att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 dec. 2014

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart


Det är vanskligt att tala om favoritromaner. Av någon anledning får jag ändå ofta frågan, men mina svar har varierat. Att göra listor är tortyr. Den bok jag oftast har svarat är förmodligen ändå Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät, och när Lind & Co ger ut den i nyutgåva måste jag läsa den, eftersom jag plockar fram någon av de gamla utgåvorna jag har ungefär vart tredje år.

Det som väcker mitt intresse den här gången är i första hand Annina Rabes förord, där hon talar om de dekadenta inslagen i den, men också om hur beroende den är av kontraster, och styrs av irrationella principer, som gör den egentligen svårsmält för en sansad läsare.

Däremot lever den ut fantasin, för även om den skildrar en kärlekshistoria är dess föremål nästan helt avlägsnad från skeendet – det är åtrån i sin retroaktiva form, och det är kanske därför Morrissey gillade den så skarpt.

Men det speciella med den är också att den är så definitiv, att det är ett nu eller aldrig som förmedlas. Elizabeth Smart har här uppfunnit ett skrivande helt utan skyddsnät, helt förbehållslöst. Det är ett av litteraturens större risktaganden.

Hur då? Jo, för hon går ju för långt hela tiden, riskerar att borra ned sig i klichéer, i schabloner, i bombasmernas högljudda hyperboliska landskap, där det enda hon tillåts gulla med är superlativen. Sådan utropsteckenprosa kan få vilken läsare som helst att dra öronen – öronen! – åt sig. Här trängs spöken och änglar, med månen över sig och helvetet under fotsulan.

Hennes värld är besjälad och pulserar av liv, med ett språk som låter extasen ta kommandot. ”Som Madame Bovary träffad av blixten!” löd Angela Carters träffsäkra omdöme. ”Som Lena Andersson med elgitarr!” kontrar jag, för här är det rocklyrik skriven innan Elvis ens hunnit lära sig stämma gitarren. När Nick Cave sjunger ”Point the figure-head at the storm” och när P J Harvey sjunger sin ”Send His Love To Me” är det med en poetik de har lånat från den här romanen.

En av poesins egenskaper är att vidarebefordra starka rader. Prosa brukar gå andra ärenden, ha andra funktioner. Att Smart också skrev poesi tillåter henne att ge de starka raderna utrymme. Med ett precist bildspråk: ”Min vagga är inuti. Den vaggar, men det är en orkan som vaggar den. Dess medar får mig att blöda.” Där finns en omedelbar enkelhet i vaggan och orkanen, sammanfattad i en bild som summerar hela romanen, blir dess mise-en-abyme.

Smarts ärende är att ge kärleken en dragning mot undergången, mot katastrofen: ”Hans förkortade ansikte visar sig i profil på vindrutan likt ett oregelbundet diagram över min undergång, obarmhärtigt som en matematiker, ett hånfullt bihang till alla mina goda föresatser.” Förloppet är dömt: intrigen rör sig mot utplåning, och romanen är full av dödsmetaforer. Paradiset ligger nästgårds med förtvivlan. Och kärleken dödar, som det heter i rocklåtarna.

Full av bibliska referenser, full av Rilke, full av Homeros, full av Shakespeare, full av Emily Brontë, full av Dante, full av mytologi, full av sagor … Att säga att bägaren flödar över är att säga för lite: det är blodet som rinner över, blodfloden, blodhavet. Ursinnet är Smarts drivkraft. Och distanslösheten, den där oproportionerliga dimensionen som är så farlig att söka upp, för att den så lätt ger ett löjeväckande intryck.

Fast det märkliga är att Smart vet att kärleken minsta av allt är blind, och hur klarsynt hon är: hur hon går mot katastrofen med kavata steg, hur hon vet att det som är kontentan av hennes kärleksaffär är ingenting annat än sorg. Hon väljer den frivilligt ändå – därför att sorg ändå är något, att i den futtiga världen finns värre öden, värre utgångar. Brist på känslor är värre: här väljer inte bara Smart smärtan, utan hon väljer den emfatiska smärtan, för att den känns.

Det är lagen utan stort L, den uråldrigare lagen som är nästan pre-religiös, i denna bok som lever så mycket på sin religiösa symbolik. En hednisk kärlek och rentav olaglig, där hon inte drar sig för att blottlägga det amerikanska hyckleriet. Smarts bildspråk är som sagt på gränsen till att bli skrattretande, där lyckan och misären stämmer träff, ackompanjerad av begärets övertoner. Med metaforer som detonerar – högre än bomber! Högre än regeringskriser! För det finns inget annat adekvat språk till dessa högljudda känslor.

Kärleksparet är större än sina omständigheter, större än tiden. Ja, för tiden sätts ur spel, den usla klocktiden där fem minuter ersätts av det mer korrekta fem år, och med nuet som utmanas: ”Det är nog, nuet, och fastän det kommer utan någonting så ger det mig allt.” Då kan man ignorera sekunderna som viner förbi. För logik kan förnekas, och i stället för att vara en logisk varelse kan hon vara en bio-logisk varelse, en som gråter i det mest offentliga rummet.

I en fristad av biologi, av storhetsvansinne och av inbillning. Kaxig och fräck, för Smarts stil är både litterär och gatusmart. Det blir överslag av show not tell också. När känslorna slits sönder, eller om det är språket. Kriget utgör då en lämplig fond – romanen utkom 1945. (Kusligt nog antar hon i romanen att hon kommer att leva i ytterligare 40 år: det blev 41 …)

Men att klaga på bristande verklighetsförankring, att anropa realismen – det är en felbedömning. Så här ser söndertrasade känslor ut – på riktigt, säger Smart. Så här ser feberdrömmen ut, den konkreta visualiseringen av hoppet och misströstan. I en fängelsecell. Där hon greppar instrumenten, slår an sina domedagsackord i sitt orfiska anfall.

Det var när 2000-talet inleddes som Lind & Co instiftade den här serien ”Nittonhundra”, där Vid Grand Central Station där satt jag och grät utgör nummer 23. Här samsas en hel del minor classics, alltså inte helt självklart kanoniserade böcker. Att bevaka fortsättningen torde vara desto mer självklart, med förhoppning att de ska fortsätta vara så skickliga när de vaskar fram böcker som annars blir oupptäckta. Den här boken, till exempel, har kvar sin förmåga att antända läsaren. Jag blir påmind om exakt vad jag ska svara nästa gång jag ombeds ha en favoritroman. 

Texten fortsätter här och här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar