En förlovad tid, Alba Mogensen, Wahlströms & Widstrand

I Alba Mogensens andra roman tar vi del av ett syskonpars sommar i skarven mellan barndom och vuxenliv. Det är en roman som når fram till läsaren mer med hjälp av inlevelse än med övertydliga förklaringar.

 

Det är två systrar som bär huvudrollerna i Alba Mogensens nya roman: den fyra år yngre berättaren Hannah och storasystern Louise, som är gravid. På nyårsnatten dör mamman, och portarna till Hannahs barndomsminnen ställs vidöppna – i synnerhet en sommar när grannpojken Peter kommer in i deras liv.

 

Så följer vi parallellt nutiden, då systrarna cirklar runt minnena, och dåtiden, en sommar med en helt avgörande händelse för de båda. Först läser jag fel på titeln: En förlorad tid. Sedan skärper sig blicken: En förlovad tid. Men tiden är både förlovad och förlorad, och går inte att återskapa. Som ytterligare anledning att den här sommaren behöver bearbetas är föräldrarnas äktenskap på upphällningen.

 

Vi får informationen pö om pö, och det gäller att rusta sig med visst tålamod. Vi får ta del av Hannahs minnesarbete, som tassar fram: ”Stundtals var vi lyckliga. Visst var vi det?”, som hon skriver inledningsvis. Om åtskilligt har sagts om den opålitlige berättaren som många författares favoritperspektiv skulle jag hävda att Mogensen uppfinner en pålitlig berättare i Hannah. Hennes återgivning ter sig ärlig och oförställd.

 

För det är en berättare som hela tiden tvivlar och underminerar sig själv. Och romanen vinner på det. De sanningar som kryper fram är inte snygga – sanningar är sällan det – och hemligheter vecklas ut utan att bry sig om de drabbade är redo att möta vissheten. Det skulle kunna kallas en läxa i vuxenblivande.

 

Det finns mycket som är bra med Mogensens roman. Mest gillar jag hur mycket tilltro hon visar läsaren, för här saknas förnumstiga förklaringar och uppenbara pekpinnar. Tillvaron tillåts vara just så komplex, oförutsägbar och motsägelsefull som den är i verkligheten. Hennes karaktärer blir därför inga tydliga förebilder: vi får ta dem för vad de är, och om något blir Hannah en indirekt förebild genom sin envetna kamp för att få med systern Louise i minnesarbetet.

 

Visst, det går att invända att den här typen av relationsdrama har skrivits tidigare, men Mogensen har ett originellt bildspråk som ger berättelsen oanad riktning. Kanske minnet ska förstås som just det: beroende av vår kapacitet att ge det upplevda adekvata metaforer, för på bokstavlig väg når vi aldrig fram till någon sanning.

 

Mogensen lyckas kombinera det klarsynta med det känslosamma. Den förpubertala perioden precis innan vuxenlivet sätts igång är fint återgiven här, och hon verkar i en fin tradition allt ifrån Ray Bradburys Oktoberfolket till Mikael Yvesands Häng city. Den tiden då vi är så mottagliga för intryck, men aldrig blir det igen. Ack, jag tror jag återgår till att läsa titeln som just En förlorad tid.

 

(Också publicerad i Ystads Allehanda 8/4 2023)