Gängelstrån, Olav H. Hauge

Det är en bister man som kommer oss till mötes i ellerströms nya utgåva i sin lilla serie, norske poeten Olav H. Hauge, med boken Gängelstrån. Titeln härrör från en svit dikter som utgavs 1980, ”Janglestrå”, som översättaren Görgen Antonsson snillrikt hittar en passande svensk glosa till, från en av Frödings karikerande sonetter, tillägnade Albert Engström: ”Men jag, som sjuklig går omkring och gänglar”.

Hauge (1908-1994) levde på den norska vischan, en avsides man som skrev närvarande dikter. Antonsson talar en del i sitt förord om svårigheten i att översätta denna nynorska. Min kollega i Jönköpings-Posten, Josef Rydén påpekar i sin recension att när Hauge i en dikt skriver ”Bord duka er!” menar han bara att ”Bordet är dukat!” Antonsson, som jag känner sedan tidigare som en noggrann och skicklig översättare av bland andra Ezra Pound, e.e. cummings och Gertrude Stein, erkänner denna lilla fadäs, som ändå inte kastar någon lång skugga över resten av boken.

Nä, för viktigare är det att här finns ett omedelbart tilltal också på svenska. Även om Hauge bodde avsides präglas dikterna av det nära, av att han är helt inne i upplevelsen. Här finns också en respekt för det som finns omkring oss, en omedelbart förmedlad förvåning inför livets små och stora mysterier.

Det kan lätt slå över i naivism, men Hauge skriver med ett dämpat tonfall. Du väljer själv om det är tossigt eller genialt – kanske bådadera, som i en underbart vacker liten sömndikt: ”Låt oss glida in / i sömnen, in i / drömmens bleke, / glida in – två / degämnen i den / goda bakugn / som heter natt. / Och så vakna / om morgonen / två gyllne / vetekakor!” Bleke betyder ju det mest stilla lugnet, den typ av stiltje man kanske måste bo på landet för att uppskatta. Vädret spelar stor roll i dikterna, där på landsbygden.

Den där gränsen mellan det som är banalt och det som är avancerat, där tassar Hauge allt som oftast. I samklangen med naturen. En bister man, sa jag, och det finns något pardonlöst över hans tilltal, som ibland ändå slår över i fromhet, och en viss självironi. För vad tjänar det till? Vad tjänar allt till? Vad tjänar något till?

I dikterna får symbolikjägarna gå hem tomhäntan, när han låter snö vara snö – ja, tills han i en smått ursinnig dikt låter snön falla som bomber över Vietnam, i en liknelse som nog ägde större giltighet när den skrevs, och vidare fortsätter liknelsen till de ynka riskorn som sipprar över de svältande i Biafra. Då är det tidspräglad dikt som ändå behållt sin giltighet. Från bombernas dödande till matens närande. Och med hjälp av snön, den dubbla snön.

Tidsmässigt spejar Hauge lika mycket bakåt som inåt, ibland långt bakåt till myter och sagor. Han skriver en fin dikt om Paul Celans blodsten, gör det till en Celan-dikt, något som är svårare än folk vill inse. Det är överlag diktrader som kränger, som är skrivna utan prål.

Nu tjugo år efter Hauges död finns alltså denna fina lilla bok, och kanske kan den råda bot på det missförhållande som Antonsson tar upp, att han ännu inte blivit riktigt läst i Sverige, trots ett otal introduktioner. Vi är snåla i vår uppskattning av det skandinaviska, tänker jag först, men besinnar mig. Vi är snåla i vår uppskattning av poesin helt enkelt.

How to Read Literature Like a Professor. A Lively and Entertaining Guide to Reading Between the Lines, Thomas C. Foster

En bok som handlar om hur man ska läsa borde ha klarat sig utan sin förklarande undertitel, inte minst då denna handlar om att läsa mellan raderna. Nåväl – Thomas C. Foster, mångårig lärare i engelska på universitetet vid Michigan-Flint, gav för tio år sedan ut boken How to Read Literature Like a Professor, och jag har haffat en reviderad nyutgåva från i år.

Det är en pratigt skriven bok, men till hans försvar ska föras att han är de handfasta rådens pedagog. Här finns en entusiasm som förlåter mycket. Förmodligen är ett bättre syfte att tillämpa boken i undervisning, något som amerikanska skolor verkar göra, än att som jag sträckläsa den. Foster är konservativ, läser nästan bara anglosaxisk litteratur, och hellre prosa än poesi. Eftersom han är lärare upphör hans kännedom om litteratur från och med de författarskap han själv läste under sin universitetsutbildning (därför så mycket D.H. Lawrence, kanske), även om han knycklar in en och annan referens till Harry Potter.

Men han är helt klart på de unga studenternas sida, de bakdantade studenterna, som sägs vara så obildade. Fosters metod blir då att visa glädjen i att upptäcka de spår som ligger inlindade i författarnas verk, även om han blandar ihop korten då och då, som när han flitigt talar om intertextualitet, men misstar Michail Bachtin som den som myntade begreppet – förmodligen tänker han på polyfonin, vilket förklarar varför han tror att intertextualitet är frånvarande i poesin: Katarina Frostenson, säger jag bara!

Ändå är det svårt att låta bli att störa sig på hans långrandiga resonemang, där han är mer övertygad än övertygande, med en utrymmeskrävande röst. Han hävdar friskt att det finns en utsedd nyckel till de litterära verken, och hittar man bara den, då förstår man allt. (Gissa vem som så behändigt har den i sin ficka.) Symbolik skriver han gärna om, tyvärr också en del om Freud. Att lära sig se mönster i texter är inte samma sak som att dessa är statiska eller förutsägbara. Författare är ju excentriker, och det är ofta ett misstag att ta med sig en verktygslåda till läsningen. Jag är själv inget fan av teorier, med något undantag, men Fosters generella njugghet är bara anti-intellektuell och ohederlig och opassande för hans syften.

Den peppande tonen hade jag också klarat mig utan, synen på litteratur som något harmlöst; det är vilseledande att säga så till de unga studenterna, för de ska passa sig djävligt noga när de börjar läsa! Hans anglifierade blick orsakar ibland en del katastrofala omdömen, som när han avfärdande kallar Kafka ”en sentida Poe”. I sammanhanget är det också lite inbilskt att hävda att Kafka skrev en novell som heter ”The Metamorphosis”, när den ju hette ”Die Verwandlung” i original. Lika chauvinistiskt dumt är det att hitta på ett samband mellan amerikanska inbördeskrigets slut och födseln av William Yeats på Irland.

I rättvisans namn kommer han i sinom tid fram till rätt skarpa slutsatser, efter att ha traskat fram i självklarheternas landskap lite för länge. Ett problem med den här boken, med alla böcker av det här slaget, är att Foster försöker vara rolig. Han är inte rolig. Ett dugg. Antagligen vill han liva upp ett innehåll som han misstänker annars blir för tungt och cerebralt, men den risken är ju obefintlig.

Hans metod att kasta ut fingerade frågor från en oupplyst röst som nog ska vara läsarens ställföreträdande i texten fungerar inte heller så bra. Frågeställaren är bra dum, helt enkelt, och det blir uppenbart att Foster ställer dem bara för att han är så förtjust i sina egna elaborerade svar. Fyrkantiga svar: ”det här betyder det här”.

Men han har läst mycket, och har ibland bra saker att säga, bra saker att visa. De bästa råden är de enkla råden:

    ”How do you know if it's irony?

    Listen.”

Likaså det självklara tipset att vi ska äga vår läsning, ta kommandot över boken.

Han plockar upp de spörsmål man förväntar sig finna i en bok om läsning. Han nuddar vid den vanliga elevfrågan när misstanke om övertolkning utfärdas: ”Författaren kan omöjligen ha tänkt på allt detta när hen skrev!” Fosters svar är kategoriskt i sitt bejakande av konstnärens insikter, och pekar bland annat ut aspekten att det tar oändligt mycket längre tid att skriva än att läsa, och därför finns mer mening inlagd i texten än vi egentligen kan ana eller förstå. Han skriver hyggligt om Oidipus-pjäserna, och visar hur mycket han lärt sig av temat blindhet av att läsa Sofokles – ja, dessa grekiska tragedier lär oss så oerhört mycket, något som ofta glöms bort när man talar om viktig litteratur.

Boken innehåller också en längre analys av Katherine Mansfields på många sätt fenomenala novell ”The Garden Party”. Mansfield är obegripligt dåligt representerad på svenska, men här finns sannerligen en hel del att uträtta för översättare.

Nå, nu blir hans egna tolkningar ibland lite fantasilösa, och den enkelhet han förespråkar är förstås mer passande i klassrummet än i bokform. Han ägnar lite väl mycket utrymme åt att hävda att det bara finns en berättelse – det är ju bara nonsens. Dock ska jag inte förringa att jag kan ha viss nytta av boken, även om jag befarar att den gör större nytta på mer orutinerade läsare. Så för tio år sedan hade jag nog varit mer positiv. För tjugo år sedan hade jag kanske varit nästan entusiastisk.

Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Det finns bara två svenska romaner som håller världsklass. Det är Carl Jonas Love Almquists Drottningens juvelsmycke och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den som inte kan läsa sig mätt på den senare har mycket att hämta i den generösa utgåva som Lind & Co nu ger ut i sin serie om sjutton titlar i Hjalmar Söderbers Samlade skrifter, under redaktörskap av de förfarna Bure Holmbäck, Björn Sahlin och Nils O. Sjöstrand.

Utöver romanen, som i stort sett följer 1921 års ”bastext”, ingår nästan hundra sidor kommentarer, lika många sidor noter, nästan lika många sidor bibliografiska uppgifter. Kalenderbitarna kan fastna i uppräkningar av utgåvor både på svenska och 29 andra språk, eller listor på alla gånger romanen nämnts i radio och på tv. Söderbergs svärson Rune Carlsten väntade tills författaren dog innan han filmade Doktor Glas 1942 – den har visats 110 gånger på tv, medan Mai Zetterlings version från 1968 aldrig visats, trots att den väckte enorm uppståndelse i USA – möjligen var filmens tagline ”of an erotic obsession” bidragande till framgången.

Vi som är fans av Söderberg generellt och av denna hans ypperligaste roman i synnerhet har längtat efter denna bok länge. Det är en praktfull bok som har fått en praktfull utgåva, hanterad av riktiga experter som inte har lämnat någon sten orörd. Förvisso blir då notapparaten ibland tyngd av en redovisningsiver som man i några fall önskar kunde förblivit mer spartansk, på samma sätt som alla kronologiska listor inom kort blir inaktuella – i skrivande stund har säkert Carlstens film visats en 111:e gång. Det lär inte heller dröja mer än något halvår innan listan med pastischer behöver revideras – som bekant har dessa epigoner varit flitigt sysselsatta efter Bengt Ohlssons Gregorius, men det var alltså Albert Engström som var först, när han redan 1906 lät Söderberg och Glas mötas i en prototyp till vår tids fan fiction.

