att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 dec. 2014

Flykten från Berlin 1942, Kaj Schueler


Jag får boken Flykten från Berlin 1942 av Kaj Schueler. Av Kaj, efter att ha pratat lite om den när vi senast träffades i Stockholm. Nä, jag tänkte inte skriva om den här boken först. Men så blir vi belägrade av SD under veckan som gått, vilket lämnar mig utan val. För jag läser och ser parallellerna, om än det kan tyckas som en förminskning av de villkor som Berlin och Tyskland hamnade i och utsattes för under 30-talet. Jag blev också beklämd av ordvalet när Jonas Thente i en text om Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall kallade nazismen för ”1900-talets största skandal”.

I stora drag handlar boken om Schuelers farföräldrar, som hjälpta av en gåtfull konstnär, Franz Heckendorf, lyckas fly till Schweiz från Berlin så sent som 1942, och i förlängningen (1947) till Sverige. Tidigt diskuterar Schueler bevekelsegrunder, att ”människans motiv sällan är huggna i sten, att såväl ondska som godhet, medlöperi som civilkurage, kan vara uttryck för stundens ingivelse eller grundas på principer, att vi själva bestämmer över våra handlingar oavsett om motiven är banala eller ädla.”

Ondskans banalitet, den känner vi igen från Hannah Arendt, ett begrepp som blivit något av en kliché – men här får vi också se exempel på godhetens banalitet. Schueler har hittat ett lämpligt avsnitt från Simone Weils Tyngden och nåden, en av 1900-talets viktigaste böcker, där hon koncist summerar hur ondska och godhet står i ett kiastiskt förhållande till varandra, hur det ondas reella tråkighet liknar det godas fantiserade tråkighet, men hur fantasin om ondska liknar reell godhet. I samma bok kommenterar Weil bitskt det svenska politiska läget för tillfället: ”Tron att andra människor existerar som sådana är kärlek.”

Man frågar sig då om det spelar någon roll vilka bevekelsegrunder som ligger bakom en god handling. ”Love is a doing word”, som Massive Attack sjunger i ”Teardrop”, som en påminnelse om att substantivet är underordnat verbet, att man kanske ska låta bli att söka orsak. Schueler talar hellre om godhet som resultatet av en slump, att vi bara råkar göra det goda ibland. Han rör sig försiktigt mot ämnet, får inget egentligt svar, men det kan vara bra så. Handlingen i sig är tillräcklig. Han tar inte mycket plats själv, med undantag för ett otäckt övergrepp vid en bensinstation i Tyskland på 60-talet, som påminner honom om hur nära intoleransen och hatet ligger, att det vi kallar nazismen inte är en unik enskild eller avslutad händelse.

Här dras inga förhastade slutsatser heller. Noggrant men inte uttömmande skildras läget i Berlin under 30-talet, förutsättningarna för ”skandalen”. Vi ser här hur det gjordes möjligt, hur det fortfarande i maj 1942 kunde finnas så relativt många judar kvar i Berlin – de var ännu nödvändiga som arbetskraft för nazisterna.

Schueler nämner den amerikanska författaren Cynthia Ozicks kategoriska fördömande av allt tyskt, alla tyskar, att en bojkott kunde gälla 10 000-15 000 år framåt. Han omtalar detta med förståelse, utan att dela hennes omedgörliga inställning. (Jag minns att vi talade om förlåtelse en gång, och att jag nog var oresonlig än Kaj: jag förlåter inget.) Men han nämner också Ludvig Igras fenomenala Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, den tunna bok som ändå lärt mig så mycket om nazismens psykologi. Det är ett litet steg för människan att begå skändligheter, ja, men steget till godhet är lika litet, antyder Schueler. Hans bok är ett porträtt av två människor han inte riktigt lärde känna – de lärde sig aldrig svenska, och blev väl aldrig assimilerade i sitt nya hemland.

Flykten från Berlin 1942 är en bok som liknar ett pussel som inte blir komplett, några av de viktigaste bitarna saknas. Men i så måtto liknar den livet: vi saknar ofta de viktigaste komponenterna för att begripa ett skeende. Kanske ändå bör vi läsa med Simone Weils ord som ledsagare, med fiktionen som komplement till verkligheten. Av Herta Müllers romaner lär vi oss exakt hur det känns när hjärtat läggs i halsgropen i väntan på de bryska dörrknackningarna från säkerhetspolisen, och litteraturen har möjligen ett försprång över reportaget i förmedlingen av dessa känslor. Men vi behöver båda, för att göra pusslet mindre ofullbordat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar