Passionerna, Thomas Thorild, Nirstedt/Litteratur

 

Två saker talar för och två saker talar emot Thomas Thorilds position i den svenska litteraturhistorien. Det som talar emot honom: han är poet – en genre som knappt någon läser – och tidsmässigt (slutet av 1700-talet) befinner han sig i skuggan av de populära Bellman, Lenngren och Kellgren. Det som talar för honom: han är ett botemedel mot den svenska sjukan som så många författare drabbats av, att vara antingen Bror Duktig eller Duktig Flicka, och hans dikter är både tidlösa och bra.

I relativ närtid har tidskriften Essä ägnat honom ett nummer och Svenska Akademien lyft fram honom i sin klassikerserie, och nu utkommer hans mästerverk Passionerna i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek för klassiska svenska diktsamlingar. Horace Engdahl, som skrev engagerat och fint om Thorild i sin Den romantiska texten, hävdar i förordet att Thorilds starkaste drog var de egna tankarna – något ingen läsare av hans dikter har anledning att betvivla.

Till boken hör en tacksam notapparat, men även Thorilds egna förklarande noter. Där var han 137 år före T.S. Eliot, som lät sin dikt The Waste Land ledsagas av famösa fotnoter. Men inte endast där var Thorild en pionjär. Dikten publicerades 1785, alltså fem år innan Kellgren jämkade samman upplysningen med romantiken i sin dikt ”Den nya skapelsen”, men Thorild skrev sin dikt redan 1781. Han var en föregångare, en svensk romantiker också tretton år innan kompanjonerna Wordsworth och Coleridge publicerade sin bok Lyrical Ballads, som ju initierade den brittiska romantiken. Det här torde vara första gången i litteraturhistorien som Sverige inte var sist på alla bollar.

Till det romantiska hos Thorild hör också hans höga uppskattning av Shakespeare, där det skulle dröja ytterligare 28 år innan någon av hans pjäser (Macbeth) ens översattes till svenska. Till de andra vapendragarna utser han bland andra Goethe och den mytiske Ossian, vars dikter skotten MacPherson hade lurat den läsande befolkningen var tillkomna på forntiden.

Thorild själv skrev i det egna självförtroendets medvind. Kellgren, med stort inflytande både gillade det han såg och tog avstånd från det. Hos Thorild betydde de gustavianska idealen för lite, ansågs det, och det var förstås en nesa för den yngre skalden, han som ”höjer Hjärtats rättigheter långt över Snillets”. Det vill säga: känslan före förnuftet. Han motiverar sin poetik så här: ”Det vekliga Rimmet uthärdar icke en stark tanke; förgås i Passionens våld; Odens flykt glömmer det. Jag har vågat. Skall jag krossa PINDARS Lyra, eller behålla den?” Visst kan vi klandra 1700-talets snäva konstsyn, men vår tid har sina egna blinda fläckar (jag tippar att framtiden kommer att vara skoningslös mot till exempel några populistiska val av senare års vinnare av Augustpriset).

Och det stämmer att Thorild är en jobbig och svår poet, med ett högstämt och ställvis uppblåst formspråk. Utropstecknen haglar! Varje gång han får en känsla! Ska den naglas fast med emfatiska utropstecken! I sin uppfattning om geniet förebådar han också romantikens genikult, men det ska också sägas att han har viss täckning för sina anspråk. För det är en märkvärdigt livfull dikt. Jag minns själv när jag pluggade litteraturhistoria i Umeå på 90-talet – på den tiden man läste hela verk även i grundkurserna – vilket outplånligt intryck Thorild gjorde på mig och mina pluggkompisar.

Visst kan vi också hämta inspiration i hans förlitan på känslorna. En värld som enbart låter sig styras av förnuftet går inte att leva i. Hur skulle då Thorilds politiska manifest se ut? Tyvärr blev det nog lite för dogmatiskt, då en av hans namngivna idoler är envåldshärskaren och psykopaten Oliver Cromwell.

Till det som gör Thorilds dikt så levande i dag är hans formuleringskonst, där han stundtals inte ligger Kellgren efter. Läs bara: ”en narr kan ej angripa annat än en narr: där är strid. Den ädle andas i högre regioner.” Eller denna: ”Någon gång ropar man: giv mig en Författare. Lika ofta kan återropas: giv mig en Läsare!” Så ja, det är underhållande att läsa Thorild. Men också tänkvärt, när han diskuterar hur det som gör oss starka också förtär oss. Det är uppiggande att läsa en författare som ger en så mycket huvudbry. Under sin livstid sågs han som en stolle.

Även den brittiske poeten och konstnären William Blake – två år äldre än Thorild – blev mer eller mindre utskrattad. Det finns likheter mellan den poet som 1790 i sina ”Proverbs of Hell” skrev ”Damn braces: Bless relaxes” och den poet som 1790 i Passionerna skrev ”KRAFT OCH HARMONI FÖRKLARA HELA NATUREN”.

Vår litteraturhistoria klarar sig näppeligen utan särlingar som Thorild, Clas Livijn och Carl Jonas Love Almquist. Nåväl, men hur ser återväxten ut? Finns det författare som i dag kan förvalta detta originella arv? Tja, den som har läst Elis Monteverde Burrau (eller mer troligt hört honom läsa) kan möjligen ana hur upplivande det är att uppleva Thomas Thorilds Passionerna.