Was It for This, Hannah Sullivan, Faber

Försommaren 2019 råkade jag befinna mig i Birmingham och plockade upp i en liten bokhandel i anslutning till universitet en oansenlig diktsamling. Föga kunde jag ana att det jag höll i handen var en sensation. Det var Hannah Sullivans färska Three Poems, som nyligen fått T.S. Eliot-priset. Jag har inte kunnat sluta tänka på den, hur cool, fräck, intelligent, vacker, modig, rolig, hoppfull, och framför allt – häpnadsväckande bra den är.

 

Nu har hennes andra bok utkommit, och det är verkligen fråga om Three Poems II, för Was It for This innehåller också tre längre dikter. En längre i mitten omgärdad av två något kortare. Kort sagt: Hannah Sullivan har hittat sitt format, och så länge hon skriver så här bra kan hon fortsätta skriva den här typen av bok i all evighet. I den nya boken citerar hon bland andra en annan poet som gillade att skriva dikter i det långa formatet: T.S. Eliot. Titeln är hämtad från William Wordsworths majestätiska The Prelude (ledtråd: ännu en som gillade långa dikter).

 

Första dikten ”Tenants” utgår från den brand som tog 72 människors liv vid Greenfell Tower i North Kensington, London, juni 2017. Sullivan gör både en rundmålning och en detaljgranskning. Hon bodde i närheten och ögonvittnesskildringarna har journalistisk skärpa. Det utmynnar i en hätsk sonett som i glödande rader gör upp med de ekonomiska inskränkningar som låg bakom branden. Dikten saknar inte groteska inslag, med brandmän som bevittnar rysliga scener med stympade offer som förgäves försöker undkomma lågorna.

 

Dikten innehåller också några djärva halvrim som på sätt och vis söker sig mot de ideal Emily Dickinson strävade mot: ”air – Uber”, ”hair – fire”, ”knee – debris”, som det heter i en av dikterna. Det skapas också en viss talspråklighet mitt i den panik som målas upp, och ett försök att behålla någon form av normalitet genom att rada upp beskrivningarna:

 

A blackened shell or husk, the papers said,

A blackened skeleton. A mausoleum.

Our disgrace.

What I saw was still changing daily,

The texture crinkled, corrugated, lacy,

Sometimes close-worked and intricate,

Like the feathery boa round the window-panes,

But also stubbled, coppery, distressed,

Fine hessian hairs on just-ripe blackberries.

 

Sullivans diktjag rör sig också fritt mellan olika plan i dikten, iakttar och registrerar. Elden smygs diskret in som ett genomgående men ofta outtalat tema. Hon återkommer till det kombinerade kyl- och frysskåp där branden startade, till rättegången och domarens fåfänga försök att få ordning på tidsförloppet. Det resulterar i en kollektiv dikt där tid och rum upphör att gälla. Och hennes styrka som poet ligger i förmågan att registrera omvärlden, att visa på vilka sätt den angår oss.

 

En liknande princip råder i titeldikten ”Was It for This”, som är en självbiografi i fem delar, från Londons 1980-tal via sejourer i Amerika på 2000-talet och tillbaka i London på 2010-talet för att sluta i Northolt, sommaren 2020. Tiden rör sig också här mer vertikalt än horisontellt, och det finns anledning att återkalla T.S. Eliots ord i ”Fyra kvartetter”:

 

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Vad som kunde varit är en abstraktion

som förblir en ständig möjlighet

endast i föreställningens värld.

Vad som kunde varit och vad som varit

pekar mot samma slut, vilket alltid är närvarande.

(Artur Lundkvists översättning.)

 

Den politiska indignationen förstärks i den här centrala dikten, som är en bildungsroman i miniatyr. Sullivan tar oss tillbaka rätt in i ett 80-tal med hemlösa och segregation och en allt bittrare och mer hatfylld befolkning. Den polarisering som vi kan följa nu har inte uppstått i ett vakuum. Vad Sullivans dikt visar är ändå att cynism är en aquired taste – vi lär oss att hata, lär oss att tappa hoppet, lär oss att förtvivla.    

