Patriotism, Yukio Mishima, översättning Lars Vargö, Ymer

 

Länge har jag tyckt att Pier Paolo Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar är det konstverk som gett mig mest avsmak (givetvis tillsammans med Paul Youngs cover på Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”). Nu har jag läst Yukio Mishimas korta text Patriotism, och frågan är om inte den kan konkurrera om att vara det mest vämjeliga verk jag har tagit del av.

Inte för att det motbjudande nödvändigtvis behöver vara dåligt! I själva verket är det få litterära verk som kan framkalla så starka känslor (Stig Sæterbakken är ett undantag). Men vad är då detta för verk, och varför påverkar den mig så starkt? Ok, känsliga läsare triggervarnas …

Det är lätt att vara efterklok. 1968 gick Nobelpriset i litteratur till japanen Yasunari Kawabata, ett beslut som grämde Mishima (ironiskt nog hade han i ett brev till Svenska Akademien föreslagit just Kawabata), då han menade att ingen annan japan skulle få det på minst tjugo år – det dröjde 26 år innan det gick till Kenzaburo Oe. Inget ont om Kawabata eller Oe, men när läste du deras verk senast? Mishima är en mycket mer levande författare.

Och på tal om det: 1975 års Nobelpris gick till Eugenio Montale, en i bästa fall habil poet, medan den Pasolini som var påtänkt fick se sig snubbad. Tjugotvå år senare gick det till skämtet Dario Fo, och återigen – Montale och Fo hör till skillnad från Pasolini inte till de författare man läser med behållning den här sidan av milleniumskiftet. Ett par veckor efter att Montales pris offentliggjordes mördades Pasolini i Ostia utanför Rom.

Mishimas död var också våldsam: efter ett misslyckat kuppförsök i november 1970 begick han seppuku, alltså självmord genom att skära upp sin egen buk med ett svärd – det fullbordades med att en av medlemmarna i hans privata milis halshögg honom. Skriften Patriotism skrev han redan 1953, och den har nu översatts till svenska av Lars Vargö. Vad det är för bok? Tja, en manual till seppuku, skulle det korta svaret lyda.

Mishima ville dö som en soldat, och det var också själva förutsättningen för att ens genomföra seppuku – att först förvandla kroppen till en maskin, att handla helt utan tanke och känsla. Det slår mig att det kanske var det som fick mig att överge militärtjänsten i Boden sommaren 1986, när jag upptäckte hur ens personlighet försvann i den gröna uniformen, och vi skulle lära oss att skjuta på måltavlor som föreställde människor med instruktioner var man skulle sikta (inga sådana råd hjälpte, för alla mina salvor hamnade flera meter ovanför pappfiguren). Under sådana förutsättningar skalas allt mänskligt bort.

Så kan Mishima betraktas som författaren som blev soldat. Det är ett märkligt öde (jag kan rekommendera Paul Schraders märkliga film Mishima – ett liv i fyra kapitel, från 1985. I sitt efterord skräder Vargö inte orden, utan kallar honom högerextrem, och det är i sig märkligt hur så många lysande begåvningar – Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och Knut Hamsun – gått över till sådan extrem form av fascism. Mishima var – liksom många andra stollar – renlevnadsman. Han var också en komplex figur. Under sin relativt korta levnad – han var 45 när han dog – var han oerhört produktiv, och långt ifrån rubbet är översatt till svenska.

Patriotism är både underbar och osmaklig. Minutiöst skildras förberedelserna när Shinji Takeyama och hans hustru Reiko rituellt begår självmord. Det är en klinisk text. Lydnad, styrka och kyskhet var de ideal som förespråkades i denna klosterlika tillvaro. Visst, Shinji och Reiko ligger med varandra innan de turas om att ta sitt liv, men det är något tvångsmässigt och autoerotiskt över deras sexliv.

Bestyren inför den gemensamma döden skildras mekaniskt: ”Det var som om tecknen för ’Sista Gången’ hade nedtecknats överallt på deras kroppar med osynligt tusch.” Turligt nog är det svårt att se något inspirerande i denna bok. Varför blir jag då så illa berörd? Pläderingen för att dö för egen hand skildras så här: ”Det som väntade var varken smärta eller död. Det var snarare förnimmelsen av frihet, lika vidsträckt som ett öppet fält.” I vårt individuella samhälle finns ingen plats för de uppoffringar Mishima skriver om.

Och själva självmordet är mer groteskt än vackert, hur kusligt det än är att Mishima kunde gestalta det med sådan fasansfull inlevelse. Och inga ritualer kan dölja det fula och groteska i en död där Shinji med besvär sprättar upp magen och sedan med hjälp av Reikos hand kan skära halsen av sig, efter att ha kräkts (av smärtan?). Reiko tar sitt liv i en klänning som fläckats av hans blod, och hela rummet stinker av blod. Mer än något annat får det mig att tänka på Edith Södergrans suveräna dikt ”Ingenting”: ”Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida / och ingenting är äckligare än död för egen hand.”