Handen fingret rymden, Lars Hermansson, Lejd

Handen fingret rymden är en suggestiv titel på Lars Hermanssons nya diktsamling. Den kallas hybridbok av förlaget, och som kategorisering kallas den ”dikt, dröm, essä”. En längre essä omgärdar mycket riktigt avdelningar med mer reguljära dikter. Där finns också 16 stycken drömdikter, en genre som Madeleine Gustafsson utforskade i en hel bok (se samlingsutgåvan En underlig plats som utkom i mars i år).

 

Hos Hermansson är det nära mellan vardagen och det högtidliga. Hans dikter rör sig från Ica maxi till det metafysiska, eller mer uttryckligt från privata minnen till döden, med traktorer och vulkaner däremellan. Han är en språkkänslig poet med tolv tidigare titlar på sitt samvete. Om något kunde hans utgångspunkt kallas romantisk, i samma anda som Arne Johnsson och Håkan Sandell. Någon gång tramsar han på ett sätt som kan erinra om Elis Burrau (”flitens lampa är en sliten slampa”), och då och då tycker jag att han kunde ha hejdat ett och annat överflödigt nödrim: ”att vara mänska / är att spela apa inför gud / somna i sin egen hud”.

 

Dikterna liknar dagboksanteckningar från en orolig tid. Som tidigt exempel på en författare som föreställde sig en värld utan människor anförs Lord Byrons dikt ”Darkness”. I Carl Rupert Nybloms översättning (”Mörkret”) ser det ut som en tidig klimatångest-dikt:

 

            Vår värld var tom;

den rika, mäktiga var nu en klump,

ej gräs, ej träd den bar, ej folk, ej liv, –

en dödens klump. – Ett kaos blott av stoft.

Nu stodo hav och sjö och floder still,

och intet rördes i det tysta djup.

 

Det är en ryslig dikt, fortfarande efter drygt 200 år (den skrevs 1816, som en reaktion på vulkanutbrottet vid Tambora i Indonesien, och det ”år utan sommar” som följde). Men Hermansson känner mer gemyt än fasa när han läser dikten. Vi får veta att ordet ”katastrof” delvis bygger på grekiskans ord strephein som betyder ”att vända”, men det låter för bra för att vara sant, liksom den uttjatade faktoiden att kris betydet ”utveckling”.

 

Hermansson tar in livet i hela dess vidd, och han har höga anspråk. Han skriver om det enklaste och det svåraste av allt. Dikterna behandlar ekonomi och kärlek, och även om en del av hans vändningar är slitna finns exempel på originellt bildspråk, som när mammans hud är ”skrynkligare än tusen / konsumkvitton”. Men för att förstå den behöver man veta att förr samlade man på konsumkvitton (det som heter Coop nu) för att få återbäring, så det var ingen ovanlighet med en ansamling av tusen kvitton.

 

Drömmarna ger som väntat insyn i det knasiga, där vi till exempel stöter på den allestädes närvarande UKON, som läser dikter på en buss i Sevilla. Det låter å andra sidan mer som verklighet än dröm. Rädslan för framtiden dominerar allt mer över diktjagets känsloliv, där han skriver om tidens slut och börjorna. Vi är vid ett vägskäl, och det kanske är så enkelt att vi har olika ”börjor” framför oss. Att döma av den klimatpolitik som förts de senaste sju månaderna – det vill säga: ingen klimatpolitik alls – finns det allt mindre fog för att tro att vi klarar oss.

 

Så det här är en deppig och pessimistisk bok? Ja, det får man nog säga. När Hermansson skriver om jordens krafter blir det ändå tydligt hur starka dessa är i relation till oss människor, och då kan det finnas anledning att återgå till Lord Byrons dom i ”Mörkret”:

 

I stockad luft dog vindens sista suck,

och skyarna försvunno; mörkret ej

behövde dem. Det självt all världen var.