Det var för två år sedan – året efter den sjuttioåriga upphovsrättsliga karantänen efter Söderbergs död hävdes – som Lind & Co inledde denna serie. Ambitionerna är storslagna, och principen att rikta sig lika mycket till de initierade som till novisen är nog ett i längden vinnande koncept. Det är ju romanen som är huvudtexten, medan resten är en bonus som man kan grotta ned sig i utefter eget behag. Söderberg laborerade periodvis med tilltalsnamnet Herbst, då det råkade finnas en riktig doktor Glas i Stockholm, men lyckligtvis behöll han det namn som är så betydelsefullt för förståelsen av hans personlighet.

Receptionen var förvånansvärt sval, något som visas i Holmbäcks genomgång av den samtida kritiken. Holmbäck dog förra året, men hann skriva tre fina böcker om Söderberg, och har förstås hunnit bidra med mycket till böckerna i den här serien.

En av de saker som kritikerna störde sig på var hur Glas pendlade mellan det rationella och det irrationella, något som sågs som en inkonsekvens. Själv kan jag inte låta bli att se det som det storslagna i romanen, att det gör honom både mer mänsklig och mer trovärdig – inte minst i egenskap av mördare. För drygt hundra år sedan ville de inte föreställa sig en läkare med mord i sina tankar. Det fanns alltså även en aversion mot ämnet i sig, medan knappast någon någonsin har ifrågasatt stilen – Söderbergs glasklara språk, som fortfarande är tillgängligt och lättläst. Denna hyllning av stilen har ibland kanske utförts i kompensatoriska syften – att man helt enkelt ville mildra de stränga omdömena om en bok som bara en okänslig läsare kan förbigå.

Antingen sågs Glas av kritikerna som för galen eller för lite galen, men jag tror att poängen är denna pendling mellan ytterligheter – hans oberäknelighet. Han är ingen att lita på, ska inte heller vara det. Inte heller är jag helt övertygad om den sanning som brukar ingå i referaten, att han mördar för att han är förälskad i Helga. Den mannen kan inte älska – han väljer ju Helga för att han därmed inte behöver investera något erotiskt kapital, då det blir en förälskelse på avstånd, där begäret kan hållas kopplat inom honom. Han har chansen att ingå i en relation med en människa, Eva Mertens, men avstår. 
 

Han – Glas, alltså – tänker på att döda prästen, som han liknar vid ”en otäck svamp”, innan Helga berättar för honom om hur jobbigt det är att ligga med sin man. Det finns flera psykologiska aspekter involverade i vad Glas ser i förövaren Gregorius – inte minst en symbolisk bild av den fader som förgrep sig på Glas moder, och (eventuellt) på sitt eget barn. Där finns en tänkbar orsak till Glas inlevelse i Helgas öde.

Här lanseras teorin att det är sekulariseringen vi kan tacka för att Doktor Glas blivit så upphöjd i vår tid. En tabell visar att romanen under sina första 54 år, fram till 1959, utkom i 12 upplagor – de senaste 54 åren, från 1960 till 2014, i så osannolikt många som 52. Det som var känsliga ämnen i början av 1900-talet är det inte längre (vi har andra saker som är känsliga, kan påpekas innan vi börjar slå oss över bröstet). Sekulariseringen har gjort oss mer mottagliga för Söderbergs religionskritik, eller man kanske hellre ska använda redaktörernas ord antiklerikalism, alltså en kritik av prästernas och kyrkans makt över samhällsfrågor.

En annan anledning kan vara att Söderberg inte kunde låta bli ironin, och i takt med ämnets allvar ökade han sin ironiska insats. I så måtto liknar han Oscar Wilde, och vi kommer nog inte närmare en svensk Wilde än denna allvarsamt lekfulle aforistiker. Aldrig är han dessutom på lika gott humör när det gäller att skapa maximer som i Doktor Glas.

Min invändning mot den gedigna notapparaten är väl att de tenderar att svälla och kan bli avskräckande för nybörjarläsaren (som väl torde vara den med störst anledning att söka upp dem?), medan den som har koll på sin Nietzsche inte behöver flera stycken långa utläggningar om hur Söderberg under skrivandet var behjälplig i Ernest Thiels översättningar av tre Nietzscheböcker. Men ett annat exempel är upplysande, och det rör bibelöversättningarna. Den som gör sig förtrogen med Bibel 2000 blir förstås förvånad över en del exempel ur romanen. Så säger Glas att han som ungdom inte ville sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling – i den senaste bibelöversättningen är rätten utbytt mot linssoppa. Söderberg skulle nog ha skrockat uppskattande en sådan förskjutning, hur konservativ han än var i de flesta frågor, inte minst språkligt.

Kanske det är bra timing för författaren Söderberg att hans mest älskade roman (åter)utkommer just den här hösten, då människan Hjalmars rykte blivit lite stukat av boken om hustrun Märta, delvis skriven av en av redaktörerna här, Sahlin. Man kan förstås skjuta in många lättförtjänta poänger på att Hjalmar Söderberg var en vit man, att han privat förmodligen var lika djävlig som vita män var på den tiden. Möjligen lite mindre djävlig än Heidenstam, men säkerligen lite mer djävlig än någon annan. Å andra sidan är vårt förråd av världsklassiga svenska romaner så skralt att man får vara bra dum för att avstå från en av de två av den anledningen. Almquist mördade ju högst troligen, och det gjorde i alla fall inte Söderberg … Eller?

Seven Myths About Education, Daisy Christodolou

Få saker har fått så stor genomslagskraft i svensk skoldebatt de senaste åren som John Hatties kvantitativa studier om synligt lärande, illustrerat i ett flertal böcker. För all del: hans insatser har varit övertygande, men det finns andra sätt att se på det där dubiösa ordet ”lärande”, som drivits in som en kil i allt som sägs om pedagogik. Jag ämnar inte här och nu ifrågasätta Hatties arbete, utan bara lyfta frågan om det inte går att se på undervisning på andra sätt. Han resonerar utifrån ett ganska kontroversiellt perspektiv, men problemet är att han har så mycket att säga att den med en egen agenda kan plocka lite som hen vill för att få igenom sina egna käpphästar.

