Kusinerna, Aurora Venturini, översättning Hanna Nordenhök, Prosak

Som läsare lär du dig hur du ska orientera dig fram till vilka böcker du ska läsa, genom att lägga vissa författarskap på minnet. Du hittar en bra bok: strax rör du dig bakåt i författarens tidigare produktion, och om hen är i livet ser du girigt fram emot nästa bok. Men detsamma gäller för den kräsne läsaren också översättarna. Jag kan på rak arm nämna att när jag ser något av följande namn som översättare – Helena Fagertun, Lina Wolff, Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Holm), Hanna Nordenhök – då vet jag att jag vill läsa boken.

 

Det är Nordenhök som har översatt argentinska författaren Aurora Venturinis roman Kusinerna från 2007. Den ingår i förlaget Prosaks nya serie ”Förgätmigej” med döda kvinnliga författare. Som bekant specialiserar de sig på polsk och argentinsk litteratur, och går också i bräschen för att sätta översättarnas namn på omslaget.

 

Den korta inledningen signerad Mariana Enriquez berättar om ett spännande författaröde: Venturini gav ut Kusinerna när hon var 85 år gammal, och hade ett långt liv bakom sig i exil i Frankrike (hon var nära vän med Eva Perón), där hon hängde med existentialisterna. Venturini tillhörde också kretsen kring Jorge Luis Borges, den argentinska litteraturens doyenne. Hennes stilideal ligger förstås långt ifrån hans sofistikerade tankelekar, men han gör en liten cameo i hennes roman.

 

Yuna är huvudpersonen i denna familjekrönika, med en unik talang för måleri. En professor i konst uppmärksammar henne och ger henne en framskjuten position på flera utställningar. Han rentav flyttar in hos familjen, där pappan är utflugen. Yunas syster är funktionsvarierad – inte för att Venturini skulle använda det ordet. Nej, här haglar invektiven: efterbliven, sinnesslö, svagsint, missfoster …

 

Venturini har en starkt betvingande röst. Stilen utmanar det vi brukar kalla det politiskt korrekta, och de olämpliga glosorna hackar sönder texten. Genom att uppsöka det otillåtna skapar hon en karnevalisk stämning där förutsättningarna förskjuts och vänds uppochned. Det är gränslöst skrivet, med en humor som ständigt söker sig mot farliga utkanter.

 

Det har också en slagsida mot gurlesken, som var i svang för cirka tio år sedan, det vill säga en frizon där stereotypt flickiga mönster infiltreras av det fula, kitschiga, överdrivna, groteska, upproriska, subversiva, och det livsfarliga. Yuna har med nöd och näppe lärt sig läsa och skriva, men struntar i sann anarkistisk anda i reglerna – exempelvis har hon svårt för interpunktion, vars orsaker vi blir varse alltefter läsningen fortskrider.

 

Fast den skrider inte alls! Nej, Yunas utsaga är aggressiv och hejdlös, och att läsa den här romanen liknar att följa en lavins förlopp. Hennes begränsade blick saknar urskiljning, men överdriften blir både en vän och en fiende. Den bör hållas i lagom strama tyglar, men i stora drag handlar det om att Yuna tillåts ta makten över språket för att överhuvudtaget kunna ta makten över sin berättelse. För det görs tydligt att den humor hon använder härbärgerar en stor sorg, som när hon berättar om glädjen i att för en gångs skull få beröm:

 

jag vet inte om jag redan har berättat det men att bli tröstad när jag var ledsen var en sak som alltid hade förnekats mig. Inuti mitt bröst fanns en sjö av uppdämda tårar som familjedoktorn diagnosticerade som kronisk förkylning, men när jag berättade det för mamma sa hon att det var en idiotisk diagnos och att jag bara hittade på en massa smörja för att få uppmärksamhet, inbilsk som jag var.

 

Genomgående vittjar Yuna ordboken på glosor, halvt skamfullt, halvt stolt. Därav skjuter hon in parentetiska redovisningar när så sker eller inträffar (ordboksord). Parallellt med att hon upptäcker konst upptäcker hon sex, om än stavningen ibland fallerar (oralseks tar därför långt tid för henne att förstå). Hon betraktar sex på avstånd, genom att följa vad som försiggår mellan olika personer i hennes närhet – händelser som hon förmedlar i sina målningar.  

 

Det här är en intensiv och invasiv roman, som är både lekfull och ohämmad. Om jag fortfarande bott kvar i Norrland hade jag kallat den ”oslög” (inget ordboksord), men får väl nöja mig med det något mjäkigare ”underbar”. Den visar hur okuvlig en konstnärlig energi kan vara, speglad i Yunas konst, och det är inte mindre än en ynnest att få ta del av den.