För tio år sedan nominerades Marie NDiaye till det internationella Bookerpriset för den smått mästerliga Ladivine, en bedrift som upprepades i år då The Witch hamnade på kortlistan, liksom den förra översatt till engelska av Jordan Stump. När det väl gick upp för mig att romanen kom på franska så tidigt som för trettio år sedan beslöt jag att läsa den på engelska, för här vankas väl ingen svensk översättning i närtid? Sex av romanerna finns på svenska, men sju saknas beklagligt nog fortfarande.
Flera av NDiayes romaner förhåller sig till det kortare formatet, det som på engelska kallas ”novella” men saknar – signifikant nog – en beteckning på svenska. La Sorcière utkom alltså 1996, NDiayes femte roman, trots att hon inte ens fyllt trettio (hon debuterade som sjuttonåring med Och den ljusnande framtid). Häxkonst har ju aktualiserats av några skandinaviska författare – i Norge Runa Borch Skolseg, i Danmark Olga Ravn, i Sverige Johanne Lykke Naderehvandi – och här blir NDiaye en föregångare.
Hon räds varken det obekväma eller det obehagliga, eller det mångtydiga – alltså det som borde vara det ärende och den drivkraft en romanförfattare av i dag tar sig an. I all korthet handlar det om Lucie, en mamma som har fötts till häxa. När hon gråter blod kan hon förutse framtiden eller övervaka sina närstående när de inte är närvarande. Det är en gåva som hon lär vidare till sina döttrar Maud och Lise, vars förmåga är starkare. Men – som bekant – riskerar alla gåvor att bli förbannelser. Hennes ohängda man Pierrot, som inte lyckas dölja sin avsmak som han själv tror, sticker och tar med sig hennes sparkapital och bildar ny familj på annat håll.
NDiaye skriver ofta om kvinnliga strategier i en värld som bara vill dem ont; här är det frågan om en kvinnlig intuition som skruvas upp till max. Även det dåliga föräldraskapet är ett återkommande tema, här demonstrerat i de avstånd som finns mellan inte bara häxan och hennes döttrar (”those clever little barbarians”), utan hur motvillig hon är att besöka sin egen mor, som även hon har en starkare häxkraft.
Egoismen är utpräglad och stark. Pierrot kallar sina barn ”[t]hose filthy little witches”. Väninnan Isabelle skyndar sig att skicka sin lille son till en internatskola för att bli kvitt hans gnäll: ”I don’t need a little kid on my hands, a little moron who’s ruining my life!” Spontan humor uppstår i all text det stackars barnet bär på sina kläder: ”WE ARE THE BEAVERS, AND WE LOVE CAMPING”, och – med dräpande ironi – ”I LOVE MY MOM”. Barnkläder var verkligen så här tacky på 90-talet. Och NDiaye har samma skoningslöst sarkastiska blick på tillvaron som Flannery O’Connor, med den lilla skillnaden att nåden saknas.
Vedergällning är temat för den här typen av litteratur, men det är en vedergällning av det mindre förväntade slaget. Visst, en roman som tar fan i båten måste ro honom i land. Världen är gåtfull och NDiaye ser till att respektera och bevara detta gåtfulla drag. Porträtten av bifigurerna är skissartade med med exakta detaljer. Det går som alltid när det handlar om det övernaturliga att läsa in ett symboliskt eller allegoriskt plan, men även att föreställa sig en värld där det tänkbara existerar.
Det här är en kortroman som behandlar ursinnet över de orättvisor som existerar, som tar upp kvinnors brist på autonomi i ett misogynt samhälle. Pierrot anser sig ha – och har – rätt till de pengar hans fru skrapat ihop. Mer än något annat tar NDiaye ändå upp den avgörande frågan: vill vi veta sanningen om framtiden eller väljer vi de blå dunsterna? Glöm för all del inte att författare också är häxor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.