Emily L., Marguerite Duras, översättning Britt Arenander, Modernista

Alkohol – svart Pilsen och bourbon är dryckerna för det engelsktalande paret – en kapten och hans hustru – i Marguerite Duras roman Emily L., men alkohol är framträdande i alla hennes romaner, och ett Durasalfabet som inte inleds med ”alkohol” är lögnaktigt.

 

Brevet – Emily L. träffar flera män, bland dem en ung vakt från Isle of Wight och skriver ett brev till honom, men det överlämnas inte, och kommer alltid i retur. Brevet är orakellikt, och det enda beviset för att Emily L. har existerat som annat än en projektion av romanens berättare.

 

Cirklar – Duras skriver sina romaner i cirklar, i upprepningar, i omtagningar, i gentagelser, i återskinande återblickar, i reflektioner, i minnen som kretsar runt det som har hänt men inte slår sig ned och förklarar.  

 

Döden – man samtalar om döden, man behandlar döden som en osynlig gäst, man uppvaktar döden, man försöker avdramatisera döden och samtidigt uppvärdera döden, och alltid pratar man om döden som om det vore det oviktigaste men ändå viktigaste av allt. Duras skriver deckare utan brott.  

 

Emily L. – den gåtfulla mystiska huvudpersonen i den eponyma romanen, men som aldrig ges kontur. Är hon en dröm – en hägring – en projektion?

 

Förord – Sara Stridsbergs förord inleder Modernistas nyutgåva från 2007: ”hur ska vi skriva och leva och hålla oss friska och levande och fortsätta vara destruktiva dekadenta vansinniga förtvivlade älskande dåraktiga”.

 

Gräl – det är inte lätt för personerna i Duras romaner att hålla sams.

 

Havet – ”Havet slukade allt av salt och sött vatten. Det putsade murarna. Vågorna rusade fram i vinden.” Hos Duras är havet aldrig långt borta.

 

Instängdhet – det finns en kvävande känsla hos karaktärerna, som hela tiden bevakar varandra och beter sig som om de sitter i fängelse.

 

Jag – det finns ett jag, en berättare, en författare, som betraktar, analyserar, men också spekulerar, gissar, antar.  

 

Krig – berättaren anger hur mycket kriget har präglat henne, och när hon hör tyska språket får hon en lust att vilja döda.

 

Ljus – Duras talar om ”ett starkt sken som bländar” när hon nämner skrivande i denna roman, men platsen är också präglad av ett starkt ljus som skapar oro och fäster uppmärksamhet på allt som sker – samtidigt som ingenting lyfts upp i detta ljus, utan allt som skett bevaras i dunkel, i skugga. Är det dödsriket? Stilla liv lyder den svenska titeln på Duras andra roman, den första att översättas till svenska (redan 1947).

 

Monomani –  i Duras romaner, i synnerhet denna, är intrigen fastlåst vid få hållpunkter, och dessa knyts till relationer, som ändå inte utreds.

 

Newport – en notarie från Newport på Isle of Wight känner vakten som Emily L. hade en kort kärleksaffär med.

 

Osäkerhet – romanens intrig är inte enkel eller tydlig. Vi får aldrig riktigt veta vad som har hänt eller vem Emily L. är och har varit. I tydlig allians med osäkerhet finns rädslan, som berättaren utpekar som sin ”huvudsakliga referens”.  

 

Poesi – Emily L. utpekas under aliaset ”the lady” som författaren till diktsamlingen Winter Afternoons. Den innehåller nitton dikter, men saknar den allra viktigaste dikten, symtomatiskt nog.

 

Quillebeuf – platsen ligger avsides, intill Seines utlopp till engelska kanalen. Där utspelar sig romanen, nära vatten, nära det som förbinder.

 

Resor – ”Så ni är alltså alltid ute och reser”, säger värdinnan till kaptenen, och resor är också förutsättningen för mötena mellan dessa människor.

 

Skriva / skrika – liksom i andra romaner av Duras genomborras tystnaden då och då av skrik, både de spontana och de som provoceras och framkallas av situationer. Kopplingen mellan att skriva och att skrika är också uttalad: ”man måste […] slunga ut texten, nästan misshandla den”. Emily L. är en roman om att skriva.  

 

Tystnader – det är mycket dialog; det är mycket tystnad.

 

Undertext – Duras tar till vara tystnaderna, gör pauser, gör avbrott, låter det outsagda bli viktigare än det som sägs. På ett plan är hennes romaner belönande, då de ger så mycket utrymme för det som man bara kan gissa, men på ett annat plan kan man förstås störa sig på att man inte får veta någonting säkert.

 

Värme – kvällarna ger svalka, men hettan trycker ned humöret och intellektet. Många har som vana att läsa Duras romaner på somrarna, dessa romaner med sommarstämning men inte den sommar som annars framhävs – friheten, avkopplingen, lättjan. Hos Duras råder motsatta känslor: instängdhet (se detta ord), anspänning, nervositet.

 

Yrsel – intrigen i denna roman kan antagligen framkalla viss svindelkänsla. Den utspelar sig intill en flod, och romanen är en vattendelare med flera som frustreras av den opaka berättelsen och flera som tjusas av det outredda. Emily L. har kallats både ”världens vackraste bok” (Jenny Tunedal) och ”alltför stillastående” (Sebastian Lönnlöv).

 

Ångest – alkoholen och passionen fungerar som tillfällig lindring för den ångest som hemsöker Duras karaktärer, ett ständigt missnöje med hela tillvaron. Det är en ångest som går från det lågintensiva till det nästan hänförda.

 

Älska – Berättaren säger till sin partner: ”Jag sa till er att jag älskade er. Ni svarade aldrig på den sortens befängdheter.” Hos Duras är kärleken antingen befängd eller förfärande – löjlig eller sublim, men alltid förtvivlad.  

 

Ödelägga – Duras liknar skrivandet vid att utplåna. Förgöra, sa hon, lyder den svenska titeln på en av hennes romaner. Hon skriver undergången.