The Odyssey, Homer, translated by Emily Wilson, Norton

 

Vrede och hemkomst handlar Homeros två epos om. Iliaden: vreden hos Akilles under det trojanska kriget. Odysséen: Odysseus hemkomst efter tio års krig och lika många år på medelhavet. För några år sedan läste jag äntligen Emily Wilsons magnifika översättning av The Iliad, och fick lust att skriva en sonett med titeln ”On First Looking Into Wilson’s Homer …” Men den föregicks av hennes uppmärksammade översättning av The Odyssey, anmärkningsvärt nog den första som utfördes av en kvinna (2017). Den första var alltså utförd av George Chapman (1615), så det är remarkabelt att det skulle dröja mer än 300 år och ett sextiotal versioner innan en kvinna översatte Odysséen till engelska.

I sommar är det premiär på Christopher Nolans filmatisering, som lär heta The Odyssey även på svenska. Själv har jag inte läst verket i sin helhet sedan jag pluggade litteraturvetenskap (vi fick i läsbeting valda utdrag, men eftersom jag var en ambitiös student passade jag på att läsa hela rasket). I mina gymnasiekurser har vi fått nöja oss med antologiernas allt njuggare urval – halvdussinet sidor från episoden med cyklopen reducerades först till ett par sidor till nuvarande tillstånd: en halv sida. Min gissning är att få läsare under detta bildningsfientliga 2020-tal frivilligt tar sig an verket i sin helhet.

Utan att ha några episka förväntningar på filmen är det väl ett ypperligt tillfälle att läsa originalet. Det är ju inte bara de mer kända enstaka scenerna som bitit sig fast: hur Odysseys listigt lurar cyklopen, hur hans manskap förvandlas till svin av trollkvinnan Kirke, hur han tillbringar otillbörligt lång tid hos Kalypso i stället för att styra skutan hem till sin väntande fru Penelope, hur sirenerna lockar honom att närmare utforska de härligheter som de erbjuder, hur han gör en vända ned i underjorden och träffar sin döda mamma, hur han anmodas undvika farorna mellan Skylla och Karybdis (personer som ansvarar för idiomatiska uttryck tog anteckningar), hur han slaktar friarna som tagit sig skändliga friheter i väntan på att Penelope skulle ge efter för deras anbud, eller hur han tvingar sin son att dessutom avrätta alla kvinnliga slavar som har legat med friarna, innan allt slutar med ett hoppfullt (men kanske mer än lovligt naivt?) fredsbudskap.

Wilson har valt att ersätta originalets daktyliska hexameter med den engelska blankversen, jambisk pentameter, känd från Shakespeares pjäser och Miltons Det förlorade paradiset. Dessa mer än 12 000 rader ska nog helst läsas nästan i ett sjok, som jag gjorde under en nöjesresa till Malmö (att vänta på försenat sällskap och långsamma tåg ger flertaliga tillfällen till läsning). Jag lyckades dessutom få tag på en billig men välproducerad upplaga i behagligt format, utgiven i det förnämliga The Norton Library.

Med lite god vilja kan man väl säga att Homeros skrev fantasy. Boken har åtta sidor kartor, och det har jag förstått är ett kännetecken för fantasygenren. Här spelar gudarna en framträdande roll, i synnerhet Athena, som ofta ledsagar och bistår Odyssey – en slags metafysisk dopning. Här finns också diverse övernaturliga väsen och monster. Här finns äventyr och spänningsmoment, och så det obligatoriska inslaget av quest. Penelope summerar sin väntan på Odysseus: ”His destiny / was suffering, and mine the endless pain / of missing him.”

Odysseus själv är märkvärdig och hjältemodig, samtidigt som han är ordinär och fullt mänsklig. En undantagsmänniska som det går att relatera till. Han blir bitter, kränkt, sur, tårmild – men redo att i nästa ögonblick glömma allt och ta itu med vad det nu är som plågar honom för stunden. En god förebild, kunde man säga. Wilson menar att han, med en anspelning på Walt Whitman, ”contains multitudes: he is a migrant, a pirate, a carpenter, a king, an athlete, a beggar, a husband, a lover, a father, a son, a fighter, a liar, a leader, and a thief”. Vid ett tillfälle kallas han ”the lord of lies”, och vi med bildning fnissar åt den billiga men träffande liknelsen. Han kan också vara självömkande: ”The gods / have given me so much to cry about.” Vi hör dig, emo-Odysseus.

I det rikhaltiga förordet spekulerar Wilson om upphovsmannen eller -personerna, och det är möjligen det mest rimliga att Homeros själv ”contained multitudes”, det vill säga var ett samarbete mellan olika upphovsmän. Vi kan skita i det här när vi läser eposet, för det är svårt att inte gripas av Odysseus predikament. Han vill åka hem till hemön Ithaka där Penelope i tjugo år har nekat friarna. Sonen Telemachos ger sig ut på spaningsresor, utan framgång. Hur gör då Penelope för att hålla friarna stången? Jo, hon väver på sin väv under förevändningen att hon ska acceptera giftermålet när väven är klar – och så river hon upp den varje natt. Se där vad kvinnlig list kan åstadkomma – Scheherazade tog anteckningar.

