Sent omsider kom Prins Harrys bok Den andre i min väg, och jag är inte sämre person än att jag kan läsa den, tänkte jag. Nyfiken som jag är, på – tja, kungligheter, och normaliseringen av dem. Ska en ha åsikter om de människorna måste en sätta sig in i hur de, hm, tänker … Nu är väl inte Prins Harry så mycket till tänkare, något han själv är den förste att erkänna.
Jag var inte heller beredd på att boken skulle vara så hiskeligt lång. Tacklistan upptar 143 namn, däribland 14 läkare och en terapeut. De som inte nämns är pappan (kung Charles) och brodern William (kronprins). Har spökskrivare anlitats för att skriva den här kolossen? Troligen inte: så här dåliga skribenter existerar nog inte för den som är villig att hosta upp sexsiffriga belopp – i pund. För här strösslas runt slängda miljoner på diverse välgörenhetsprojekt.
Nästan 500 sidor självupptaget gnäll är för mycket även för bernur. Först störs jag av översättningen av titeln: The Spare borde ju heta Reserven på svenska, för prins Harry växer upp i skuggan av sin bror William (oftast kallad Willy, som affären), kronprinsen. Annars är översättningen tämligen klanderfri, fast värre är det med korrekturläsningen, men så blir det förstås när den skulle prånglas ut i många exemplar hack i häl på det engelska originalet.
Stor del upptas av prinsessan Diana, Harrys mamma som omkom i en bilolycka. Hon är närvarande på många ställen i Harrys liv, som när han åker tur och retur i den Paristunnel där hennes liv ändades i augusti 1997: ett tragiskt öde att bli ihjäljagad för den som namngetts efter den romerska jaktgudinnan. Hon kämpade för freden, upplyser Harry. Det gick väl inte så bra i så fall. Hon är också närvarande när han stryker en salva på sin förfrysta ”pitt” (autentiskt ordval), i vad som kan vara 2000-talets mest Oidipala scen. Lika närvarande är hon när han får veta att Meghan (hans fru) blir gravid, för det viktigaste
han har att förmedla är att Diana hade något finger med i spelet eftersom en lock av hennes hår fanns intill pissproverna.
Hur ska han beskriva henne? Tja, det är lika svårt för Harry som det var för Einstein att beskriva ljuset. Ingen ska anklaga Harry för att inte försöka. Han ägnar en försvarlig del av boken att skildra kärleken till mamman. Lite då och då när han blir vuxnare inleder han kortvariga relationer med flickvänner som tröttnar på paparazzifotografernas närvaro, men ingen av dem är i närheten av att skildras lika kärleksfullt som mamman.
Hans livs kärlek då? Symtomatiskt nog nämns inte Meghans namn i tacktalet, utan bara det generiska ”Mitt livs kärlek, tack, tack, tack. Den här boken hade varit omöjlig (logistisk, fysiskt, känslomässigt, andligt) utan dig. Allt hade varit omöjligt utan dig.” Något säger mig att den person han syftar på heter Diana och inte Meghan.
Största delen av boken handlar om hur synd det är om Harry. Dumma dumma omvärld som alltid lagt sig i och förstört för honom! Att han iklädde sig naziuniform på en maskerad? Det var brorsans fel. Att hans rasistiska rant fångades på band? Det var ju i all välmening, han har många vänner som är ”paki”. Att han fick så dåliga betyg i skolan? Det var svårt att passa in, och tvånget att ha konstiga kläder på Eton tog allt fokus från studierna. Att han anklagades fuska när en lärare hjälpte honom? Det var ju inte så det gick till … Att han hamnat i otaliga drogskandaler? De bara fanns i kylskåp och i någons ficka. Att han dödat 25 medmänniskor i strid? De var ju fiender! Onda! Och de onda måste dödas för att skydda de goda! Och här kommer det mest hårresande i hela boken:
De var schackpjäser som avlägsnades från brädet, onda varelser som eliminerades innan de kunde döda goda.
Harry förblir ett bortskämt barn även som vuxen, som alltid har tomt i sitt kylskåp men kan trolla fram gräs från vilka fickor som helst vid vilken tid som helst på dygnet. Och när Meghan ska föda kan hon inte få någon lustgas, för den har Harry förbrukat. Det enda försonande draget är att han ändå har några goda saker att säga om sin pappa, som nu blivit kung: han gillar sina hundar, och han gillar sin musik.
Mitt huvudintryck efter att ha läst den här boken: släpp dem fria från kungafängelset. Nu har väl Harry vad jag vet avsagt sig alla privilegier, och är inte ens prins längre (rätta mig om jag har fel). Men här finns starka incitament på att det är groteskt att bevara kungahuset, när det bara skapar människor helt utan personlighet. När han väl försöker skildra några av intrigerna bakom kulisserna på hovet liknar det ett Shakespearedrama författad av Stig Cederholm (mannen bakom Åsa-Nisse). Att kalla boken för pekoral vore att göra den en välgärning.
Gnäll blir inte konst bara för att den som gnäller är privilegierad. Harry bränner sina broar med en monotoni som visserligen imponerar. Efter mammans död förvandlas han till en okänslig individ som gillar att spela rugby för att uppleva en fysisk smärta som motsvarar den själsliga smärtan. Okänslig? säger du. Jag skulle säga överkänslig, och han tolkar allt som sker i negativa banor. Han frossar i att bli hovets ”odåga”. Samtidigt blir alla som har mage att yttra minsta kritik kallade falska, inkompetenta.
Harry är, tyvärr måste jag säga det, lite dum, lite utbytbar. Den här boken kan vara det sämst skrivna jag har läst i hela mitt liv och då har jag ändå varit lärare på gymnasiet i snart 25 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.