Förra året utkom Daisy Christodolous bok Seven Myths About Education, en bok med alla förutsättningar att bli den brandfackla som antänder en ny diskussion om skolan. Ja, man kunde lätt tro det, men jag blir under läsningen allt mer skeptisk till det resonemang som förs, även när jag håller med om de slutsatser som dras. Hon skriver smart, men ibland kan hon komma med lite fyrkantiga för att inte säga dumma exempel, eller att en liten dragning åt det dogmatiska kunde ha filats bort (”Knowledge doesn't indoctrinate; knowledge liberates”). En viss benägenhet till upprepning kunde en lite strängare redaktör ha arbetat bort, dessutom, inte minst med tanke på att boken redan är relativt sparsmakad.

Det är alltså sju myter som har saboterat undervisningen, utifrån det brittiska perspektiv som Christodolous anlägger. Men vi som känner igen den svenska diskussionen känner förstås igen rubbet:

1. facts prevent understanding
2. teacher-led instruction is passive
3. the twenty-first century fundamentally changes everything
4. you can always just look it up
5. we should teach transferable skills
6. projects and activities are the best ways to learn
7. teaching knowledge is indoctrination.

Nog kan sägas att de sju i flera fall överlappar varandra, att de kunde kokas ned till två myter, där 1-2 och 6-7 hör till det björklundska favoritordet ”katederundervisningen” och 3-5 hör tilll det motsatta lägret ”forskningen”. Mången är de skolforskare, pedagogikgurus, som kommit till min skola för att peka fingret åt katedern för att förespråka forskningen, samtidigt som deras egna presentationer använt tekniker från katederundervisning. Dessutom är det väl så att som man forskar får man svar; forskningen i sig är redan ideologisk, och där kan vad som helst bevisas med hjälp av de rätta metoderna.

Den som ger sig in i skoldebatten får vara hårdhudad, och Christodolou gör något av en journalistisk bragd när hon redogör för de här sju myterna, som ju är bekanta nog för den som arbetar i skolan. Här slår hon hårt mot Rousseau och Dickens, och kanske kunde mer färska skoldemagoger komma till användning som slagpåsar. Dock har hon bred överblick, när hon visar med hjälp av kursplaner hur fakta har fått ge utrymme åt det bedrägligare begreppet ”färdigheter”. (Känner vi igen det från svenska kursplaner? Ja.)

Det är lärandet i fokus. För cirka tio år sedan var det ”eleven i fokus”, för den som minns. Den som lever tillräckligt länge ska nog få uppleva slagordet ”kunskapen i fokus”, även om man kan tvivla ibland. Skolan är alltid i gungning, och därför lyder jag ofta min kollega K:s råd från strax innan hon gick i pension: ”Sitt still i båten”.

Självständigt lärande behöver inte vara i konflikt med lärarlett dito. Christodolou talar från egen erfarenhet som lärare, där hon fick höra att en förutsättning för de goda lektioner var att hon som lärare själv talade så lite som möjligt. Hon hänvisar ofta till OfSTED, det engelska Office for Standards in Education som ungefär motsvarar Skolverket.

Ska vi inte undervisa om det nya då? Mm, men kom ihåg: ”Sitt still i båten”. När Christodolou talar om det nya blir hon som mest övertygande: ”the newer the idea, the more sceptical we should be about teaching it in school, and the older the idea, the more likely it has stood the test of time. […] nothing dates so fast as the cutting edge.” För vi vet inte något om hur framtiden ser ut. Och att anknyta till elevens verklighet – jo, bara det inte görs på bekostnad av en beröringsskräck med källan, med kunskapen. Det raljerades starkt från brittiskt håll när deras GCSE (typ Nationella prov) förra året inkluderade som uppgift ett utdrag från en biografi om Amy Winehouse.

Ett av hennes starka exempel är också Winston Churchill, som sannerligen inte var någon mönsterelev i skolan, utan fick gå om flera klasser. Det han lärde sig där var att få flera års extra träning i engelsk syntax, något han hade oumbärlig nytta av i sitt senare liv som politiker och retoriker. Nå, alla ska inte bli Churchill-människor, men poängen är att man inte kan lära sig något om man inte behärskar grunderna, och där jämför Christodolou med fotbollsspelaren, som måste röra sig från det enkla till det svåra – och inte tvärtom, något som ibland förespråkas i skolan av debattörer som vill se mer av ”forskning”, något som bara devalverar begreppet.

Nåväl, nog kan jag hålla med om att det är ett viktigt bidrag till skoldiskussionen, även om en del av myterna känns en aning förlegade vid det här laget. Det är väl bara skolpolitiker som tror att allt kan googlas? Bara den som har gjort sig förtrogen med sitt material kan googla med omdöme – annars blir man bara utlämnad åt ett godtycke, åt novisens häpnad inför ett hjul som uppfinns gång efter gång efter gång. Ingen bok om skolan är tillräckligt uttömmande, och även Hatties böcker måste läsas med lika stor dos skepsis som entusiasm. Med detta sagt är Daisy Christodolous bok ett av de viktigare bidragen, och inget att avfärda.

Självmord, Édouard Levé

Efter Självporträtt kommer Självmord. Det är en fråga om ren logisk följd, i författaren Édouard Levés version. Det är Pequod Press som ger ut i Anders Bräcks översättning den senare boken, ett par år efter Kristoffer Leandoers översättning av den förra. Den är snarlikt formgiven den förra, som om den skuggar den. Författaren själv tog sitt liv tio dagar efter att ha lämnat in manuset till sitt franska förlag, och därmed ritade han förstås en distinkt prick över sitt i, och gav läsarna en anvisning som är svår att ifrågasätta.