 

I USA stannar diktjagets klocka när hon är på utflykt med en pojkvän och erfar en slags epifani om livet bortom ungdomen:

 

We just managed to make the last train back and I was on the verge of tears all the way, on the subway, past the basketball court, through the brown building corridors. The following morning the mood dissolved, and I went back to being young. But now I had seen the other side and I knew it was all effort and show.

 

Minnena förmedlas slumpartat, men mönster uppstår ändå. Sullivan binder ihop delarna och visar samband mellan de olika leden i uppväxten. Hon visar också att man inte dör av saker – man dör med saker, det vill säga att de finns med oss under den tid det tar att dö. Att den långa titeldikten till största del är skriven på prosa är radikalt, kanske lika radikalt som det var för Wordsworth att skriva The Prelude på blankvers, men det som väckte mest uppmärksamhet (i den postuma utgivningen) var förstås att Wordsworth skrev så renodlat självbiografiskt. Hans episka dikt är därmed mer självfixerad än Lord Byrons Don Juan, vilket inte vill säga lite. Hon rör sig genom olika platser och byter stil och texttyp lite som hon behagar.

 

Det finns en pratighet som Sullivan gärna begagnar sig av, som gör sig ytterst väl i den engelska kontexten. Därför blir jag tveksam till hur det ska översättas. En poet hon i viss mån kan påminna om är Elisabeth Bishop, som också skrev det som väl går under beteckningen ”conversational poems”, något för svenskt vidkommande är närmast obekant, om man inte räknar med Ragnar Strömberg, kanske. Men aldrig blir den svenska varianten så här elaborerad. Dessutom kombineras Bishops universella blick på världen med glimtar mot ögonblick av mer privat karaktär:

 

Sometimes I will always be in a midtown apartment, nearly dawn, end of summer, the blue nights done, handling a cock that never quite hardens, like a pastry chef whose hands are too warm.

 

Det öppnar för spontana infall. När Sullivans diktjag är i Boston kommenteras att hon har ett mildare slags talfel, så när hon efter en lång vinter öppnar munnen för att fråga något med en brittisk accent blir reaktionen förvåning: alla har trott att hon läste på läpparna, när de väl fått klart för sig att hon inte var från Australien. Och när minnena anländer i oredigerad form – som en kan föreställa sig att de gör – blir intrycket ett visst godtycke, ett narrativ som saknar struktur, men styrs av det tänkbara mer än det reella.  

 

Kulturkrockarna förmedlas pardonlöst:

 

In the evening, my landlord’s daughter, 13 or 14, took me to the Star Market to get some shopping. She showed me the bananas and then we bought some cereal. I’m not sure if you have bananas in England, she said.

 

I den avslutande dikten ”Happy Birthday” förstärks tidsdimensionen. Vid en viss ålder infaller nostalgin, och här uppsöker diktjaget de platser som var betydelsefulla tidigare i livet. I tidens gång finns också ett vemod över hur ens kropp ska betraktas, mer som en kuriositet än ett värdefullt objekt. Det kan finnas värre öden än att objektifieras, lyder diktens sorgsna slutsats. Hur mycket den yttre formen än liknar den förra har Sullivan långt ifrån skrivit samma bok en gång till: den här boken är spretigare, rör sig djärvare mot ny mark och vågar visa sin spänst i allt mer uttrycksfulla åtbörder. Men det är helheten som är större än de enskilda delarna.   

 

Sullivan skriver lärd och allvarlig dikt i en tradition som är britternas helt egna, i rakt nedstigande led från Philip Larkin. Helt enkelt ett sätt att skriva som tillvaratar det obetydliga. Det är en upplevelse att få ta del av litterär storhet medan det sker, så om du inte har lärt dig namnet Hannah Sullivan är det på tiden att du gör det nu.