”Omsorg och service / Ömhet och våld / Självutgivelse och disciplin”. Så ser rörelsen ut i Sara Hallströms nya diktsamling Tvätta och bli tvättad. Det är en bok som i korthet handlar om kroppar och vatten. Eller vätskor: flytande substanser. Enbart i en av de nio dikterna (”Den mest synliga gränsen”) återfinns pölar, vatten, blöta, läckage, regn, tårar, vattendrag, spolningar, droppar, flöden.
De nio dikternas inledningar bildar i sin tur en enhetlig dikt om de ställs, som sker i innehållsförteckningen, efter varandra:
Sitt hos mig
Den röda tråden
Främst har vi vår öppenhet
Den mest synliga gränsen
Borstar och svampar
Den vaggande rytmen
Genom rummen
Där är vi
Vattnet rinner ner
Hallström debuterade i början av 00-talet, och har trots ett Mare Kandre-pris inte riktigt fått något större genomslag. Den förra diktsamlingen, Jag vill att mina barn ska tillhöra, borde ha renderat större uppmärksamhet. Den var en stark läsupplevelse när den kom för åtta år sedan, men jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till den här nya boken. Om den förra hade en subtil politisk agenda är uppsåtet här mer maskerat.
Tvätta och bli tvättad har en uppfordrande ton inledningsvis: ”Sitt hos mig / Stäng munnen / Ta fram händerna / Lägg dem i knät”. Länge befinner vi oss i ett växelspel mellan det abstrakta och det konkreta, men också mellan ett ja och ett nej, där negationerna glider in mot något bejakande. Glidningarna är den här diktens naturliga tillstånd: ett läge som hela tiden är flyktigt, osäkert och instabilt. Dikterna är ordknappa och porösa i sin språknärvaro.
Hallströms dikt är sinnlig och kroppslig, och rör sig mellan avstånd och intimitet, mellan renhet och smuts. Det är mycket kroppsvätskor genom hela boken, något som förstärks på slutet då hon skriver mer uttryckligt om sex. Och vad är det som skapar övergången mellan avsmak och åtrå om inte kärlek? För kärleken existerar inte det reella. De kroppsvätskor som vi instinktivt ryggar för förvandlas till begärliga när vi kliver över förälskelsens tröskel; den äckelmagade ska i så fall undvika några av de senare dikterna i den här samlingen.
Dikterna tecknar ett queert begär, som här staplas i listform. Utgångspunkten är det beständiga, men dikten ifrågasätter vad som är beständigt när allt förflyktigas. I dikterna förekommer också en lek med gåtfullheten, där tonläget dras mot det gäckande och spefulla:
Vi är varandras vittnen
Och som många
I någon grad inte mänskliga
Vad menar du i så fall att vi är
Gudar djur maskiner
Produkter pölar oceaner
Nej, några svar ger dikten inte. Det kan bli mer än lovligt frustrerande. Dikten blir svår att greppa: som ett vatten. Det ordknappa lindrar inte heller. Om något handlar det om våra mänskliga förehavanden, där allt speglas i vattnet. I glimtar skymtar ett självbiografiskt skrivande, där en ”sara” uppmanas tvätta en pappas rygg när han badar.
Som helhet är det en konsekvent och enhetlig dikt med viss förmåga att skapa fascination. Men också ett avståndstagande. Inte för att det hon skriver saknar beröringspunkter. Övergångarna mellan privat och allmänmänskligt är genomförda med precision, men slutsatserna blir inte fullgångna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.