Hans sista roman liknar föregångaren i så måtto att den är tydligt skriven av en konstnär – men om du räds det konceptuella måste du först göra dig bekant med ett nonchalant hanterande av de formella egenskaperna, i denna korta – lite drygt hundra sidor – men täta roman.

Den har en makaber inledning, där författarens vän blir huvudperson, romanens tjugofemåriga ”du” som låtsas hämta ett kvarglömt tennisracket och i stället går för att skjuta sig till döds med ett gevär. Så följer en närgången och vackert inkännande skildring av dennes liv, där Levé låter bilden av vännen svälla för att bilda ett mer heltäckande porträtt än verkligheten tillåter.

Språket är hårt, något som ibland ger associationer till Camus hårt stiliserade prosa i Främlingen: ”Ditt liv hade inte fått sitt sammanhang av utförda handlingar än. Din död gav det detta.” Det är ren outspädd förtvivlan. Huvudpersonen är lika tillknäppt som han är belevad, mer artig än trevlig.

Som sagt är Levé mer konstnär än skönlitterär författare. Det behöver inte vara någon nackdel – det ger honom annorlunda infallsvinklar till hur en berättelse konstrueras och struktureras, och säga vad man vill, men originellt är det definitivt. Han avslutar med en dikt som (kanske) förklarar mer än han har för avsikt att göra. I dikten finns både klichén och sanningen, i de formelartade utsagorna. Vi är alla dubbla, alltid med ett ”både och” inskrivna i våra förutsättningar.

Är det en sorglig bok? Ja, om man väljer den läsarten. Många förment deppiga författare är ju livsbejakande och muntra, om man bara lär sig liksom läsa dem på snedden. Hos Levé blir protagonisten dubblerad – det du han skriver om glider över i ett jag, och den eventuella distans du då har upprättat mot honom förkortas. I boken gestaltas även en skepsis mot berättandet i sig, mot de påhittade sammanhangen, och den likaledes påhittade kronologin.

Är det en självbiografisk bok? Ja, men bara om vi accepterar premissen att alla böcker är det. På något sätt är det ju så: författaren väljs av sina motiv, så hen får vara noga med vad hen väljer att väljas av.

Men självbiografiskt är det i större mening. Det är verkligen en version av ”Here comes everybody”. Vi är väl alla så här lite till mans. Det blir då en vidräkning med vår oförmåga att leva i nuet, våra depressioner och våra vanföreställningar och vår självmedicinering på ett eller annat sätt.

Levé är fortfarande en angelägen författare. Enligt Stig Dagerman hör vissa av oss till självmördarnas släkte; de som talar mycket och ofta om självmordet behöver inte utföra själva dådet. Han hade ju fel, då han frikostigt använde självmordet både som litterär idé och privat sparringpartner, utan att det lyckades hindra honom från att ta sitt liv. Det finns vissa drag av det äkthetspatos som Dagerman uppvisade hos Levé. En anekdot i den här boken berättar om hur protagonisten går på en fest hos en nära vän och är oförmögen att dölja sitt elände inför honom, men när han ställs inför några obekanta uppvisar han en fasad av glättighet. Sådant är lätt att känna igen sig i.

Självmordet påverkar i hög grad hur vi läser Dagerman, kanske just för att han var så ung när han begick självmord. Levé var bara obetydligt äldre, och nog får självmördarna Sylvia Plath, Karin Boye, Ian Curtis, David Foster Wallace i egenskap av relativt unga döda en dödligare skugga över sina livsverk än säg Virginia Woolfs. En nyckel finns kanske i de sorgsna orden i boken Självmord: ”Ditt sätt att lämna livet har skrivit om historien i negativ form. De som kände dig läser om alla handlingar i ljuset av den sista.” Ja – just ”läser om” blir ju den signifikanta ledtråden. Samtidigt som det måste sägas att renodlade facit saknas: så här är livet döden, vill Levé säga.

Den som dödar sig själv kan göra det av många orsaker. Här framläggs hypotesen att man kan göra det av överskott på liv.

Flykten från Berlin 1942, Kaj Schueler

Jag får boken Flykten från Berlin 1942 av Kaj Schueler. Av Kaj, efter att ha pratat lite om den när vi senast träffades i Stockholm. Nä, jag tänkte inte skriva om den här boken först. Men så blir vi belägrade av SD under veckan som gått, vilket lämnar mig utan val. För jag läser och ser parallellerna, om än det kan tyckas som en förminskning av de villkor som Berlin och Tyskland hamnade i och utsattes för under 30-talet. Jag blev också beklämd av ordvalet när Jonas Thente i en text om Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall kallade nazismen för ”1900-talets största skandal”.

I stora drag handlar boken om Schuelers farföräldrar, som hjälpta av en gåtfull konstnär, Franz Heckendorf, lyckas fly till Schweiz från Berlin så sent som 1942, och i förlängningen (1947) till Sverige. Tidigt diskuterar Schueler bevekelsegrunder, att ”människans motiv sällan är huggna i sten, att såväl ondska som godhet, medlöperi som civilkurage, kan vara uttryck för stundens ingivelse eller grundas på principer, att vi själva bestämmer över våra handlingar oavsett om motiven är banala eller ädla.”