Ja, den Odysseus som på svenska ofta kallas ”mångförslagen” har sin like i Penelope, även om det vore att gå för långt att kalla Homeros feminist. Kvinnor spelar en underordnad roll, och det finns en del sexistiska inslag som inte ens en kvinnlig översättare kan avfärda. Däremot måste jag säga att jag är full av beundran inför Wilsons insats, när hon lyckas ge verket en modern form utan att vad jag förstår gör alltför mycket avkall på originalet. Det kanske påminner om hur Anne Carsons översättningar kan se ut, om än inte lika radikalt. Inledningen till ”Wilson’s Homer” som den här versionen borde få heta ser ut så här:

Tell me about a complicated man.

Muse, tell me how he wandered and was lost

when he had wrecked the holy town of Troy,

and where he went, and who he met, the pain

he suffered on the sea, and how he worked

to save his life and bring his men back home.

He failed, and for their own mistakes, they died.

They ate the Sun God’s cattle, and the god

kept them from home. Now goddess, child of Zeus,

tell the old story for our modern times.

Find the befinning.

Här har Christopher Nolan fått något att bita i om han vill skapa något lika minnesvärt: ”Tell me about a complicated man.” Det är en inledning som förtjänar att hamna bredvid klassiska romanöppningar som ”I går dog mamma, eller i dag; jag vet inte” (Främlingen) och ”Det var kärlek vid första ögonkastet” (Moment-22). Till det speciella med Wilsons översättning är att hon får det att kännas som att man läser verket för första gången.

Här behövs kanske inget referat av handlingen, men jag hade nog mer eller mindre glömt att det börjar med Telemachos och hans möte med Athena, i skepnad av en av Odysseus vänner, Mentor, som kommer med livsvisdom: ”death is universal. Even gods / cannot protect the people that they love, / when fate and cruel death catch up with them.” Så väljer Odysseus bort evigt liv, som Kalypso lockar honom med. Han vill i första hand kanske inte helst förenas med Penelope, men han vill dö, helt enkelt – han vill vara en av dem som dör. Och kan vi klandra Odysseus för att han inte direkt har brått därifrån, när vi ställs inför Kalypsos BDE: ”I know my body is / better than hers is. I am taller too. / Mortals can never rival the immortals / in beauty.”

När Odysseus anländer till Ithaka är han maskerad som en hemlös gubbe, och känns inte igen förrän hans gamla amma tvättar hans fötter. Eller? Penelope, som borde vara den som känner igen honom först, ger amman order – hon är slav – att tvätta den hemlöses fötter, med orden: ”Get up, Eurycleia, wash your master’s / age-mate.” Vänta nu, säger Wilson i en fotnot (fotnot, ha!), den här överklivningen kan antyda att Penelope mycket väl vet den hemlöses identitet, för är hon inte på vippen att säga: ”wash your master’s / feet”. En som tagit anteckningar är Taylor Swift, som i låten ”Peter” gör en liknande oväntad överklivning, där raden ”When you were mine” söker efter rimordet ”fine” i raden ”Has turned out just fine, men i stället blir ”the woman who sits by the window / Has turned out the light”, med en märkbar paus inför det förväntade ”just fine” som ersätts av ”the light”.

Att gudarna så flitigt blandar sig i människors göranden kanske har med grekiskt önsketänkande att göra. Modernt i Wilsons översättning är också att personer ”har sex” och utstöter det ungdomliga ”ugh!”, samt att Odysseus kallas ”hobo”. Homeros liknelser är handfasta och begripliga. Inför cyklopen överlever Odysseus som bekant för att han kallar sig ”Ingen”. Wilson påpekar att det grekiska ordet ”metis” på engelska översätts ”nobody” men kan också betyda ”cunning” (list). Hon väljer att låta Odysseus kalla sig själv ”Noman”, vilket fungerar bra, och även kan ge associationer till ”nomad”, som ju passar hans kynne.

Som synes: det finns mycket att berömma i Emily Wilsons översättning, och jag kan förstås inte här lista allt som imponerar, bara att jag är glad att jag lyckades besegra mina fördomar efter att ha läst gamla svenska översättningar. Nej, jag jämför inte det här med Odysseus bravader, men jag tycker ändå att det finns något föredömligt i hans agerande. Att han så skoningslöst slaktar friarna går väl att förstå, men att också de oskyldiga kvinnorna som har legat med dem måste dödas – Telemachos hänger dem – är bara begripligt om man sätter sig in i det antika Greklands hederskodex. Å andra sidan: vad är det vi bevittnar nu i Gaza om inte en likartad princip om skuld och vedergällning?