No Name in the Street, James Baldwin, Penguin

 

Är James Baldwins raseri någonsin tyglat? Nja, åtminstone inte när han i några av sina bästa böcker växlar mellan fiktion och essä för att peka ut orättvisorna i det amerikanska samhället. No Name in the Street kom 1972, men sanningarna som behövde sägas då fortsätter att vara nödvändiga så här drygt 50 år senare. Vi berömmer oss gärna med snabba samhällsförändringar, men ärligt talat är stagnationen en mer adekvat lägesbeskrivning.

Boken består av två längre essäer: ”Take me to the water” och ”To be baptized”. Vad som skildras är ett liv i paradoxens form. Bildspråket är rikt, fylligt och extravagant, med flödande associationer. Jag har märkt under de senaste åren att jag då och då upptäcker att jag läser en bok av James Baldwin, alltid med samma tanke: ”Varför gör jag inte det här hela tiden?” Nu var Baldwin en måttligt produktiv författare, och inte heller helt jämn i sin produktion.

Ändå hör han till den handfull författare om vilka man med fog kan säga att deras böcker inte bara behåller sin aktualitet, utan att de blir allt mer relevanta och angelägna med tiden. I stället för att tala om paradoxer kunde man säga att han förlitar sig på det skoningslösa, och ibland undrar jag om ordet ”paradox” saknas i hans vokabulär. Det är en stilkonst som mer nyttjar det som förenar, som i denna ögonblicksbild av en av bröderna:

In the time that his body vanished beneath me and the waters rolled over my head, I still remember the slimy sea water and the blinding green – it was not green; it was all the world’s snot and vomit; it entered into me; when my head was abruptly lifted out of the water, when I felt my brother’s arms and saw his worried face – his eyes looking steadily into mine with the intense and yet impersonal anxiety of a surgeon, the sky above me not yet in focus, my lungs failing to deliver the mighty scream I had nearly burst with in the depths, my four or five or six-year-old legs kicking – and my brother slung me over his shoulder like a piece of meat, or a much beloved child, and strode up out of the sea with me, with me! he had saved me, after all, I learned something about the terror and the loneliness and the depth and the height of love.

Baldwins skrivande är format av det våld han upplevde från barndomen fram tills det kulminerar under 60-talet, med morden på Martin Luther King och Malcolm X. Han visar vilket pris som kommer med förändringarna, och klassresan är en sådan förändring som kommer med ett högt pris. Medan hans familj och släkt hålls kvar i stagnation upplever han förändringarna i sin person, och måste betrakta det som ett svek mot sitt ursprung. Han möter nya impulser, nya tankar och nytt språk.

Detta språk är präglat av den muntliga traditionen. Ta en mening som denna, med sina finurligt fixerade allitterationer: ”Over it all hangs a miasma of fury and frustration, a perceptible darkening, as of storm clouds, of rage and despair, and the girls move with a ruthless, defiant dignity, and the boys move against the traffic as though they are moving against the enemy.”

Baldwin är en konfrontativ författare. Med andra ord är han skitjobbig att läsa: provokativ, retsam och hela tiden inställd på att gå till attack. Finns det något typiskt amerikanskt i denna metod? Det kanske är så, att det inte är någon tillfällighet att den våldsamma kontaktsporten amerikansk fotboll är så populär? Hans samtida Norman Mailer var förstås också lika provokativ. Skillnaden är att Mailer nu är mer eller mindre bortglömd – ingen av hans romaner fanns med på den lista the Guardian nyligen publicerade med världshistoriens 100 bästa romaner (Baldwin hade både Go Tell It on the Mountain och Giovannis’ Room där).

Vi ska inte underskatta denna konfrontativa egenskap hos Baldwin. Han delar den med Toni Morrison också (hon hade tre romaner på listan). Han har också anledning att vara förbannad, som när han tar upp det tidlösa ämnet poliser som rutinmässigt mördar svarta. Tidlös är också hans genomgång av kapitalismen: ”The necessity for a form of socialism is based on the observation that the world’s present economic arrangements doom most of the world to misery; that the way of life dictated by these arrangements is both sterile and immoral; and, finally, that there is no hope for peace in the world so long as these arrangements obtain.”

Mer än något annat handlar denna bok om tid: ”time […] is carrying you through an element you do not understand into an element you will not remember”. När han reser till Paris upptäcker han nackdelen hos de som går samman i sällskap: de slutar tänka. Han skriver om våldets förutsättningar och konsekvenser. Det är också först där han får korn på rasismen, när han själv lämnas i fred – den franska rasismen riktas mot algerierna i stället. Något senare i London förbluffas han av en kvinnas blick på honom, och han vet inte om hon gör sig redo att kalla honom våldtäktsman eller be om hans autograf.

För vad som har skett i Baldwins liv under 60-talet är ett kommersiellt genombrott. Han är en litterär kändis – kanske en av de sista av sitt slag, det vill säga från en tid då författare figurerade i massans medvetande. Kanske det ligger någon ironi i att det håller på att upprepas nu, med en hel James Baldwin-industri så här en bit in i det annars kulturfientliga 2000-talet. Åtminstone har Baldwin till skillnad från andra amerikanska författare från hans samtid – Mailer, Bellow, Vonnegut – bevarat sin status som en central figur i hemlandets litterära kanon.