Min gissning är att klassisk musik klarar sig dåligt bland strömningsvärldens algoritmer. Det visar sig att Beethoven, Mozart och Chopin var och en har marginellt fler lyssnare än Yung Lean. Vad nu det betyder. Även om många inte regelbundet lyssnar på den klassiska musiken tror jag att även deras värld skulle te sig fattigare. Eller så här: risken att bli besviken på en rockkonsert är 50%, medan jag aldrig upplevt en misslyckad konsert som spelat Brahms, Schubert eller Skrjabin.
Horace Engdahls nya bok Själen och musiken tar avstamp i hans livslånga umgänge med de klassiska tonsättarna. Chopin, Wagner och Brahms får var sitt kapitel, samt några eftertankar om poeten Mallarmé, som Engdahl tidigare skrivit flitigt om, den här gången med tydligare fokus på just musiken.
Hur skulle en värld utan musik se ut? En gång i tiden döpte författaren Sagan en roman till Tycker ni om Brahms … Något säger mig att den titeln i dag inte hade sagt lika mycket till läsekretsen som den gjorde 1959. Unga lyssnare känner för den delen inte heller till bandet the Beatles, på samma sätt som författarnamnet Maria Gripe inte säger dem något. Man kan rasa mot sådana nyheter, kalla det kulturskymning, eller ta det med jämnmod och bara acceptera tidens gång. Redan Sokrates gnällde ju på de unga.
Psykologen Edward Deci, som dog i vintras, menade att människan är nyfiken till sin natur, och att skolor och arbetsplatser bör utnyttja detta som en förutsättning för både lärande och arbetsinsatser. Motivation och självbestämmande är våra starkaste drivkrafter. Ingen kan betvivla Engdahls starka nyfikenhet och motivation när han återger sina erfarenheter som musiklyssnare och -utövare. Att lyssna och spela – piano i hans fall – liknar förhållandet mellan att läsa och skriva, inbillar jag mig.
Han aktar sig noga för att dra för starka växlar mellan musiken och teorierna, och menar att det metafysiska inte har någon funktion för hans lyssnande: ”jag erfar konstens kraft och verkan på livet som konkret och uppenbar, lika påtaglig som solens gång över himlavalvet eller smaken hos det kaffe jag dricker.” Vän av andlighet skulle här kunna inflika att det för denne är exakt så en andlig upplevelse ter sig, som något konkret och påtagligt. Det är en upplevelse som är upplivande, och konsten i stort har ju ett samröre med det andliga: den är ett tillblivande.
När Engdahl skriver denna alternativa självbiografi, som undertiteln signalerar, är minnet skarpt och utsagorna tvärsäkra. Han kopplar samman en viss sentimental låt, ”True Love” av Bing Crosby och Grace Kelley, med sin första berusning, där formuleringarna görs snarlika och hamnar farligt nära klichén: ”lampkronorna sjunker och sjunker utan att någonsin nå golvet” och ”hjärtat sjunker och sjunker utan att nå botten”. Avgörande ögonblick ges stor betydelse för utvecklingen av den person Engdahl skulle bli, men ibland undrar jag om vi inte tillmäter sådana händelser för stor betydelse, att det helt enkelt är en efterhandskonstruktion. När min två år äldre kompis P-O lät nålen falla på Ebba Gröns LP ”We’re only in it for the drugs” skulle det förändra mitt liv, men skedde detta skifte i stunden, eller är det bara en bra story, förälskelsen i Thåströms röst och i upproret?
Som gymnasieelev bemästrar Engdahl klassen till en skolresa till Warszawa enbart för att han ska få uppleva Chopins värld. Något säger mig att även hans gymnasielärare på 60-talet gnällde över ungdomen, men kanske med andra ord än vi gymnasielärare gör i dag (att hitta en elev med den relationen till Chopin är som att hitta en nål i en höstack).
Det korta format som Engdahl börjat odla i sina senare böcker är skonsammare mot den prosa han förespråkar. Kanske han njuter lite för mycket i att vara oppositionell, men det är å andra sidan en position han försvarar med näbbar och klor, och med imponerande konsekvent hållning. Visst kan man hålla med i den svepande slutsatsen att operans handling strider mot förnuftet, medan teatern måste vara – med Aristoteles ord – sannolik. Fast vad gör vi då med de romantiska läsdramerna av Tieck och Goethe (är Faust verkligen mindre overklig än operorna?), eller för den delen Shakespeares sagospel och Strindbergs Ett drömspel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.