, emot detta?

 

Romanens höjdpunkt är när Ames först ska introducera den här idén för Katrina. Deras relation är redan skakig – hon är nyskild och genomgick också nyligen en abort – men hon är också hans chef. Första mötet mellan Katrina och Reese på en slags prisgala är en tour de force, där Peters växlar upp sitt skrivande. Hon tar sig in i skinnet på sina karaktärer, gör dem levande och relaterbara. Jag saknar den engelska glosan elevate: för här – ursäkta den klena svenskan – hissas hennes stil upp till ädlare nivåer när hon gestaltar hur deras outtalade känslor hålls i schack dels av att de inte känner varandra så väl och dels av att de är på en offentlig gala.

 

Annars är romanen generellt rolig och sexig. Det är i första hand en komedi, vars botten är synnerligen svart. Som lockbete för män kan den jämföras med Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, som skickligt vävde ihop det fiktiva stoffet med historieskrivning av 80-talets AIDS-epidemi och förföljelsen av de homosexuella i Sverige. Peters lyckas göra sin berättelse om de tre karaktärerna levande, men också berätta om transpersoners mörka historia kantad av sorg, misshandel, självmord. Som ett av skämten lyder skulle komedin om deras liv heta Fyra begravningar och en begravning.

 

Svartsjuka är ett annat stort tema i romanen, främst gestaltad av Reese, som misstänker att Amy är otrogen i en av tillbakablickarna. Peters sätt att skildra svartsjukan gör att vi förstår Reese och hennes agerande i romanen:

 

Jealousy is like a hangover: When you are in the midst of it you want to die, you are poisoned, useless. Nothing stretches before you but an expanse of ashes and regret; yet despite the intensity of your suffering, no one feels sorry for you, no one cosigns your fury. No sympathy for you! Look how wantonly you indulged! Of course it hurts, but your suffering is nothing unique, everyone has suffered like that, so get ahold of yourself, show some backbone and discretion, for god’s sake. Don’t go making any major decisions. Jealousy and hangovers, as common wisdom goes, are temporary.

 

Som romanens grundstråk lyder ensamheten. Vi delar den allihop: hur vi än beter oss är vi alltid där, ensamma, under dygnets vargtimmar. Graviditeten fungerar som fara och frälsning. Och fara är något transpersonerna vant sig vid, medan frälsningen är mer sällsynt. Reeses barnlängtan stöter bort Amy, men typiskt nog blir hon tänkbar förälder så fort han träffar en biologisk kvinna. Graviditeten identifieras i romanen något krystat som ett Sex and the City-problem, men det är ju ett problem för alla kvinnor: att när födelsedagarna närmar sig 40 är det sista chansen att bli gravid. Fyra alternativ finns: behåll karriären (Samantha), behåll mannen (Charlotte), bli kreativ och konstnärlig (Carrie), eller behåll barnet (Miranda). Till Peters försvar gör hon ändå en poäng av kopplingen till tv-serien, och låter den fungera som ram för berättelsens cirkelkomposition.

 

Vi rör oss tidsmässigt framåt och bakåt, utan att det blir rörigt, så länge man beaktar hur Reese och Amy/Ames byter könsidentitet. Plotten tar nya oförutsägbara vändningar hela tiden. Peters skriver klarsynt och ofiltrerat om sex och om hur det är att bli pappa när man varit man som blivit kvinna som blivit man igen. För Ames landar insikterna tungt och hårt, med ”erasure having become a second nature mode of dealing with his past.”

 

Vad som är queer är en definitionsfråga. Många tänkbara läsare stöts antagligen bort av Peters detaljerade skildringar, men dessa grafiska beskrivningar är nödvändiga, och flyttar inte fokus från det allmänmänskliga i predikamentet som Reese, Ames och Katrina hamnar i. Hon visar romanens möjlighet att diskutera samhällsfrågor, och skriver en manual för hur man ska leva som transperson. Här får man veta om bland annat crypto-trans (män som vill vara kvinnor men inte lever ut sin önskan) och trans chasers (män som jagar transpersoner).

 

Peters skriver också bra om mekanismerna mellan människor och dynamiken i relationer, både mellan och inom könen. Ibland kan hon också provocera, när hon öppnar för tanken om kvinnors medvetna sårbarhet och skörhet. Men det är också frågan om könsbundna stereotyper, om inlärda beteenden: ”Hear the strange sense of satisfaction when they talk about the men who have hurt them – the unspoken subtext of it being because I am a woman. The quiet dignity of saying ow anytime a man gets a little rough – asserting that you are a woman, and thus delicate and capable of sustaining harm. A girl could be twice the size of the man – that little ow reminds him that he is a man, she is a woman.”

 

Det blir en roman som betonar utanförskapet, känslan att vara oönskad i de flesta sammanhangen. Transkvinnor duger gott som fetisch för trans chasers (jag vet inte om någon svensk term slagit lika bra som till exempel faghags gjorde förr för att beskriva heteros som gärna umgicks med homos), men de fungerar bara som utbytbara objekt. Därför blir det en historia om misstänkliggörande, om besvikelser, tårar. Och om mod: det mod som krävs att ens ta sig till affären i kvinnokläder. Och om skillnaden mellan att vara och att göra: hur man ska leva som transkvinna när det saknas äldre förebilder, eftersom de flesta försvann till hiv, hemlöshet, självmord, eller att de började leva normativt.

 

Ett av problemen för författare som Peters är att ständigt bli kritiserad av en fientlig opinion som inte vet något om hur det är att vara i hennes situation. Men nu är inte Detransition, Baby en roman som ska läsas i didaktiskt syfte: det är en suverän roman, fyndig och intelligent och som sagt rolig och sexig, och att man lär sig saker är bara en bonus.

Daniel Stein, tolk, Ljudmila Ulitskaja, översättning Ola Wallin, Ersatz

Ryska Ljudmila Ulitskajas roman om språkgeniet Daniel Stein är ett mångstämmigt monument. Det är krävande, men bilden som växer fram är oupphörligt fascinerande och minnesvärd.

 

Den ryska romanen anländer av traditionen i det mastiga formatet. I Dostojevskijs och Tolstojs anda verkar Ljudmila Ulitskaja. Hon introducerades på svenska 2000 med den korta romanen Sonetjka, men vi har på senare år kunnat läsa mer omfattande romaner, däribland den monumentala Jakobs stege.

 

Daniel Stein, tolk är också i det större formatet, och utkom 2006 och föreligger nu på svenska. Det är en ovanlig roman som tecknar porträttet av en person med visst inflytande på 1900-talshistorien. Född 1922, död 1995, gjorde han en kulturell, geografisk och religiös resa, från en polsk shtetl till Israel, från judendom till katolicism.

 

Ulitskaja använder sig av en kollageteknik för att berätta om Daniel Stein, en man med unika språkkunskaper. När han själv uppskattade vilka språk han behärskade nöjde han sig med tre: polska, tyska och hebreiska. En förteckning blir ändå inkomplett, men skulle också inbegripa italienska, spanska, grekiska, franska, engelska, rumänska, tjeckiska, bulgariska, arabiska, latin, jiddisch …

 

Allehanda dokument, både fiktiva och autentiska, bidrar till detta porträtt. Mest intressant är det kanske när Daniel själv tar till orda, i utdrag ur hans samtal med skolelever, och han berättar om sitt dramatiska livsöde, som inkluderade ett ofrivilligt arbete åt Gestapo under andra världskriget. Det som formas är en berättelse om aktivism och världsförbättrarideal som smulas sönder, och ett kringirrande liv.

 

Det handlar lika mycket om religion som om politik. Daniel blir någon med förmåga att förmedla svåra erfarenheter till andra. Ulitskaja undersöker det som både förenar oss och det som skiljer oss åt, vi människor. Hennes roman handlar om överlevnad, och hur ett fullkomligt liv måste omsluta både tron och sanningen. I vår sekulariserade värld är det en provocerande tanke: att något så omätbart och rationellt som tron tillåts existera.

 

Några av de ord som Daniel Stein förmedlar förtjänar att läggas på minnet: ”När vår jord vittrar sönder och rullas ihop som en gammal matta, när de torra knotorna reser sig igen kommer ingen att döma oss för språket som vi bad på utan för det medlidande och den barmhärtighet som fanns i våra hjärtan.”

 

Man kunde med fog säga att Ulitskaja här utvecklar romanens användningsområde. Det är ett minnesarbete som hon utför, och jag ska inte sticka under stol med att det ibland är krävande. Tungt? Tja, lättsamt är det ju inte, men det blir varierat med de olika texttyperna, brev, telegram, transkriberingar, dagböcker, etc. Det är inte alltid fokus ligger på Daniel, utan på människor i periferin.

 

Men så är det ju med oss människor, att vi inte själva har monopol på vår berättelse. Ulitskaja visar att den sannaste bilden av oss förmedlas av personer i vår omgivning. Istället för intrig skriver hon sin roman som ett lapptäcke, vars mönster framträder långsamt, men när det väl gjorts synligt är det oförglömligt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2021)