Det starkaste beviset att du har ett beroende är att du förnekar att du är beroende, så jag ska verkligen inte säga något om hur avspänt jag använder mig av sociala medierna. Hur lite jag än är inne på twitter och instagram gnager hela tiden en oroande tanke att jag slösar tid, att jag allt mer liknar Richard II i Shakespeares pjäs: ”I wasted time, and now doth time waste me.”
Jaron Lanier arbetar med IT-frågor inom Silocon Valley, och han skrev för några år sedan boken Tio skäl att genast radera dina sociala medier. Den kom på svenska 2018, men något fick mig att tänka på den nu. Det är lätt att hålla med om hans grundidé, som i korthet går ut på att de sociala medierna inte gör oss lyckliga. Hans råd är att vi inte ska bli som hundar som lyder en hundvissla och mer likna katten, som går sina egna vägar. Lättare sagt än gjort.
Det är inte brist på kunskap som har fört oss hit, förslavade vid appar som förökas (strax innan Lanier skrev boken lanseraes TikTok). Det verkar som att vi inte bara uthärdar att bli indoktrinerade, utan att vi medvetet söker oss ditåt. När jag på skolresorna till Berlin besöker Stasiumuseet ser jag hur eleverna häpnar över vidden av DDR:s kontroll över sina invånare under det kalla krigets 80-tal, men deras metoder bleknar om vi jämför med hur nutida företag äger vår integritet.
Vi lever i en dystopi, ett intryck som bara har förstärkts under den nuvarande regeringens politik, vars senaste förslag är att tillåta avlyssningen även när brottsmisstanke inte föreligger. Det är en paradox att vi brukar ticka för ”frihet” som det mest eftersträvansvärda i enkäter, men godtar alla långtgående inskränkningar av den personliga friheten helt utan protester.
Framtiden må utröna hur vi kunde vara så naiva. Vi kan inte till vårt försvar föra att vi visste för lite. Några av Laniers teser är att vi blir både dummare och otrevligare genom att hänga på sociala medier. Det stämmer säkert. Det sociala medier är bäst på är att kapa nyanser och öka polarisering. Det har med kommunikationsformen att göra: ju färre ord du har att tillgå, desto större blir risken för missförstånd. Å andra sidan lever somliga för att missförstå. Det får mig att tänka på Gunnar Lundkvists serie från 2010, som kunde tjänstgöra som en illustration av hur twitter fungerar:
Det framtiden eventuellt kommer att fråga sig är hur vi så frivilligt kunde binda oss vid något så destruktivt. Men också: hur kunde vi inte genomskåda att det bara är sken och yta. Vi kan ta till oss Platons grottliknelse, med gruppen som fängslas av de skuggestalter som avbildas på grottväggen, och mannen som bryter sig loss ur massan för att upptäcka den reella världen utanför grottan, men bara blir utskrattad. Vi skrattar, utan att fatta att det handlar om oss.
Lanier är förstås partisk, som alla retoriska texter blir. Han blundar för de goda sidorna, och det är möjligt att jag haft tur, men mitt twitterflöde är till största del konstruktivt och inspirerande. Eller är det återigen förnekelsen som talar? Är jag kanske bara blind för att även positiv affirmation är skadlig? Lanier har gott om lösningar, men förslagen bygger på välvilja, och internet speglar den mänskliga naturen, som – spoiler – är ganska ryslig.
Ett rent och harmlöst internet var förstås redan från början en utopi. Vår hållning inför nyfikenhet är en blandning av godtrogenhet och räddhågsenhet. Vad vi troligen kommer att få se inom bara något år är hur alla sociala medier rör sig bort från det skrivna mot rörliga bilder, där alla appar liknar det ojämförligt populära TikTok. Men lyd för all del Laniers råd och radera dina konton. Mitt tips – som stöttas av statistik – är att du kommer tillbaka inom ett par månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.