Livbärarna och aborträtten

Det sägs att genrefiktionen följer politikens konjekturer. Sålunda brukar det vara högtider för skräckfilmen när världsläget är oroligt. Att många svenska författare för tillfället vänder sig till science fiction borde också säga något om mänsklighetens nuvarande predikament. Från vårens utgivning hittas Daniel Sjölins roman från hundra år framåt i tiden, Underskottet. Likaså är Jonas Grens Kromosomparken som kommer i augusti också en framtidsroman med klimathotet i fokus. Även poeten Lina Rydén Reynols bok Använd dem som du vill är en slags sf-diktsamling där ett framtida samhälle botar sin matbrist med kannibalism.

 

Att utnyttja sf-genren för att säga något om vår egen tid är helt klart vad Ina Rosvall är ute efter. Hon debuterade 2018 med Harungen, en lovande framtidsthriller där teknologin ersatt biologin. Temat fortskrider i hennes andra roman, Livbärarna, som ges oanad aktualitet när den kopplas ihop med de inskränkningar av aborträtten som många delstater i USA håller på att genomföra.

 

Getty images

I det samhälle Rosvall tecknar lämnar mammorna ifrån sig fostren från vecka 15 till ett institut, där det placeras i en livkapsel tills det är redo att inte födas men ”skördas”. Mirjam är gravid, med romanens ord ”livbärare”, men när barnmorskans undersökning visar en viss risk att fostret kan vara skadat blir hon rädd för att överlåta det till vetenskapen. Maken Teo litar blint på läkarna, så en konflikt uppstår när hon i smyg lämnar civilisationen och tar sig ut på landet till ett stället som heter ”gården”. Där föds barnen på naturlig väg, med hjälp av en jordemor.

 

Rosvall har lärt sig av sf-klassikerna att teknik helst inte ska vara allt för detaljerad och specifik. Så är teknikinnovationerna i Mary Shelleys Frankenstein och Karin Boyes Kallocain inte heller tydligt utskrivna. Därmed blir det lättare för läsaren att föreställa sig scenarierna; som bekant slår förutsägelser om framtida teknik sällan in. Både hos Boye och Rosvall finns en motståndsrörelse som pekar ut alternativ till teknikens hegemoni.

 

Hur långsökt är Rosvalls roman? Inte så värst, eftersom vi redan ser tecken dels på att många vill styra livet in i minsta detalj, och dels på en ökad användning av teknik såsom AI i vår vardag. Men att kapitulera för teknologin sker inte utan eftergifter. Graviditet och förlossning innebär att du måste underkasta dig osäkerhetsfaktorer. Pandemin lärde oss att vi inte kan eliminera riskfaktorer i livet: att vara vid liv är i sig självt en fara. Att tro något annat är en grov förenkling av världen, som är oviss, instabil, otrygg. Vi behöver lära oss vikten att kompromissa och förhandla, att överge vårt inbillade veto inför livsfrågorna.

 

Medan världen rör sig framåt och långsamt skapar förbättringar inom många områden – tänk kvinnlig rösträtt, lagstadgad semester, föräldrapenning, avskaffade dödsstraff – håller USA just nu på att röra sig mot ett förmodernt samhälle. Att, som så många av USA:s stater nu gör, placera abortfrågan utanför kvinnans ställningstagande och överlåta det på en obönhörlig lagstiftning, är mer än beklagansvärt. Det är också ett farligt beslut som öppnar för andra tänkbara inskränkningar som gäller förbud av preventivmedel och samkönade relationer. Vänta lite, tänker du nu, låter inte det här precis som The Handmaid’s Tale?

 

Ja, Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse utkom 1985, och skrevs delvis som en reaktion på de nymoralism som USA:s politik var besatt av då: att hejda den omoraliska rockmusiken och lyfta fram den heterosexuella kärnfamiljen som allenarådande ideal. När Trump installerades 2016 aktualiserades romanen, och även abortfrågan i USA i juni i år har fått många att än en gång dra paralleller till Atwoods kusligt förutseende roman.

 

Att pionjärerna inom sf-genren, Mary Shelley, Karin Boye och Margaret Atwood, var kvinnor ska nog inte underskattas. I deras romaner ligger barnafödande i fokus, om än på olika sätt. Och Ina Rosvalls roman ligger helt klart i tiden: på senare år anlitas i allt högre utsträckning en doula – en icke-medicinsk person – som stöttar den födande. En intervju med barnmorskan Asabea Britton i Svenska Dagbladet 26/6 2022 visar att det finns ett växande intresse för att föda utanför den högteknologiska sjukvården. Inte minst som en effekt av den krisstämpel som förlossningsavdelningarna har fått, med långa köer och där förstföderskor skickas hem efter sex timmar.

 

Även om Britton förespråkar hemförlossningar vill hon på intet vis skamma föräldrar som föder med smärtlindring på sjukhusen. Likaså betonar Rosvall den ambivalens som föreligger hos Mirjam. Atwood har varit noga med att påpeka att hennes roman inte hittar på saker som inte redan existerar i den verkliga världen, och något liknande kan sägas om Ina Rosvall. Hon har skrivit en roman som bekräftar det som är komplext och mångtydigt. Det är också skickligt gjort att kunna skriva en idéroman som håller litterärt, och inte går att reducera till ett debattinlägg i fiktionens form.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/7 2012)