Oskar Hemlings usla nöjen, Isak Holmgren, Nirstedt/Litteratur

 

Var i vårt avlånga litterära land har man roligast? I Göteborg, kanske. När jag var ung roades jag storligen av göteborgarens LOB:s hög- och låglitterära tirader i romaner som Biblia och Excelsior, och häromåret gavs vi även möjlighet att läsa den nästan lika utmattat roliga The Man of Street, i en återutgivning av ett bortglömt verk på gränsen mellan mästerverk och pekoral.

Nu ges chansen att läsa ännu ett verk av en skojfrisk och beläst göteborgare. Isak Holmgrens debutverk, Oskar Hemlings usla nöjen, är en bok som leker friskt med författaridentiteter. Det krävs inget större skarpsinne för att se att ”Oskar Hemling” är ett anagram på Isak Holmgren, och ”Usla Nöjen” är namnet på det sällskap som samlas för att hålla tal i diverse ämnen. Alla bidragsgivare råkar vara anagram på författarens namn – det slags lek som är roligt för stunden – och jag kan i stunden hitta på två nya: ”harmsen logik” och ”helknasig rom[an]”.

Boken sägs vara redigerad av en viss John Weibull. Visst, om du säger det, Holmgren. Han – Isak Holmgren – studerar till psykolog (gör inte alla i Göteborg det?). Boken består av en labyrint av det som Fernando Pessoa kallade ”heteronymer”, alltså olika författarnamn eller -versioner: boken vill att vi ska kalla det ”autonymer” i stället. Oskar Daniel Qvitt Hemling levde enligt romanens logik 2000-2025, så det är ett slags efterlämnat verk vi tar del av.

Den språkliga experimentlustan kan för all del föra tanken till hur Nikanor Teratologen slog igenom med dunder och brak med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Kul ju – ungefär tills det uppdagades att mannen bakom, en viss Niklas Lundkvist, ägnat sig åt att skriva rasistiska inlägg på Flashback. Men Holmgren håller sig till Göt[h]eborg, en stad som det är lika lätt att hata som att älska. En viss högerradikal tidning nämns – Epoch Times – behöver vi vara oroliga? Båda verkar gilla alla gymnasie-elevers favoritfilosof E.M. Cioran, som Teratologen översatt och som Holmgren för säkerhets skull översätter från rumänska. Borges har ett visst finger med i spelet i det här sättet att skriva, med lärda referenser som ibland tar sikte på apokryfiska källor.

Enligt en intervju lärde sig Holmgren att läsa som tvååring. För all del ska väl myten om ”det litterära underbarnet” hållas levande av någon. Men det är skillnad på att läsa och att skriva. Visst roas jag – för stunden – av dessa skriftligt verbala inlägg, men en viss monotoni infinner sig, och det kan känna som att ta del av den dagbok John Doe plitade ned i David Finchers film Se7en en gång i tiden. I korthet: livet är förskräckligt, biblioteken gallrar ut böcker, tv-programmen är debila, människorna är dumma – tur att vi har litteraturen och filosofin, som aldrig sviker. Att klaga på att en författare som Holmgren är lite väl förtjust i sin egen formuleringskonst vore som att anklaga Gyökeres för att vara för förtjust i att göra mål.

Givetvis ser Holmgren också till att förekomma sådan njugg kritik, i ett resonemang kring Stefan Zweigs romaner: ”en människa så långt förlorad i sin egen stilkonst, så insnärjd i sina formuleringar och ironiska distans till världen”. Mer än Zweig liknar Holmgrens stil kanske den Laurence Sterne som skrev Tristram Shandy, med alla sina infall, sina utläggningar, sina digressioner … Ett demensboende är döpt efter en av Stig Larssons böcker. Och de litterära referenserna duggar tätt. Samt namngivandet av diverse kändisar, något som bär spår av både LOB och Teratologen, bara det att Svullo och Mikael Bindefeldt har ersatts av Ted Kaczynski och Bianca Ingrosso. I ena stunden får vi ett citat av Aristoteles på grekiska, och i nästa en låt av Eddie Meduza.

Somt skrockar man åt i medhållets anda, medan somt är svårare att fördra. Här finns en del korn av sanning: ”endast att ge upp hoppet om att någonsin förstå den andre är kärlek”. Sådana aforismer får mig att inte helt ge upp hoppet om Holmgren, och får mig att vilja läsa mer av honom, även när de olika anförandena glider in i varandra nästan för sömlöst. Förmågan att kliva mellan olika ämnen med bibehållen känsla för stil kan förstås också få en att tänka på Aris Fioretos böcker. Och var föddes han, om inte i – Göteborg.