Agnes album, Anna Nygren, Lesbisk pocket

 

Läsning är en ensam syssla. Det tar 10 000 timmar att bli en hyfsad läsare, och de timmarna tillbringas i avskildhet. ”Hur hinner du läsa så mycket?” är en fråga som ställs till mig i tid och otid, och jag har inget bra svar, förutom kanske att jag har få vänner. Jag vill ha vänner som är smartare än mig själv, och då har det blivit så här.

Anna Nygrens nya bok på indieförlaget Lesbisk pocket, Agnes album, handlar på ytan om sjukdom och ensamhet, men också om hur skrivandet blir något som ersätter behovet av andra människor. Prologens emfatiskt ekande uppmaning ”bli bli bli” är hjärtslag som slår i samma takt som i Sylvia Plaths The Bell Jar: ”I am, I am, I am”. Annars är Nygrens skrivande egenartat. I går jämförde jag henne förvisso med Gertrude Stein, då båda bedriver queer språkaktivism. Här finns också en koppling till Mare Kandres emblematiska Bübins unge.

Det traditionella är formen av handbok och Bildungsroman. Agnes delar drag med författaren, men det här är förstås något annat än både den renodlade självbiografin och den nedsmutsade autofiktionen. Mer än något annat läser jag det som ett starkt vittnesmål om en erfarenhet som är både unik och universell, och bland Nygrens vid det här laget rätt omfattande utgivning räknar jag den som en av hennes bästa.

Den är skriven i kort hållna kapitel, i en luftig stil som påminner om den norska specialiteten punktroman. Den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo har kallat det för ”gränsprosa”, och det är väl en definition så god som någon. För här upplöses gränser i familjen, där Agnes och Syskonet lever i en övergående symbios. Kapitlen avverkar ”Barndom, Dagis, Konfirmation, Psyk” och så vidare. När skolan börjar sker det med en trulig lakonism: ”Vi skulle lära oss bokstäverna. Men jag hade redan skrivit en bok.”

Gränsen mellan YA (unga vuxna) och vuxenlitteratur har sällan varit så tunn som i Nygrens böcker. Det här är en exemplarisk bok jag gärna sätter i händerna på riktigt unga läsare (speciellt booktok-läsarna som väljer engelska böcker och slentrianmässigt dömer ut svenska författare som tråkiga). Det finns så mycket i den här boken som jag tycker om, starka enskilda rader som lyser likt rubiner på en mörk stig i skogen, som man kan plocka upp lite varstans:

Varför fanns det kroppar när det fanns ord.

Man har inga krafter eller man har alla krafter.

Och jag fortsatte att skriva, men inuti var det som om Godheten var en ondska.

Jag mindes inget, ändå mindes jag allt.

Jag kände en sådan ömhet för detta vidriga i mig.

Men Anna Nygren är förstås något mer än en leverantör av fyndiga oneliners. Hon förmedlar en gemensam erfarenhet, visar hur ett liv kan arta sig, och berättar om hur det är att både ha en kropp och att vara en kropp. Samtidigt finns det något valhänt över hennes skrivande, en ovilja att inrätta sig i ledet bland andra svenska prosaförfattare, den habilt flyhänta skolan. Men det är inte det sämsta att vara en anomali, och min teori är att vi som identifierar oss som något bortom det normativa gillar skönlitteratur som är queer, och det är den när den är som bäst.

Är skrivandet räddningen för oss? Hur skadade är vi? Så lyder två av de obesvarade frågor den här boken ställer till mig. När Hanna Nordenhök i vintras recenserade Magnus Dahlströms senaste roman Vinter menade hon att hans bok kunde läsa hennes tankar. Så gör nog alla riktigt bra böcker, föreställer jag mig, även om det inte är alltid jag är bekväm med att ge tillträde till dem. I Nygrens fall kan jag däremot inte säga något annat än ”välkommen”.

Produktiva författare betraktas med skepsis i Sverige, som inte kan få nog av att skambelägga Joyce Carol Oates höga utgivningstakt. Påminn mig om att göra ett beställningsjobb på att lönnmörda den trötta kritikerklichén ”mellanbok” den dag jag blir kulturminister. Leif Holmstrand och Anna Nygren har gett ut flera böcker om året, men det ska inte ligga dem till last. Jag blir kanske upptagen som kulturminister, för jag skulle också som en av mina första åtgärder ge ordet ”grafomani” en ståplats i Nybroviken.