När Siouxsie Sioux ville göra en cover av ”This Wheel’s On Fire” trodde hon att det var en av Julie Driscolls egna låtar, men blev bestört när det stod klart att den hade skrivits av tråkmånsen Bob Dylan, men bestämde sig ändå för att spela in den. Lyckligtvis, för det hör till de bättre Dylan-tolkningarna. Och det finns några stycken: enbart ”Make You Feell My Love” lär ha gett upphov till närmare 500 covers, att jämföra med den svenske Dylan, Ulf Lundell, som endast fått ”Öppna landskap” tolkad av något BSS-band (Ultima Thule?), eller för att ta ett mer modernt exempel, Håkan Hellström, enbart tolkad av det tragiska Hov1.
I dag fyller Bob Dylan 85 år – eller gör han det? Är det inte snarare Robert Allen Zimmerman som fyller år. Bob Dylan uppstod först i början av 60-talet, först som bemärkt munspelare (hans första inspelningar var med artister som Harry Belafonte) och sedan som motvillig folkrockare, ett arv han ägnat 60 år åt att demontera.
Jag har läst endast en bråkdel av Dylanologin – och känner mig ändå mer inläst än på någon annan artist. Tål det svenska Dylan-fältet ännu en bok? Ja, Lars Berglunds Lyssna på Bob Dylan är ovanligt i så måtto att den fokuserar mest på musiken. Berglund är professor i musikvetenskap, något som sätter prägel på framställningen. Han arbetar med trianguleringen som låter sångtext, melodi och sångröst samspela.
Dylan är en man med många ansikten, så det är en underskattning av Siouxsie – jag delade den under samma tid, 1987 – att behandla Dylan som om han vore en homogen artist. Hos honom huserar ironin, paradoxen, mångtydigheten. Det påminner om en annan artist: Steven Patrick Morrissey. Det finns paralleller mellan Morrissey och Dylan: de är nog de mest begåvade sångtextförfattarna (även om Morrissey sjangserat under 2000-talet). Under den tid jag var frälst av Morrissey märkte jag hur omgivningen ibland suckade eller himlade med ögonen, och det kan jag förstå: få saker är så outhärdliga som när någon lägger ut texten om något konstnärligt när man inte själv delar den höga värderingen. Dylan-männen kan vara envetna som sommarens mygg och bromsar (”brems”, som vi sa när vi var unga).
Berglunds utläggningar om hur Dylan sjunger ger nya insikter, likväl som kapitlen som diskuterar hans anspelningar på tidigare verk i den amerikanska sångtraditionen. Med närmast fotografiskt minne har Dylan absorberat hela denna historia och plockar upp den i sina egna sånger. Som en kleptoman tog han vad han behövde. Det var också under en förhållandevis kort period han var det andra kallade ”protestsångare”, men det verkar mest ha varit en period där han lärde sig hantverket, att traktera instrumenten munspel, piano och gitarr. Den som vill veta vem som spelar gitarr på ”Don’t Think Twice, It’s All Right” kan med fördel läsa kapitlet om musikern Dylan.
Genom dryga dussinet rubriker får vi veta mer om saker som kärlekssångerna, rock’n’roll, turnéerna, filmerna, skilsmässor och religion. Berglund skriver engagerat och livfullt om Dylans insatser som sångare. Så här om ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”: ”Låten klingar i D-dur och det andra ackordet i frasen är ett A med tersen (ciss) i basen; men över det ackordet sjunger Dylan ett fiss – vilket resulterar antingen i ett Aadd13 med ters i basen, eller om man så vill ett F#m7 med kvinten i basen.”
Det längsta kapitlen handlar om ”Blood on the Tracks”, som Berglund liksom en övervägande majoritet håller som Dylans bästa album. Fast ”Blonde on Blonde” är väl jämnare och musikaliskt mer varierad? Men sådan spelar liten roll, och vem bryr sig när Berglund då och då avbryter sig med att torrt konstatera typ att ”den här hör till mina stora personliga favoriter bland Dylans låtar”, för jag menar att den typen av värderingar inte tillför något alls. Lite sunkigt känns det också att Berglund nämner hur liveartisten Dylan under turnéerna kring 1979-1980 sa rasistiska och homofobiska saker, utan att kommentera det närmare. För mig var det här nytt, och det får mig att se Dylan i ett annat mörker.
Annat som är nytt? Tja, enbart sedan 1988 har Dylan gett snart 3500 konserter (han kan ha hunnit uppnå det under tiden det tagit mig att läsa boken och skriva om den). Till boken hör en QR-kod som ger en närapå sex timmars spellista, som räcker ungefär lika lång tid som det tar att läsa boken. Men det är förstås en omöjlig uppgift att plocka ut vad som är ”det bästa” ur Dylans digra fatabur. Möjligen kan jag ibland tycka att Berglund fangirlar lite väl mycket, som när ett utkast till ”Chimes of Freedom” ska demonstrera ”hur tålmodigt [Dylan] arbetade för att redigera och förbättra sina texter” – ja, liksom cirka 100% av andra som jobbar med text, med andra ord. Och det famösa Spark Notes-debaclet med Nobelprisföreläsningen kan inte riktigt försvaras med argumentet att han tog ”en liten genväg för att friska upp minnet”.
Medan Berglund kan det musikaliska ut i fingerspetsarna, är han mindre medveten om hur allitterationer används (nej, det är inte stavningen utan uttalet som styr vad som är en allitteration). Jag kan inte heller fördra hans förtjusning i det abstrakta verbet ”operera”. När en del av texterna utges handla om det ena eller det andra och summeras med att de är ”mångtydiga” kan man lika gärna säga att de är slött skrivna. En del av slutsatserna är så generella att de kan appliceras på hur många andra artister som helst: ”Hans sångsätt är så egenartat att det inte går att efterlikna utan att det helt enkelt låter som någon som försöker parodiera Bob Dylan”.
Men det är ringa invändningar mot en i stort sett läsvärd bok, som tillför mycket främst om det musikaliska. Det är nog en bit mest för de inbitna fansen (det vill säga folk i allmänhet, för det är en missräkning att underskatta Bob Dylan för alla som uppnått vuxen ålder).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.