Solen syns och solen svävar, Ann Jäderlund, Bonniers

 

Förlåt men jag måste ge ordet till William Wordsworth, inledningsraderna till en av hans starkaste sonetter:

The world is too much with us; late and soon,

Getting and spending, we lay waste our powers; –

Little we see in Nature that is ours;

We have given our hearts away, a sordid boon!

Det är läsandet av Ann Jäderlunds nya diktsamling, som på typiskt Jäderlund-vis heter Solen syns och solen svävar, som får mig att tänka på Wordsworth. Inte för att han är en av de författare som apostroferas – de heter i stället Novalis, Lasse Lucidor och Simone Weil – men något om hur det världsliga tränger undan det andliga manifesteras i denna hennes tolfte diktsamling, den första på sju år.

Åtskilligt kan sägas om jämnheten hos Jäderlund, trots att hon flera gånger förnyat sitt formspråk. Tematiskt har hon pendlat mellan olika förhållningssätt till naturen och till människan, och hon har sedan början av 2000-talet också förespråkat kursiveringen. Så även här, men det som slår mig – först när jag läst nästan hela boken, är att dikterna är centrerade. Det här brukar jag varna mina elever för, de som vill skriva poesi. De tycker det ser snyggt ut – jag tycker det ser amatörmässigt ut.

Boken har rubriker som bildar en stark struktur: ”sorg cypresser”, ”när ett träd dör”, ”solen kommer”, ”arnrika fris vara”, ”allt rör sig”, ”vän i nöden”, ”fröärret med livspunkten”, ”så åter för en dag”, ”därför finns själarna”, ”djup kronsömn”, ”solen är tyst”. Anledningen att jag ställer upp dem så här är att det tecknar ett förlopp, eller bara utgör en innehållsbeskrivning. Många av dikterna består mest av namngivande av biologisk mångfald, liksom för att fastställa ett värde för den omgivande naturen, ett värde vi har negligerat. Hos Wordsworth är naturen ostämd inom oss; den vare sig vidrör ellr angår oss, och därav vårt depressiva sinnestillstånd.

Tomas Bannerhed skrev nyligen en krönika i Expressen där han föreslog att det borde krävas av varje svensk att hen känner till 30 fåglar, 20 blommor och 10 träd. Det skulle göra oss mindre benägna att plundra och ödelägga naturen. Så här säger Jäderlund i den här samlingens andra dikt:

isoetes näckmossa

täcker gräset under vattnet

strandlummer ilagräs

myrlilja

notblomster

Hur skapas så mening och reda i denna splittrade bok, i denna splittrade tid, i denna splittrade värld. Vår värld har väl aldrig varit mindre sammanhållen, och det finns inget som förenar eller bara enar. Allt går kanske inte sönder i W.B. Yeats mening, men allt verkar hålla på att gå i sär. Hos Jäderlund bildar frasen ”döds tankar” en refräng.

Naturen är hos Jäderlund både självständig och självklar. Villkorsbisatser rör sig mot det ofullständiga. En gång – i slutet av 80-talet – kallades denna konsekventa poesi ”obegriplig” av Tommy Olofsson. Det är alltför lätt att raljera över hur tokig hans åsikt var – hur obegriplig den var – men ärligt: hade han så fel? Frågan borde egentligen handla om hur begriplig en dikt ska vara, där jag är övertygad om att svaret beror på vem du frågar, Göran Greider eller Anna Hallberg. Och: är det så farligt om en dikt är obegriplig?

Hellre än att skriva en text om Jäderlunds nya diktsamling vill jag låta den ta plats i mig, bara uppleva hur den befriar mig från det världsliga och materiella. Det andliga har en stark klang i Jäderlunds dikter. Man kunde säga att jorden varken går sönder eller i sär – den går bara under. Vi kan bevittna det här, och likt Inger Christensen i Alfabet inventera det som går förlorat. Hos Jäderlund finns en likartad mani som hon ger ramsans form, en metod som speglar den tidigare boken mörker mörka mörkt kristaller från 1994:

djup vind i de djupa fästen

djup vind djup vind

djupt djupa i vinden fästen

djup vind djup vind

djup vind djup vind

För all del kan det kallas obegripligt, men lika gärna kan det kallas motsatsen, och det har nog aldrig betonats hur tillgänglig Jäderlunds poetik är: strikt talat skriver hon en poesi för barn, eller bara något som tilltalar det barnsliga i oss. I detta barnsliga finns förtjusningen i ords nyanser, och upptäckten av ljuds sammansättningar, allitterationer och assonanser. Samtidigt är det en sträng och uppfordrande bok. Medan det om Hölderlin har sagts – av Oskar Pastior – att han är ett språk besläktat med tyskan, går det att säga något liknande om Jäderlund, att det i egentlig mening rör sig om något annat än bruksssvenska. Liksom hos Gunnar Björling, själva ynnesten i att få vistas i det sällhetens ljus de sprider.

Den här boken är sorgset jublande, en euforisk elegi. Den är så beroende av sin helhet att det är orättvist att citera enskildheter, men låt oss för all del nöja oss med att konstatera att det är en rik bok, betydligt mer omfattande än den tunna Ensamtal som kom 2019. Det är ett logiskt felslut att söka mening och betydelse i hennes poesi. Det må ha funnits narrativa strukturer i några av hennes tidiga 00-talsböcker, som Blomman och människobenet och I en cylinder i vattnet av vattengråt.

Mer än att vara en renodlad berättelse förmedlar Jäderlunds dikter något som är berättat. De förmedlar också något om läsandets lycka, och samtidigt som jag vet att det här inte är poesi für alle ställer jag mig delvis frågande till den stora massans ointresse. Varför fattar ni inte att det är en ynnest att läsa dikt som får världen att komma till liv på detta storslagna sätt?