Inringning 3, Carl Frode Tiller, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

Det tog sin tid innan Sverige skulle upptäcka Carl Frode Tillers trilogi Inringning, som hyllats i hemlandet Norge sedan den gavs ut 2007-2014 och översatts till 23 språk. Men nu finns den kompletta samlingen, drygt 1000 sidor, utgiven på Flo, och att läsa den är som att betrakta en bautasten släppas från hög höjd i en sjö – det blir många ringar, och jag kan redan garantera att det är en läsning att minnas och bära med sig resten av livet.

Nu finns alltså Inringning 3 också, översatt liksom del 2 av Jonas Rasmussen. Premissen är enkel: David utges ha tappat minnet, och för att hjälpa honom på traven sätts en annons in i tidningen, där familj och vänner skriver brev för att återföra hans liv och person kontur. Den här gången är det Marius, som är på väg att gifta sig, och Susanne, en före detta flickvän, som skriver långa brev. Sensationellt nog lämnas sista delen åt David själv, med ett par häpnadsväckande plot-tvister.

Parallellt med breven följer vi de olika figurerna i sin vardag, och det är där Tillers prosakonst firar sina största triumfer. Här ser vi hur Marius plågas, förnedras och förlöjligas av sin blivande hustru Julie (toxisk kvinnlighet), som tyranniserar honom med lågintensiva gräl. Det är ett mönster som etableras och upprätthålls, och det har varit ett genomgående drag hos Tillers karaktärer, just det att de aldrig kan släppa taget om sina sämsta sidor, att de måste få blomma ut i all sin småsinthet, aggressivitet eller elakhet. Marius ljuger att han har drabbats av MS när han precis ska åka iväg på utflykt med några killkompisar, men Julies brist på medkänsla förvånar honom.

Ältandet är en del av Tillers estetik, och det sättet att skriva kan få en svensk läsare att tänka på Magnus Dahlström, aktuell i år med Vinter, en av sina bästa romaner. De naglar fast oss med sin infernaliska uppmärksamhet för detaljer som får tillvaron att rämna. Dessa djävla detaljer som gör oss galna, eller i bästa fall bara arga. Och vad är väl Vinter, likväl som de tidigare utgivna Spådom och Sken, om inte tre berättelser inrymda i en volym, som man med lite god vilja kan säga är också Tillers metod (varje bok är tredelad, och helheten likaså)?

Marius lögn speglas i andra karaktärers lögner. Det vill säga: lögner, svek och misstag är i det lilla likväl som i det stora obligatoriska inslag. Allra mest så förstås hos huvudpersonen själv, David, som också är författare, passande nog. Men alla är på något sätt känslomässigt sargade, med den neurotiska Susanne som tar över stafettpinnen efter den olycklige Marius.

Minnena förpassar oss till 70- och 80-tal. Eftersom det är samma period Karl Ove Knausgård skriver om i sin Min kamp har det blivit oundvikligt att jämföra dessa norrmän. Men Tiller var faktiskt först, och även om det är infantilt att gradera konst måste jag säga att jag föredrar hans bidrag. Kanske bara för att här finns flera lager att upptäcka, en större förståelse för samhällets påverkan på individerna. I bakgrunden här finns förväxlingen som sker på BB när David föds, och vad stor rikedom gör med omdömet (är det en tillfällighet att Norge inte bara prenumererar OS-medaljer, utan också är överrepresenterade i Epstein-filerna?).

Men Tiller skriver lika intelligent om dynamiken mellan föräldrar och barn. Så sakteliga klarnar också bilden vem David är, och det är inget vackert porträtt. Hans aura heter lögner och bortförklaringar, samt ologiska krumbukter. Det går också att se hela Tillers trilogi som litterär gaslighting. Och han gör det i en roman som innehåller 500 sidor om bara denna del räknas, och ändå vill jag inte att den ska ta slut (det har tagit ovanligt lång tid för mig att slutföra läsningen den här gången). Den riktigt bra litteraturen måste kosta på sig att innehålla inslag av det oförklarliga, det som inte omedelbart går att förstå. Den modernistiska romanförfattarna – Joyce, Woolf, Faulkner, Mann, Kafka, med flera – förstod detta, medan 2000-talets romanförfattare i lite för hög utsträckning siktar in sig på att berätta något som inte ska gå att missförstå.

Hur bra är det här? När Bret Easton Ellis gav ut American Psycho i början av 90-talet sågades den unisont. I Sverige var det endast Claire Wikholm som såg något annat än våldspornografiskt skräp. I USA fick den ett tvetydigt försvar av Norman Mailer, som med sedvanlig BDE menade att Ellis skulle få beröm för att han likt få av sina generationskamrater tog sig an ett ämne värdigt Dostojevskij – det var bara det att han inte gick i land med det. När The Guardian nyligen lät 170 författare och kritiker lista de bästa romanerna någonsin saknades Mailer på listan: min gissning är att American Psycho hamnar på listan när det är dags för nästa generation författare och kritiker att sammanställa en ny sådan.

Min poäng? Att Tiller liksom Ellis tar sig an ett ämne värdigt Dostojevskij – det är bara det att han verkligen går i land med det. Vad vill han då uppnå med sitt romanprojekt? Kanske något så enkelt och komplicerat – något så grundläggande och storartat – som att visa vad en människa består av. I Davids fall: komplexitet och ambivalens, alla dessa motstridiga impulser som får oss att agera helt på tvärs mot våra bästa intentioner. De bästa romanerna lyckas få en att glömma att det är litteratur, att de snarare blir utsnitt av verkligheten. Så sett skriver Tiller en nästan unikt realistisk prosa, som är full av nerv, puls, blod – med ett kortare ord: liv. Så blir det här ett tillskott som inte i första hand ska döpas efter den norska specialiteten ”verklighetslitteratur”, utan verklighetens litteratur.