Ondskans banalitet, den känner vi igen från Hannah Arendt, ett begrepp som blivit något av en kliché – men här får vi också se exempel på godhetens banalitet. Schueler har hittat ett lämpligt avsnitt från Simone Weils Tyngden och nåden, en av 1900-talets viktigaste böcker, där hon koncist summerar hur ondska och godhet står i ett kiastiskt förhållande till varandra, hur det ondas reella tråkighet liknar det godas fantiserade tråkighet, men hur fantasin om ondska liknar reell godhet. I samma bok kommenterar Weil bitskt det svenska politiska läget för tillfället: ”Tron att andra människor existerar som sådana är kärlek.”

Man frågar sig då om det spelar någon roll vilka bevekelsegrunder som ligger bakom en god handling. ”Love is a doing word”, som Massive Attack sjunger i ”Teardrop”, som en påminnelse om att substantivet är underordnat verbet, att man kanske ska låta bli att söka orsak. Schueler talar hellre om godhet som resultatet av en slump, att vi bara råkar göra det goda ibland. Han rör sig försiktigt mot ämnet, får inget egentligt svar, men det kan vara bra så. Handlingen i sig är tillräcklig. Han tar inte mycket plats själv, med undantag för ett otäckt övergrepp vid en bensinstation i Tyskland på 60-talet, som påminner honom om hur nära intoleransen och hatet ligger, att det vi kallar nazismen inte är en unik enskild eller avslutad händelse.

Här dras inga förhastade slutsatser heller. Noggrant men inte uttömmande skildras läget i Berlin under 30-talet, förutsättningarna för ”skandalen”. Vi ser här hur det gjordes möjligt, hur det fortfarande i maj 1942 kunde finnas så relativt många judar kvar i Berlin – de var ännu nödvändiga som arbetskraft för nazisterna.

Schueler nämner den amerikanska författaren Cynthia Ozicks kategoriska fördömande av allt tyskt, alla tyskar, att en bojkott kunde gälla 10 000-15 000 år framåt. Han omtalar detta med förståelse, utan att dela hennes omedgörliga inställning. (Jag minns att vi talade om förlåtelse en gång, och att jag nog var oresonlig än Kaj: jag förlåter inget.) Men han nämner också Ludvig Igras fenomenala Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, den tunna bok som ändå lärt mig så mycket om nazismens psykologi. Det är ett litet steg för människan att begå skändligheter, ja, men steget till godhet är lika litet, antyder Schueler. Hans bok är ett porträtt av två människor han inte riktigt lärde känna – de lärde sig aldrig svenska, och blev väl aldrig assimilerade i sitt nya hemland.

Flykten från Berlin 1942 är en bok som liknar ett pussel som inte blir komplett, några av de viktigaste bitarna saknas. Men i så måtto liknar den livet: vi saknar ofta de viktigaste komponenterna för att begripa ett skeende. Kanske ändå bör vi läsa med Simone Weils ord som ledsagare, med fiktionen som komplement till verkligheten. Av Herta Müllers romaner lär vi oss exakt hur det känns när hjärtat läggs i halsgropen i väntan på de bryska dörrknackningarna från säkerhetspolisen, och litteraturen har möjligen ett försprång över reportaget i förmedlingen av dessa känslor. Men vi behöver båda, för att göra pusslet mindre ofullbordat.

Krönika i sten, Ismail Kadare

När Modernista passar på att återutge tre böcker av den albaniske författaren Ismaïl Kadaré skippas de diakritiska tecknen i namnet (trema och akut accent) och han får heta Ismail Kadare, efter internationell praxis. Det är kanske inte så mycket att fästa sig vid: desto mer glädjande att de ens ges ut, då det rör sig om en författare som skriver så bra.

Jag läser Krönika i sten, en roman från 1971, i Britt Arenanders översättning från franskan, om belägringen av en albansk stad under andra världskriget. Staden har identifierats som Gjirikoastër (med diakritiskt tecken), och den namnlöse pojken, ja, vi kan väl enas om att han kan presentera sig med ett ”Kalla mig Ismaïl …”

Temperamentet som framträder är det som skapar det genomgående intrycket, men också naturens våldsamma motstånd, så som Jenny Högström beskriver det i sitt förord. Naturen som besjälas, som ges liv och mer än bildar en fond till skeendet blir det delaktigt, till en av karaktärerna, som alltså inrymmer pojken och kompisen Illyr, och släkt, andra illbattingar, samt vuxna som beter sig underligt. En natur som får liv, men som inte bryr sig: ”Himlen var ogenomtränglig och likgiltig”, lyder summeringen efter de fientliga flygplanens inledande manövrer över staden.

Temperamentet: ja, det är humor av det uppgivna slaget, en satir som odlas av de sammanbitna läpparnas ofördragsamma bekännelser. Under bekymrens yta försöker man hitta fram till en påtvingad normalitet, en låtsad normalitet. För barn ter sig världen alltid i förändring, men det kan orsakas under mer eller mindre dramatiska former. Det finns inget elegiskt i Kadares skildring av hur staden våldtas av ockupationsmakten, utan övergreppet sker omärkligt.

Parallellt med den objektiva krönikan som fogas in i berättelsen – krönikan som verkligen ger sken av att ha skrivits i sten, med sina lakoniska redogörelser för små och stora händelser, där dödsfallen skapar en förljugen ordning när de ställs i rad. Oskuld och erfarenhet, det är Kadares uppgift att skilja dessa förmenta polariteter, och kanske det inte kan göras tydligare än när han låter sitt eget namn hamna mitt i en sådan ”Lista över dödade under det senaste bombanfallet: L. Tashi, L. Kadare, D. Djik, K. Dhrami E.”

Hos sin morfar får pojken i sin hand Shakespeares pjäs Macbeth, som givetvis är alldeles för mycket för honom, alldeles för svår, alldeles för lämplig som introduktion till det hemska som är på väg att ta över hans tillvaro. Häxeriet från fiktionen tar sig in i hans värld. Hans uppvaknande är både intellektuellt och emotionellt.

Händelserna ter sig för den unga protagonisten udda, i avsaknad av logiska samband. Kaos bjuds in, och pojken klarar inte av att avkoda dess orediga avsikter. Något ont tar sig in, både bildligt och bokstavligt, och Kadare lyckas visa hur den här anspänningen påverkar befolkningen i staden, utifrån pojkens förundrade och smått skeva blick. Nerverna hamnar på utsidan, och läget ter sig allt mer akut.

För som Malin Ullgren skrev i DN efter SD:s famösa presskonferens i tisdags när de talade i drygt tjugo minuter om att invandringen är deras enda fråga, att det är ett parti som håller på att belägra Sverige. Förändringen smyger sig fram, ter sig så oskyldig att vi inte orkar lägga märke till den. Vi görs till barn inför den.

I slutet av 90-talet gjorde Roberto Benigni filmen Livet är underbart (La vita è bella), och skapade debatt om det var tillåtet att skämta om andra världskriget och holocaust. Men på 70-talet gav ju Imre Kertész ut sin Mannen utan öde (Sorstalanság), och likaså alltså Kadares Krönika i sten. För att inte tala om Chaplins film Diktatorn (1940). För Kadare blir det absurda perspektivet det enda vettiga när det vanvettiga sätter normaliteten ur spel. Det Faulkners romaner lär ut är hur elastisk människans förmåga att uthärda är, och Kadare skriver vidare i den traditionen. Men Faulkner är storslagen och visionär, medan vi här har att göra med en författare som är mer jordnära. Ett skrivande som tar sig in med hjälp av andra medel, andra mekanismer.

Hur man anpassar sig till ovälkomna förändringar, det är också vad Kadare försöker gestalta med sin roman, som följer orons trådar och låter den löpa kors och tvärs genom minnena. Det mönster som bildas är långt ifrån lika regelbundet som det vackra men kanske missvisande omslaget till just den här utgåvan. Det rör sig ändå om en berättelse som är oerhört skarp, manande, och svår att värja sig mot. Att släppa in den här boken betyder att också släppa in mardrömmen och nederlaget – det mänskliga nederlaget. Kadare skriver om det ohyggliga, utan att någonsin låta språket färgas av de dystra erfarenheterna.

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart

Det är vanskligt att tala om favoritromaner. Av någon anledning får jag ändå ofta frågan, men mina svar har varierat. Att göra listor är tortyr. Den bok jag oftast har svarat är förmodligen ändå Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät, och när Lind & Co ger ut den i nyutgåva måste jag läsa den, eftersom jag plockar fram någon av de gamla utgåvorna jag har ungefär vart tredje år.

Det som väcker mitt intresse den här gången är i första hand Annina Rabes förord, där hon talar om de dekadenta inslagen i den, men också om hur beroende den är av kontraster, och styrs av irrationella principer, som gör den egentligen svårsmält för en sansad läsare.

Däremot lever den ut fantasin, för även om den skildrar en kärlekshistoria är dess föremål nästan helt avlägsnad från skeendet – det är åtrån i sin retroaktiva form, och det är kanske därför Morrissey gillade den så skarpt.

Men det speciella med den är också att den är så definitiv, att det är ett nu eller aldrig som förmedlas. Elizabeth Smart har här uppfunnit ett skrivande helt utan skyddsnät, helt förbehållslöst. Det är ett av litteraturens större risktaganden.

Hur då? Jo, för hon går ju för långt hela tiden, riskerar att borra ned sig i klichéer, i schabloner, i bombasmernas högljudda hyperboliska landskap, där det enda hon tillåts gulla med är superlativen. Sådan utropsteckenprosa kan få vilken läsare som helst att dra öronen – öronen! – åt sig. Här trängs spöken och änglar, med månen över sig och helvetet under fotsulan.

Hennes värld är besjälad och pulserar av liv, med ett språk som låter extasen ta kommandot. ”Som Madame Bovary träffad av blixten!” löd Angela Carters träffsäkra omdöme. ”Som Lena Andersson med elgitarr!” kontrar jag, för här är det rocklyrik skriven innan Elvis ens hunnit lära sig stämma gitarren. När Nick Cave sjunger ”Point the figure-head at the storm” och när P J Harvey sjunger sin ”Send His Love To Me” är det med en poetik de har lånat från den här romanen.

En av poesins egenskaper är att vidarebefordra starka rader. Prosa brukar gå andra ärenden, ha andra funktioner. Att Smart också skrev poesi tillåter henne att ge de starka raderna utrymme. Med ett precist bildspråk: ”Min vagga är inuti. Den vaggar, men det är en orkan som vaggar den. Dess medar får mig att blöda.” Där finns en omedelbar enkelhet i vaggan och orkanen, sammanfattad i en bild som summerar hela romanen, blir dess mise-en-abyme.

Smarts ärende är att ge kärleken en dragning mot undergången, mot katastrofen: ”Hans förkortade ansikte visar sig i profil på vindrutan likt ett oregelbundet diagram över min undergång, obarmhärtigt som en matematiker, ett hånfullt bihang till alla mina goda föresatser.” Förloppet är dömt: intrigen rör sig mot utplåning, och romanen är full av dödsmetaforer. Paradiset ligger nästgårds med förtvivlan. Och kärleken dödar, som det heter i rocklåtarna.

Full av bibliska referenser, full av Rilke, full av Homeros, full av Shakespeare, full av Emily Brontë, full av Dante, full av mytologi, full av sagor … Att säga att bägaren flödar över är att säga för lite: det är blodet som rinner över, blodfloden, blodhavet. Ursinnet är Smarts drivkraft. Och distanslösheten, den där oproportionerliga dimensionen som är så farlig att söka upp, för att den så lätt ger ett löjeväckande intryck.

Fast det märkliga är att Smart vet att kärleken minsta av allt är blind, och hur klarsynt hon är: hur hon går mot katastrofen med kavata steg, hur hon vet att det som är kontentan av hennes kärleksaffär är ingenting annat än sorg. Hon väljer den frivilligt ändå – därför att sorg ändå är något, att i den futtiga världen finns värre öden, värre utgångar. Brist på känslor är värre: här väljer inte bara Smart smärtan, utan hon väljer den emfatiska smärtan, för att den känns.

Det är lagen utan stort L, den uråldrigare lagen som är nästan pre-religiös, i denna bok som lever så mycket på sin religiösa symbolik. En hednisk kärlek och rentav olaglig, där hon inte drar sig för att blottlägga det amerikanska hyckleriet. Smarts bildspråk är som sagt på gränsen till att bli skrattretande, där lyckan och misären stämmer träff, ackompanjerad av begärets övertoner. Med metaforer som detonerar – högre än bomber! Högre än regeringskriser! För det finns inget annat adekvat språk till dessa högljudda känslor.

Kärleksparet är större än sina omständigheter, större än tiden. Ja, för tiden sätts ur spel, den usla klocktiden där fem minuter ersätts av det mer korrekta fem år, och med nuet som utmanas: ”Det är nog, nuet, och fastän det kommer utan någonting så ger det mig allt.” Då kan man ignorera sekunderna som viner förbi. För logik kan förnekas, och i stället för att vara en logisk varelse kan hon vara en bio-logisk varelse, en som gråter i det mest offentliga rummet.

I en fristad av biologi, av storhetsvansinne och av inbillning. Kaxig och fräck, för Smarts stil är både litterär och gatusmart. Det blir överslag av show not tell också. När känslorna slits sönder, eller om det är språket. Kriget utgör då en lämplig fond – romanen utkom 1945. (Kusligt nog antar hon i romanen att hon kommer att leva i ytterligare 40 år: det blev 41 …)

Men att klaga på bristande verklighetsförankring, att anropa realismen – det är en felbedömning. Så här ser söndertrasade känslor ut – på riktigt, säger Smart. Så här ser feberdrömmen ut, den konkreta visualiseringen av hoppet och misströstan. I en fängelsecell. Där hon greppar instrumenten, slår an sina domedagsackord i sitt orfiska anfall.

Det var när 2000-talet inleddes som Lind & Co instiftade den här serien ”Nittonhundra”, där Vid Grand Central Station där satt jag och grät utgör nummer 23. Här samsas en hel del minor classics, alltså inte helt självklart kanoniserade böcker. Att bevaka fortsättningen torde vara desto mer självklart, med förhoppning att de ska fortsätta vara så skickliga när de vaskar fram böcker som annars blir oupptäckta. Den här boken, till exempel, har kvar sin förmåga att antända läsaren. Jag blir påmind om exakt vad jag ska svara nästa gång jag ombeds ha en favoritroman. 

Texten fortsätter här och här. 

Och årets julklapp är … diktsamlingen!

Med risk för att låta som en rättshaverist: inte heller i år blev årets julklapp en diktsamling …

Handelns utredninginstitut utser som bekant varje år en produkt som årets julklapp, något som ska uppfylla följande kriterier: ”vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse för året, svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal, representera den tid vi lever i” (www.hui.se).

Vad som valdes i stället för diktsamlingen blev aktivitetsarmbandet. En googling lär mig att det räknar kalorier och sömntimmar, och jag vill inte raljera över den rådande hälsotrenden, men jag kan inte förstå varför det är viktigt att ha koll över varenda fotnedsättning och varenda sekund som tillbringas i spinningsmaskinen. Inte vill jag veta hur många (själv)mål jag gör när jag spelar innebandy på tisdagarna. Jag spelar för att det är roligt, inte för att veta hur hög min puls är efteråt; det räcker med att veta att den är hög.

Ungefär lika hög som när jag läser bra dikter. Men av motiveringen ”representera den tid vi lever i” att döma ser diktsamlingen ut att vara på väg att bli lika övergiven som fickuret eller bahytten. När jag flyttade till Jönköping i slutet av 90-talet var jag besviken över att det var så svårt att hitta fram till boklådornas sektioner med lyrik, som flyttades runt i butikerna till allt oländigare ställen.

Föga anade jag att det kunde bli värre. För då var det ändå möjligt att traska in där och bland ett rikt utbud kunna köpa Aase Bergs Mörk materia, efter att ha läst om den i tidningen. Nu trängs i bästa fall en handfull diktböcker under rubriker som ”Tänkvärt & roligt”, och en samtida motsvarighet till Bergs relativt smala bok kan en aspirerande läsare inte hitta där.

Förvisso, man kan köpa diktböcker i nätbokhandeln, men det förutsätter att du vet att de finns. I tv-programmet babel är Bruno K. Öijer ett stående poet-alibi vart sjätte år eller så, men annars trängs de engelskspråkiga prosaförfattarna där. En av Nordens mest spännande författare överhuvudtaget, Martin Glaz Serup gav ut sin andra bok på svenska i oktober, men det är bara Jönköpings-Posten och Helsingborgs Dagblad som har recenserat Romerska nätter.

Så om jag själv får välja årets julklapp blir det Romerska nätter av Glaz Serup: en djärvt skriven bok som ger nya perspektiv på världen. Den är både tänkvärd och rolig. Dessutom blir den en utmaning för aktivitetsarmbandet när det ska mäta din ökade puls vid läsningen av dessa upphetsande dikter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/12 2014)