Svek, Kerstin Bergström, Hoc Press

I den svenska litteraturhistorien har Kerstin Bergström minimalt utrymme. Hon föddes i Luleå 1934, debuterade på 70-talet med en svit självbiografiska romaner och jämfördes ofta med Kerstin Thorvall, en författare som dåtida kritiker inte var gunstiga mot. Men i Norrland vårdas minnet av Bergström: i senaste numret av Provins skriver bibliotekarien Arvid Bergström om hennes bok Staden, som handlar om Kiruna. Och när jag på Littfest plockade upp den kortlek med Norrlandsförfattare fanns hon representerad med relativt hög valör: spader nio.

 

Nu kan jag redovisa att även jag har läst en bok av Bergström. Det är förlaget Hoc Press som tillgängliggjort hennes sjätte roman, Svek, från 1983. Det är av allt att döma ett utmärkt val, med hänsyn tagen till att det är en stor läsupplevelse.

 

Den följer de självbiografiska romanerna i spåren, med huvudpersonen Maria som bor med en försummande mamma och en handlingsförlamad pappa. Hon har få vänner, och svårt att bevara dem. Vi förstår att något inte stämmer, en känsla som intensifieras när den enda vännen Solveigs familj ställs som kontrast: de är fattiga, många, men det finns omtanke och värme i deras bullriga miljö.

 

Vi följer Maria från sjuårsålder fram till att hon är nitton. Bergström har hittat ett passande idiom till den unga Maria, med rudimentära kunskaper i satskonstruktioner, eftersom sjuåringar inte känner till bisatser. Likaså visar Bergström vad som sker om inte en svensklärare ser till att korrigera ordet ”och” som meningsinledare (obs att den här regeln endast gäller sjuåringar!):

 

Och hon lovar. Och så tar doktorn henne i handen. Och så tar han mammas hand och håller den länge. Och så går de tillsammans ut och mamma glömmer att ta med sig den fina teckningen som Maria ritade åt henne, medan de satt ute i väntrummet och väntade på sin tur.

 

Det Maria gör för att hantera sin egna ångest är att rita och sedermera att läsa (bra tips, säger empiriska studier). Mammans sätt är mer destruktivt: hon dricker, och går ut för att träffa andra män, och blir föremål för omgivningens skvaller. Så länge Maria är liten har hon svårt att tyda tecknen, men det finns orsaker till att hon är sängvätare – hon törs helt enkelt inte gå upp på nätterna och konfrontera föräldrarnas hårda gräl, förstärkta av omåttlig alkoholkonsumtion.

 

Litteraturen är full av försummade barn, men Maria gör ändå bestående intryck. Vi som läser känner igen oss, och nog stämmer det att mycket av vår läsning går att föra in på kontot som heter det kompensatoriska. Bergström är bra på att hantera hemligheter, och rädslan som Maria upplever stegras allt eftersom hon blir några år äldre och förstår mer av orsakerna bakom föräldrarnas gräl. Inte heller blir mamman ensidigt tecknad som en ond självisk individ, även om det går att läsa in det också. Pappan däremot förblir grunt porträtterad som en allt mer distanserad krumelur i marginalen.

 

Det är mycket undertext, något Erik Jonsson är inne på i sin essä om Bergström i ett tidigare nummer av Provins, där han skriver om ”den störtande rörelsen inombords”. Undertexten demonstreras också i mammans fixering vid saker. Den unga Maria spekulerar i om mamman gillar sakerna mer än henne eftersom saker inte skräpar ner och är olydiga. Maria känner hela tiden att hon gör fel, och det är lätt att leva sig in i hennes underlägsenhetskomplex.

 

Om mamman rör sig i ett omtöcknat alkoholrus är Marias blick desto nyktrare, och hon blir verkligen ett registrerande öga, som känsligt uppfattar slitningarna i föräldrarnas äktenskap. Om något kan romanen läsas som en varning mot giftermål. Vuxenvärldens vidriga hemligheter och äckliga lögner är ingenting Maria kan påverka så länge hon är ett barn, men här har hon författaren Bergström som lojal förkämpe för detta barns rättigheter till ett värdigt liv. Den största rädslan som Maria bär är att bli likadan som mamman – inte i första hand ett fyllo som kallas byhora. Nej – hon räds att den fundamentala likgiltigheten, att stänga ute omvärlden och bara bry sig om det egna och bara använda ordet ”jag” i varje mening.

 

Det här är en utmärkt roman, hårt drabbande, ärlig och modig i sin skildring av misär, utan att hemfalla åt misery porn. Vad jag i viss mån kan sakna är ett kontextualiserande för- eller efterord, som kunde utröna hur romanen skiljer sig från de tre självbiografiska böckerna som föregick den. Efter att ha blivit kölhalad av kritikerna vore det också spännande att få veta hur Svek togs emot: en så här bra roman kan inte ha passerat obemärkt 1983?