att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 dec. 2014

Krönika i sten, Ismail Kadare


När Modernista passar på att återutge tre böcker av den albaniske författaren Ismaïl Kadaré skippas de diakritiska tecknen i namnet (trema och akut accent) och han får heta Ismail Kadare, efter internationell praxis. Det är kanske inte så mycket att fästa sig vid: desto mer glädjande att de ens ges ut, då det rör sig om en författare som skriver så bra.

Jag läser Krönika i sten, en roman från 1971, i Britt Arenanders översättning från franskan, om belägringen av en albansk stad under andra världskriget. Staden har identifierats som Gjirikoastër (med diakritiskt tecken), och den namnlöse pojken, ja, vi kan väl enas om att han kan presentera sig med ett ”Kalla mig Ismaïl …”

Temperamentet som framträder är det som skapar det genomgående intrycket, men också naturens våldsamma motstånd, så som Jenny Högström beskriver det i sitt förord. Naturen som besjälas, som ges liv och mer än bildar en fond till skeendet blir det delaktigt, till en av karaktärerna, som alltså inrymmer pojken och kompisen Illyr, och släkt, andra illbattingar, samt vuxna som beter sig underligt. En natur som får liv, men som inte bryr sig: ”Himlen var ogenomtränglig och likgiltig”, lyder summeringen efter de fientliga flygplanens inledande manövrer över staden.

Temperamentet: ja, det är humor av det uppgivna slaget, en satir som odlas av de sammanbitna läpparnas ofördragsamma bekännelser. Under bekymrens yta försöker man hitta fram till en påtvingad normalitet, en låtsad normalitet. För barn ter sig världen alltid i förändring, men det kan orsakas under mer eller mindre dramatiska former. Det finns inget elegiskt i Kadares skildring av hur staden våldtas av ockupationsmakten, utan övergreppet sker omärkligt.

Parallellt med den objektiva krönikan som fogas in i berättelsen – krönikan som verkligen ger sken av att ha skrivits i sten, med sina lakoniska redogörelser för små och stora händelser, där dödsfallen skapar en förljugen ordning när de ställs i rad. Oskuld och erfarenhet, det är Kadares uppgift att skilja dessa förmenta polariteter, och kanske det inte kan göras tydligare än när han låter sitt eget namn hamna mitt i en sådan ”Lista över dödade under det senaste bombanfallet: L. Tashi, L. Kadare, D. Djik, K. Dhrami E.”

Hos sin morfar får pojken i sin hand Shakespeares pjäs Macbeth, som givetvis är alldeles för mycket för honom, alldeles för svår, alldeles för lämplig som introduktion till det hemska som är på väg att ta över hans tillvaro. Häxeriet från fiktionen tar sig in i hans värld. Hans uppvaknande är både intellektuellt och emotionellt.

Händelserna ter sig för den unga protagonisten udda, i avsaknad av logiska samband. Kaos bjuds in, och pojken klarar inte av att avkoda dess orediga avsikter. Något ont tar sig in, både bildligt och bokstavligt, och Kadare lyckas visa hur den här anspänningen påverkar befolkningen i staden, utifrån pojkens förundrade och smått skeva blick. Nerverna hamnar på utsidan, och läget ter sig allt mer akut.

För som Malin Ullgren skrev i DN efter SD:s famösa presskonferens i tisdags när de talade i drygt tjugo minuter om att invandringen är deras enda fråga, att det är ett parti som håller på att belägra Sverige. Förändringen smyger sig fram, ter sig så oskyldig att vi inte orkar lägga märke till den. Vi görs till barn inför den.

I slutet av 90-talet gjorde Roberto Benigni filmen Livet är underbart (La vita è bella), och skapade debatt om det var tillåtet att skämta om andra världskriget och holocaust. Men på 70-talet gav ju Imre Kertész ut sin Mannen utan öde (Sorstalanság), och likaså alltså Kadares Krönika i sten. För att inte tala om Chaplins film Diktatorn (1940). För Kadare blir det absurda perspektivet det enda vettiga när det vanvettiga sätter normaliteten ur spel. Det Faulkners romaner lär ut är hur elastisk människans förmåga att uthärda är, och Kadare skriver vidare i den traditionen. Men Faulkner är storslagen och visionär, medan vi här har att göra med en författare som är mer jordnära. Ett skrivande som tar sig in med hjälp av andra medel, andra mekanismer.

Hur man anpassar sig till ovälkomna förändringar, det är också vad Kadare försöker gestalta med sin roman, som följer orons trådar och låter den löpa kors och tvärs genom minnena. Det mönster som bildas är långt ifrån lika regelbundet som det vackra men kanske missvisande omslaget till just den här utgåvan. Det rör sig ändå om en berättelse som är oerhört skarp, manande, och svår att värja sig mot. Att släppa in den här boken betyder att också släppa in mardrömmen och nederlaget – det mänskliga nederlaget. Kadare skriver om det ohyggliga, utan att någonsin låta språket färgas av de dystra erfarenheterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar