att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 dec. 2014

Gängelstrån, Olav H. Hauge


Det är en bister man som kommer oss till mötes i ellerströms nya utgåva i sin lilla serie, norske poeten Olav H. Hauge, med boken Gängelstrån. Titeln härrör från en svit dikter som utgavs 1980, ”Janglestrå”, som översättaren Görgen Antonsson snillrikt hittar en passande svensk glosa till, från en av Frödings karikerande sonetter, tillägnade Albert Engström: ”Men jag, som sjuklig går omkring och gänglar”.

Hauge (1908-1994) levde på den norska vischan, en avsides man som skrev närvarande dikter. Antonsson talar en del i sitt förord om svårigheten i att översätta denna nynorska. Min kollega i Jönköpings-Posten, Josef Rydén påpekar i sin recension att när Hauge i en dikt skriver ”Bord duka er!” menar han bara att ”Bordet är dukat!” Antonsson, som jag känner sedan tidigare som en noggrann och skicklig översättare av bland andra Ezra Pound, e.e. cummings och Gertrude Stein, erkänner denna lilla fadäs, som ändå inte kastar någon lång skugga över resten av boken.

Nä, för viktigare är det att här finns ett omedelbart tilltal också på svenska. Även om Hauge bodde avsides präglas dikterna av det nära, av att han är helt inne i upplevelsen. Här finns också en respekt för det som finns omkring oss, en omedelbart förmedlad förvåning inför livets små och stora mysterier.

Det kan lätt slå över i naivism, men Hauge skriver med ett dämpat tonfall. Du väljer själv om det är tossigt eller genialt – kanske bådadera, som i en underbart vacker liten sömndikt: ”Låt oss glida in / i sömnen, in i / drömmens bleke, / glida in – två / degämnen i den / goda bakugn / som heter natt. / Och så vakna / om morgonen / två gyllne / vetekakor!” Bleke betyder ju det mest stilla lugnet, den typ av stiltje man kanske måste bo på landet för att uppskatta. Vädret spelar stor roll i dikterna, där på landsbygden.

Den där gränsen mellan det som är banalt och det som är avancerat, där tassar Hauge allt som oftast. I samklangen med naturen. En bister man, sa jag, och det finns något pardonlöst över hans tilltal, som ibland ändå slår över i fromhet, och en viss självironi. För vad tjänar det till? Vad tjänar allt till? Vad tjänar något till?

I dikterna får symbolikjägarna gå hem tomhäntan, när han låter snö vara snö – ja, tills han i en smått ursinnig dikt låter snön falla som bomber över Vietnam, i en liknelse som nog ägde större giltighet när den skrevs, och vidare fortsätter liknelsen till de ynka riskorn som sipprar över de svältande i Biafra. Då är det tidspräglad dikt som ändå behållt sin giltighet. Från bombernas dödande till matens närande. Och med hjälp av snön, den dubbla snön.

Tidsmässigt spejar Hauge lika mycket bakåt som inåt, ibland långt bakåt till myter och sagor. Han skriver en fin dikt om Paul Celans blodsten, gör det till en Celan-dikt, något som är svårare än folk vill inse. Det är överlag diktrader som kränger, som är skrivna utan prål.

Nu tjugo år efter Hauges död finns alltså denna fina lilla bok, och kanske kan den råda bot på det missförhållande som Antonsson tar upp, att han ännu inte blivit riktigt läst i Sverige, trots ett otal introduktioner. Vi är snåla i vår uppskattning av det skandinaviska, tänker jag först, men besinnar mig. Vi är snåla i vår uppskattning av poesin helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar