Karin Boye – en författare för 2000-talet

Litteraturhistorien kryllar av namn som varit på tapeten och på allas läppar, men som bleknat bort. Det görs insatser för att hålla deras namn levande: jubileum uppmärksammas, litterära sällskap bildas, biografier skrivs. Men det enda som räknas är ett läsintresse som sträcker sig över generationer, att läsare fortsätter upptäcka författarens egna böcker och läser dem av fri vilja. Få svenska författare har överlevt tidens hårda gallring lika bra som Karin Boye. Hennes samlade dikter finns alltid tillgängliga, och så sent som 2019 tog romanen Kallocain från 1940 plats i en ny engelsk översättning bland Penguin modern classics, med omslag av Hilma af Klint. Bland sf-nördar har den nu en given ställning bland klassiker som George Orwells 1984, Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Jevgenij Zamjatins Vi.

 

Det olyckliga självmordet 1941 har nog format mångas bild av Boye som melankolisk och svårmodig poet. Men i verkligheten var hon en författare som på många sätt var före sin tid, både med sitt politiska engagemang och sitt sätt att tidigt vara ute med modernismens idéer i ett annars outvecklat svenskt kulturliv. Inte enbart var Kallocain en tidig svensk sf-roman, men även tidigare, i den spännande romanen Astarte från 1931, lanserar hon banbrytande idéer med en skyltdocka som kan föra tanken till vår tids debatter om AI.

 

Både Kallocain och Astarte är fina romaner som förtjänar läsare, men bland romanerna bör även den självbiografiska Kris från 1934 nämnas, som med unik inlevelse och skärpa gestaltar tre slags kriser: en existentiell, en religiös, och en sexuell. Det är en djärv roman på många plan, inte minst då den skildrar en förälskelse i en person av samma kön, något som var kriminaliserat ända fram till 1944, tre år efter författarens död.

 

Boye själv bejakade sin homosexualitet efter en sejour i Berlin 1932, där hon gick i psykoanalys och umgicks med stadens gränsöverskridande konstnärssällskap. Denna sju månader långa vistelse är bakgrunden till Jonas Valfridssons nyskrivna miniopera När knoppar brister, med premiär i Stockholm i maj. Denna tid är väldokumenterad, inte minst i Johan Svedjedals ambitiösa biografi Den nya dagen gryr från 2017, en bok som bör läsas bland annat för att den korrigerar många missuppfattningar som vidhäftar Margit Abenius tidiga biografi från 1950.

 

Vad är det då som genererar intresset för Boye? Till detta hör inte enbart det faktum att man med lätthet kan tillägna sig olika utgåvor av hennes verk – jag räknar till arton olika bokutgåvor av Kallocain enbart under 2000-talet – utan att det finns flera verk som bygger vidare på både människan och litteraturen. Sålunda hittar vi Jerker Virdborgs spännande moderna pastisch Kall feber från 2009, med huvudpersonen Karin som arbetar på ett laboratorium och upptäcker en ny slags farsot, och Johanna Nilssons vidareskrivning Det grönare djupet från 2015, som utspelar sig några årtionden efter Kallocain. Där finns också Lyra Ekström Lindbäcks lyckade roman Allting växer från 2018, en ytterligare dystopi som delar tematik med Kallocain.

 

Men också Boyes privata öde har fängslat författare som Elisabeth Hjorth i Nattens regn och dagens skogar och Jessica Kolterjahn i Den bästa dagen är en dag av törst. Det är ett tacksamt levnadsöde för sådana skildringar, som brukar gå under namnet exokfiktion. Boye fick redan som drygt tjugoåring ett genomslag som poet med debutdiktsamlingen Moln 1922, och efter att under 20-talet ha utkommit med ett knippe diktsamlingar ger hon under 30-talet ut fem romaner. Samtidigt gifter hon sig och skiljer sig, och inleder en kort relation med Gunnar Ekelöfs hustru (värt att veta när man läser Ekelöfs snåla recensioner av Boyes böcker). Hon engagerar sig i den socialistiska studentföreningen Clarté, som kombinerar politiska frågor med ett konstnärligt intresse. Hon var en känd person i offentligheten, så känd att hon efterlystes i radion när hon försvann våren 1941 – i Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amason” finns signalementet bevarat.

 

För dikternas skull förtjänar Boye att läsas, men inte enbart de givna gymnasieklenoderna ”I rörelse” och ”Javisst gör det ont”, utan också i mindre kända dikter finns levnadsråd som vi kan behöva ta till oss. Som i dikten ”Osårbar” från För trädets skull från 1935:

 

Osårbar, osårbar

är den som fattar ursprungsordet:

Det finns inte lycka och olycka.

Det finns bara liv och död.

 

Genom Bakhålls förlags omsorg finns nu en nyutgåva av Kallocain tillgänglig, där Svedjedal har skrivit ett matnyttigt efterord. Vad Boye visar med sin dystopi är hur ett totalitärt och militaristiskt samhälle bygger sin egen undergång. Den sanningsdrog kemisten Leo Kall uppfinner i romanen är snillrikt konstruerad: med hjälp av en skonsam injektion kan staten ta reda på befolkningens subversiva planer innan de hinner genomföras. En önskedröm för ett samhälle som inte litar på sina invånare.

 

Hur originell var Boye i sitt utförande? Det ska påpekas att hon gav ut sin roman åtta år innan Orwell skrev sin betydligt mer kända men mindre spännande 1984. I någon mån påminner hennes skapelse om en mindre känd svensk science fiction-roman från 1938, Py Sörmans De grönas stjärna, om en rymdresa där man hamnar på en planet där en uppfinnare skapat en drog som har vissa likheter med kallocainet. Det är oklart om Boye läste Sörman – däremot uppvisar det övervakningssamhälle hon målar fram vissa likheter med sovjetiska Zemjatins Vi.  

 

Det här ska på intet vis anföras som belägg för att Boye saknar originalitet – snarare förstärker det uppfattningen av Kallocain som ett unikt verk. Det intressanta är hur Boye visar hur lönlös statens paranoida övervakningsbehov är när invånarna söker sig mot frihetligare ideal. En av kvinnorna från den alternativa rörelsen formulerar det skarpsinnigt vackert: ”Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.” Så blir kriget i Ukraina denna vår något som ger Boyes pacifistiska budskap ytterligare aktualitet.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2022)