att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 dec. 2014

Seven Myths About Education, Daisy Christodolou


Få saker har fått så stor genomslagskraft i svensk skoldebatt de senaste åren som John Hatties kvantitativa studier om synligt lärande, illustrerat i ett flertal böcker. För all del: hans insatser har varit övertygande, men det finns andra sätt att se på det där dubiösa ordet ”lärande”, som drivits in som en kil i allt som sägs om pedagogik. Jag ämnar inte här och nu ifrågasätta Hatties arbete, utan bara lyfta frågan om det inte går att se på undervisning på andra sätt. Han resonerar utifrån ett ganska kontroversiellt perspektiv, men problemet är att han har så mycket att säga att den med en egen agenda kan plocka lite som hen vill för att få igenom sina egna käpphästar.

Förra året utkom Daisy Christodolous bok Seven Myths About Education, en bok med alla förutsättningar att bli den brandfackla som antänder en ny diskussion om skolan. Ja, man kunde lätt tro det, men jag blir under läsningen allt mer skeptisk till det resonemang som förs, även när jag håller med om de slutsatser som dras. Hon skriver smart, men ibland kan hon komma med lite fyrkantiga för att inte säga dumma exempel, eller att en liten dragning åt det dogmatiska kunde ha filats bort (”Knowledge doesn't indoctrinate; knowledge liberates”). En viss benägenhet till upprepning kunde en lite strängare redaktör ha arbetat bort, dessutom, inte minst med tanke på att boken redan är relativt sparsmakad.

Det är alltså sju myter som har saboterat undervisningen, utifrån det brittiska perspektiv som Christodolous anlägger. Men vi som känner igen den svenska diskussionen känner förstås igen rubbet:
  1. facts prevent understanding
  2. teacher-led instruction is passive
  3. the twenty-first century fundamentally changes everything
  4. you can always just look it up
  5. we should teach transferable skills
  6. projects and activities are the best ways to learn
  7. teaching knowledge is indoctrination.

Nog kan sägas att de sju i flera fall överlappar varandra, att de kunde kokas ned till två myter, där 1-2 och 6-7 hör till det björklundska favoritordet ”katederundervisningen” och 3-5 hör tilll det motsatta lägret ”forskningen”. Mången är de skolforskare, pedagogikgurus, som kommit till min skola för att peka fingret åt katedern för att förespråka forskningen, samtidigt som deras egna presentationer använt tekniker från katederundervisning. Dessutom är det väl så att som man forskar får man svar; forskningen i sig är redan ideologisk, och där kan vad som helst bevisas med hjälp av de rätta metoderna.

Den som ger sig in i skoldebatten får vara hårdhudad, och Christodolou gör något av en journalistisk bragd när hon redogör för de här sju myterna, som ju är bekanta nog för den som arbetar i skolan. Här slår hon hårt mot Rousseau och Dickens, och kanske kunde mer färska skoldemagoger komma till användning som slagpåsar. Dock har hon bred överblick, när hon visar med hjälp av kursplaner hur fakta har fått ge utrymme åt det bedrägligare begreppet ”färdigheter”. (Känner vi igen det från svenska kursplaner? Ja.)

Det är lärandet i fokus. För cirka tio år sedan var det ”eleven i fokus”, för den som minns. Den som lever tillräckligt länge ska nog få uppleva slagordet ”kunskapen i fokus”, även om man kan tvivla ibland. Skolan är alltid i gungning, och därför lyder jag ofta min kollega K:s råd från strax innan hon gick i pension: ”Sitt still i båten”.

Självständigt lärande behöver inte vara i konflikt med lärarlett dito. Christodolou talar från egen erfarenhet som lärare, där hon fick höra att en förutsättning för de goda lektioner var att hon som lärare själv talade så lite som möjligt. Hon hänvisar ofta till OfSTED, det engelska Office for Standards in Education som ungefär motsvarar Skolverket.
Ska vi inte undervisa om det nya då? Mm, men kom ihåg: ”Sitt still i båten”. När Christodolou talar om det nya blir hon som mest övertygande: ”the newer the idea, the more sceptical we should be about teaching it in school, and the older the idea, the more likely it has stood the test of time. […] nothing dates so fast as the cutting edge.” För vi vet inte något om hur framtiden ser ut. Och att anknyta till elevens verklighet – jo, bara det inte görs på bekostnad av en beröringsskräck med källan, med kunskapen. Det raljerades starkt från brittiskt håll när deras GCSE (typ Nationella prov) förra året inkluderade som uppgift ett utdrag från en biografi om Amy Winehouse.

Ett av hennes starka exempel är också Winston Churchill, som sannerligen inte var någon mönsterelev i skolan, utan fick gå om flera klasser. Det han lärde sig där var att få flera års extra träning i engelsk syntax, något han hade oumbärlig nytta av i sitt senare liv som politiker och retoriker. Nå, alla ska inte bli Churchill-människor, men poängen är att man inte kan lära sig något om man inte behärskar grunderna, och där jämför Christodolou med fotbollsspelaren, som måste röra sig från det enkla till det svåra – och inte tvärtom, något som ibland förespråkas i skolan av debattörer som vill se mer av ”forskning”, något som bara devalverar begreppet.

Nåväl, nog kan jag hålla med om att det är ett viktigt bidrag till skoldiskussionen, även om en del av myterna känns en aning förlegade vid det här laget. Det är väl bara skolpolitiker som tror att allt kan googlas? Bara den som har gjort sig förtrogen med sitt material kan googla med omdöme – annars blir man bara utlämnad åt ett godtycke, åt novisens häpnad inför ett hjul som uppfinns gång efter gång efter gång. Ingen bok om skolan är tillräckligt uttömmande, och även Hatties böcker måste läsas med lika stor dos skepsis som entusiasm. Med detta sagt är Daisy Christodolous bok ett av de viktigare bidragen, och inget att avfärda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar