att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2014

How to Read Literature Like a Professor. A Lively and Entertaining Guide to Reading Between the Lines, Thomas C. Foster


En bok som handlar om hur man ska läsa borde ha klarat sig utan sin förklarande undertitel, inte minst då denna handlar om att läsa mellan raderna. Nåväl – Thomas C. Foster, mångårig lärare i engelska på universitetet vid Michigan-Flint, gav för tio år sedan ut boken How to Read Literature Like a Professor, och jag har haffat en reviderad nyutgåva från i år.

Det är en pratigt skriven bok, men till hans försvar ska föras att han är de handfasta rådens pedagog. Här finns en entusiasm som förlåter mycket. Förmodligen är ett bättre syfte att tillämpa boken i undervisning, något som amerikanska skolor verkar göra, än att som jag sträckläsa den. Foster är konservativ, läser nästan bara anglosaxisk litteratur, och hellre prosa än poesi. Eftersom han är lärare upphör hans kännedom om litteratur från och med de författarskap han själv läste under sin universitetsutbildning (därför så mycket D.H. Lawrence, kanske), även om han knycklar in en och annan referens till Harry Potter.

Men han är helt klart på de unga studenternas sida, de bakdantade studenterna, som sägs vara så obildade. Fosters metod blir då att visa glädjen i att upptäcka de spår som ligger inlindade i författarnas verk, även om han blandar ihop korten då och då, som när han flitigt talar om intertextualitet, men misstar Michail Bachtin som den som myntade begreppet – förmodligen tänker han på polyfonin, vilket förklarar varför han tror att intertextualitet är frånvarande i poesin: Katarina Frostenson, säger jag bara!

Ändå är det svårt att låta bli att störa sig på hans långrandiga resonemang, där han är mer övertygad än övertygande, med en utrymmeskrävande röst. Han hävdar friskt att det finns en utsedd nyckel till de litterära verken, och hittar man bara den, då förstår man allt. (Gissa vem som så behändigt har den i sin ficka.) Symbolik skriver han gärna om, tyvärr också en del om Freud. Att lära sig se mönster i texter är inte samma sak som att dessa är statiska eller förutsägbara. Författare är ju excentriker, och det är ofta ett misstag att ta med sig en verktygslåda till läsningen. Jag är själv inget fan av teorier, med något undantag, men Fosters generella njugghet är bara anti-intellektuell och ohederlig och opassande för hans syften.

Den peppande tonen hade jag också klarat mig utan, synen på litteratur som något harmlöst; det är vilseledande att säga så till de unga studenterna, för de ska passa sig djävligt noga när de börjar läsa! Hans anglifierade blick orsakar ibland en del katastrofala omdömen, som när han avfärdande kallar Kafka ”en sentida Poe”. I sammanhanget är det också lite inbilskt att hävda att Kafka skrev en novell som heter ”The Metamorphosis”, när den ju hette ”Die Verwandlung” i original. Lika chauvinistiskt dumt är det att hitta på ett samband mellan amerikanska inbördeskrigets slut och födseln av William Yeats på Irland.

I rättvisans namn kommer han i sinom tid fram till rätt skarpa slutsatser, efter att ha traskat fram i självklarheternas landskap lite för länge. Ett problem med den här boken, med alla böcker av det här slaget, är att Foster försöker vara rolig. Han är inte rolig. Ett dugg. Antagligen vill han liva upp ett innehåll som han misstänker annars blir för tungt och cerebralt, men den risken är ju obefintlig.

Hans metod att kasta ut fingerade frågor från en oupplyst röst som nog ska vara läsarens ställföreträdande i texten fungerar inte heller så bra. Frågeställaren är bra dum, helt enkelt, och det blir uppenbart att Foster ställer dem bara för att han är så förtjust i sina egna elaborerade svar. Fyrkantiga svar: ”det här betyder det här”.

Men han har läst mycket, och har ibland bra saker att säga, bra saker att visa. De bästa råden är de enkla råden:
    ”How do you know if it's irony?
    Listen.”
Likaså det självklara tipset att vi ska äga vår läsning, ta kommandot över boken.

Han plockar upp de spörsmål man förväntar sig finna i en bok om läsning. Han nuddar vid den vanliga elevfrågan när misstanke om övertolkning utfärdas: ”Författaren kan omöjligen ha tänkt på allt detta när hen skrev!” Fosters svar är kategoriskt i sitt bejakande av konstnärens insikter, och pekar bland annat ut aspekten att det tar oändligt mycket längre tid att skriva än att läsa, och därför finns mer mening inlagd i texten än vi egentligen kan ana eller förstå. Han skriver hyggligt om Oidipus-pjäserna, och visar hur mycket han lärt sig av temat blindhet av att läsa Sofokles – ja, dessa grekiska tragedier lär oss så oerhört mycket, något som ofta glöms bort när man talar om viktig litteratur.

Boken innehåller också en längre analys av Katherine Mansfields på många sätt fenomenala novell ”The Garden Party”. Mansfield är obegripligt dåligt representerad på svenska, men här finns sannerligen en hel del att uträtta för översättare.

Nå, nu blir hans egna tolkningar ibland lite fantasilösa, och den enkelhet han förespråkar är förstås mer passande i klassrummet än i bokform. Han ägnar lite väl mycket utrymme åt att hävda att det bara finns en berättelse – det är ju bara nonsens. Dock ska jag inte förringa att jag kan ha viss nytta av boken, även om jag befarar att den gör större nytta på mer orutinerade läsare. Så för tio år sedan hade jag nog varit mer positiv. För tjugo år sedan hade jag kanske varit nästan entusiastisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar