Åtskilligt av norske författaren Jon Fosse finns översatt till svenska. Han är internationellt mest känd som dramatiker, och tidigare har vi på svenska kunnat läsa en ansenlig del av hans pjäser, likväl som hans dikter, essäer och romaner. Det är också till prosan han rört sig under 2000-talet, och har nyligen avslutat sin Septologi (de två första delarna kom på svenska i fjol).
Novellen och kortprosan är dock mindre tillgodosedd, med undantag för en bagatell med oväntat tama hundnoveller som utkom på Bakhåll för några år sedan. Han skriver om hundar även i Prosa 1, en samling som nu tillgängliggjorts i Ragnar Strömbergs översättning, som inte är helt oklanderlig: världen behöver mycket just nu, men en normalisering av styggelsen ”även fast” hör inte till våra behov.
Prosa är ett brett begrepp: här finns fyra tidigare noveller, och sex stycken från samlingen Levande sten från 2015. Den äldsta är från en studenttidning när Fosse var 22. Det kan sägas direkt att Fosses stil må ha gjort vissa girar under de fyra decennier han varit verksam, men det finns något ganska oefterhärmligt i hur han med små skiftningar modulerar sitt språk och sitt uttryck. Hur ska denna stil beskrivas? Så här: om du tappar ditt bokmärke i golvet när du läser en Fosse-bok finns det en risk att du inte hittar tillbaka bland alla upprepningar och omtagningar. Han är en författare som inte bryr sig nämnvärt om dramaturgi, utan är mer inriktad på att nagla fast krypande detaljer, saker som ligger bortanför fokus.
De två längsta novellerna från tidigt 90-tal visar tydligt hur denna stil verkar. I ”Och sen kan hunden komma” följer vi en monolog från en hundägare som planerar att ta livet av den granne som dödat hans hund. Det är en instängd text som cirklar kring mordproblematiken, kring hämnden, kring mordvapnet, kring offret, kring skvallret, och till sist den ofrånkomliga skulden – eller brist på skuld.
Saker upprepas, repliker bekräftas in absurdum. Så gestaltas en sons ångest inför något som liknar en skilsmässa i hur han neurotiskt följer sin pappas förehavanden. Metoden känns igen från Stig Dagermans roman Bränt barn, där sonen hukade inför pappans alkoholism, men här är pappan för vidlyftig i sina inköp av för stora kavajer (vsg för övertydlig symbolik). Sonens vånda är transparent: ”Jag måste fråga far min var han har varit. Men jag kan liksom inte fråga det. Varför kan jag inte fråga far min om var han varit? Jag måste fråga far min det.” Detta cirkelresonemang upprepar pojken genom den långa novellen, och det blir faktiskt mindre irriterande än det ser ut på pappret. Barnets oro att vara den som orsakar katastrofen är djupt inkännande och skarpsinnigt trovärdig. Pojkens namn är Knut (vsg för lika övertydlig symbolik).
Vad Fosse gör så bra, främst i de längre novellerna, är att han visar hur hela tillvaron ter sig overklig. Man brukade kalla det ”drömsk” förr i tiden, men jag tror denna liknelse har satts ur spel – mer handlar det om att skildra en låtsasvärld, en värld vid sidan av men också inkorporerad i den verkliga. En enkel mall för fiktionen? Ja, fast Fosse visar också hur skör och opålitlig denna fiktion är, på vilken lösan grund den är fastställd. Han skriver om vad som sker när världen görs främmande; han skriver om konsekvenserna av att befinna sig mitt i denna bräckliga värld av förnekelse och sken.
Till hans egenart hör också förmågan att skapa levande människor, individer som gör intryck. Mannen som bär på sådana småsint storslagna hämndplaner och pojken som hjälplöst bevittnar faderns sammanbrott är två sådana gestalter som lämnar spår. Fosse visar helt enkelt hur vi tänker, han tar sig in i sina karaktärers medvetande och levandegör deras tankar och gör dem till våra. För det är så vi är, vi människor.
De kortare novellerna är måhända något mindre imponerande, även om en minnestext, ”Jag kunde inte säga det till dig”, är vacker och rörande. Berättaren skriver om sorgen och saknaden efter en älskads död:
Jag skulle inte ha sagt det här till dig om du varit i livet, det skulle gjort allt svårare för dig, för jag ville ju bara att din kropp skulle röra sig som den gjorde när du vaknade, trött och tung, när du var arg, när du var glad, när du skällde ut mig och kallade mig skitjävel, jag ville att din kropp skulle få vara som den ville, jag ville inte säga det till dig, säga att jag gick omkring med en belyst glimt inom mig, som jag säger till dig inom mig, gick med det som rörde sig i din kropp, eller fick din kropp att röra sig, när du gick över skolgården, den där morgonen, inne i mig.
Så balanserar Fosse inte bara minimalism och maximalism stilistiskt och känslomässigt. Han balanserar också minnets skörhet och styrka, men även lyckas han parera det spontana med det beräknande: i det här utdraget – en utsökt vackert mening på 121 ord – finns både omedelbarheten och det planerade, som i formuleringen ”jag gick omkring med en belyst glimt inom mig”. Denna text är också skriven i ett enda stycke, likt en viss österrikisk kverulant vid namn Thomas Bernhard.
Med hjälp av en absurd humor som verkar ha lyssnat uppmärksamt på just Bernhard och den sene Samuel Beckett skriver Fosse sin märkligt stillastående-rörliga prosa, och jag ska inte sticka under stol med att en del av de här novellerna ger ganska liten utdelning. Inte för att det råder brist på självständighet med så starka röster – firma Beckett & Bernhard – som förebilder, utan mer för att dessa korta texter bleknar när de ställs inför de mästerliga projekten som just Septologin och Trilogin (Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.