Ännu en morgon kommer råmande, Tip Marugg, översättning Per Holmer, Aska

Erkänn att det är svårt att inte bli nyfiken på en bok med titeln Ännu en morgon kommer råmande. Skönlitteraturen erbjuder som inget annat möjligheten att ställas inför det oväntade, det nya, det förtrollande. Tv-serier? Alltså, försök inte …

 

Författaren Tip Marugg (ledtråd: lägg namnet på minnet) föddes i Curaçao, som kartan placerar strax utanför Venezuela. Familjen hade invandrat från Schweiz under 1800-talet. Han levde 1923-2006, och gav ut endast tre romaner under sin livstid, skrivna på en nederländska som durkdrivne översättaren Per Holmer har fångat till rekorderlig svenska. Ännu en morgon kommer råmande – märks det att jag njuter av att få skriva hela titeln? – är hans andra roman, utkommen 1988. Och den är en banger.  

 

Det första jag kommer att tänka på: Malcolm Lowrys Under vulkanen, som Holmer också upplyser om i sitt efterord. Även här en man som under ett dygn fyller sig med sprit och upplever hur världen omkring honom antar proportioner som vetter mot både det osannolika och det fasansfulla (dessa begrepp är i och för sig väl sammanhållna av den försyn som vakar över oss). Går det att lita på de intryck och uppfattningar som ett fyllo förmedlar? Bra fråga, låt oss återvända till den.

 

Det vi kan lita på är den katastrofkänsla som präglar stämningen från första början. Huvudpersonen kombinerar öl och whisky för att locka fram de sanningar natten kan uppdaga:

 

Av pilsner blir jag matt och dyster, av whisky blir jag dyster och aggressiv. Genom växelkonsumtion av skotska och nederländska kornmaltsavkok lyckas jag ofta uppnå pånyttfödelseeffekten som jag söker i drickandet.

 

Om han lyckas? Jodå, för det som är poängen med Maruggs roman är att eftersträva nya sorters insikter. Visst, det kan bli tröttsamt med drogromantiken, men det är inte enbart på kemisk väg den här mannen söker sanningarna. Det är också en av romanens starka sidor, att vi inte får romantiseringen av missbruket.

 

Liksom hos William Faulkner – vars betydelse för flera generationer författare från Latinamerika inte kan överskattas – är Maruggs stil hallucinatorisk och febrigt intensiv. Jag kan tänka mig att det är en vattendelare – Faulkner är en acquired taste – men för den som gillar den typen av prosa är förstås Maruggs roman högst välkommen. För det måste också sägas att Marugg – liksom Faulkner – har gott öga för det knasiga och lite äckliga, samt en humor som går resignationens ärende.  

 

Och så förmedlas visdomen med viss nonchalans, för ta inte miste på att vi har att göra med en smart och bildad berättare. Parallellt med att bilden av huvudpersonen växer fram, med minnen och drömmar och fantasier och inbillningar som råmar lika högt i hans skalle, får vi följa hur en världsbild också tecknas. Marugg förefaller helt enkelt vara en av dessa författare som är ambidexter, det vill säga kan skriva med båda händerna samtidigt (Emily Brontë är en annan).

 

Mannen rör sig i sävlig men energisk fart mot självmordsfrågan, den som Camus kallade den enda väsentliga filosofiska frågan. Tillvaron ter sig glädjelös på denna gudsförgätna plats. Mannen berättar om hur fåglarna vid en viss tidpunkt och vid ett visst ljus flyger rätt in i en klippvägg. Men vad som sker i den här romanen blir inte alltid helt klarlagt. Mannen står inför en summering av sin livsgärning. På sätt och vis går det att tänka sig romanen som nära släkting till Ekelöfs dikt ”Eufori”, om mannen i trädgården på natten med pluntan i handen och med en natur som rör sig i hans synfält.

 

Då blir Muraggs skrivande i dödsbävan en naturlig länk i ett skrivande om döden och vår maktlöshet inför den. Apokalypsen är på ingång, och vad sker i gryningen när solen tänds? Jo:

 

Denna tropikernas sol, mordlysten snarare än livgivande, hänger likt en smitthärd på den strålande blå himmel som brukar följa efter varje stor naturkatastrof och skiner obevekligt vit på allt murket och förruttnat.