Rett og vold, Christoph Menke, oversatt av Eirik Høyer Leivestad, H//O//F

Tyska filosofen Christoph Menke (född 1958) tillhör tillsammans med bland andra Axel Honneth den tredje generationen av Frankfurtskolan, och följer i spåren av Horkheimer, Adorno och Habermas. Hans mest kända bok Reicht und Gewalt utkom 2011, och har inte översatts till svenska. Dock utkommer den nu på norska som Rett og vold när förlaget H//O//F inleder en filosofiserie – hittills har annonserats utöver detta tyska bidrag belgisk, spansk, fransk och engelsk filosofi. I oktober utkommer till exempel Mark Fishers Kapitalistisk realisme: Finnes det ikke noe alternativ, som borde vara högintressant även för svenska läsare.

 

Till den här boken hör också ett efterord från 2018 som diskuterar motsägelser och paradoxer, det normativa och det icke-normativa och hur vi inte ska sträva efter att vare sig resignera eller upplösa paradoxerna, utan lära oss behärska dem. I korthet handlar Menkes bok om hur rätten och våldet måste samverka i ett fungerande samhälle, men att liberalismen inte har tillvaratagit den potential till utveckling som finns investerad i dynamiken mellan dessa instanser. Till sin hjälp hämtar han exempel främst från den antika tragedin – Aischylos Orestien (som jag läste helt nyligen i Ted Huges bearbetning) och Sofokles Kung Oidipus, samt dramatiska verk av romantikern Henrich von Kleist och 1900-talsförfattaren Heiner Müller.

 

Om rätten i sig själv är våldsam krävs en annan typ av lagstiftning, menar Menke, något som befinner sig bortom liberalismens begränsningar. Är det tänkbart och genomförbart? Det kan tyckas långsökt att i så hög grad förlita sig på de antika dramerna, som skapades för 2500 år sedan, men här finns gott om stoff att diskutera. Dessutom har pandemin och militarismen i Europa aktualiserat Carl Schmitts teorier från strax efter andra världskriget. Schmitt var känd som Hitlers favoritjurist, men var också en skoningslös kritiker av liberalismen.

 

Lagen behöver alltså finna nya vägar för sin tillämpning. Den ska vara motsatsen till våldet, men Menke hävdar att det i lagen redan finns incitament till våldet. Ordet härstammar från latinets ”violare”, som betyder att kränka. Det är också så Menke uppfattar det: som en kränkning av någons integritet.

 

Med de antika dramerna som utgångspunkt diskuterar han så rätt och rättfärdighet. Här kan man ge utrymme åt Kants kategoriska imperativ, och ställa det i paritet med Jesus lära om att vända andra kinden till. Som bekant är hämnden det som styr lagstiftningen i det antika Grekland. Hämnden skapar balans, men den rubbar och upphäver också balansen. Menke identifierar hämndens upprepningstvång, som en kedja av händelser som inte kan brytas. Hur ska denna våldskedja brytas? I synnerhet när lagen också bygger på hämnd – tänk hur dödsstraffet historiskt har använts.

 

Menke visar hur hämnden samtidigt är subjektslös, och frigör hämnaren från ansvar. Den som hämnar lyder bara en förutbestämd turordning. Subjektet finns i stället hos domaren, men denne är också styrd av de lagar som andra har stiftat. Det som brukar kallas lagens opartiskhet är en chimär, eftersom domarna är individer – ändå strävar vi som samhälle efter det rättvisa i dessa domares beslut, som kan vara nog så godtyckliga (källa: statistik över fällande domar). Hämnden styrdes av principer, inte av beslut fattade i affekt.

 

I Aten skapades den hierarkiska rätten, utifrån aristokratiska ideal. Bra på många sätt, mindre bra på andra. De lagar som stiftas är ändå skapade av människor, som har fattat beslut grundade på sin tids ideal och måttstockar. Dessa lagar byggs på homogen och icke-inkluderande grund. Menke antyder något när han nämner att svartas överrepresentation i amerikanska fängelser inte överensstämmer med en överrepresentation i brottsstatistiken, utan mer på hur de fällande domarna ser ut.

 

Rätten måste döma också de som inte erkänner rätten. Det låter som en truism i stil med Annie Lööfs ord att det i Sverige är ”förbjudet att bedriva verksamhet med kriminellt syfte”. Vad Menke menar, som jag förstår det, är problemet med många som inte erkänner lagen. Tänk alla som hävdar att lite övervakning inte är skadlig för den med rent mjöl i påsen. De som säger så är uteslutande moderater.

 

Med Oidipus exempel togs rätten från den yttre världen till den inre, i och med att hans beslut att till varje pris skipa rättvisa drabbade honom själv. Som utomstående sågs han som idealisk domare – han tillhörde inte Tebes stad, och var inte inblandad i dess konflikter, och skulle – i teorin – därmed döma opartiskt. Men hans fall visar att autonomin blir en förbannelse, eller man kanske borde kalla det fördömelse.

Menke, som tidigare skrivit en bok om de grekiska tragedierna, Die Gegenwart der Tragödie. Versuch über Urteil und Spiel (ej läst), visar hur Tebes lag skiljer sig från Atens lag. Enligt den här boken är Oidipus för hård mot sig själv i sin bestraffning – en tolkning Johan Tralau inte delar i sin recension av boken. Här ligger det nära till hands att göra en koppling till terrorismens förmåga att göra våldet till medlet som helgar ändamålet, något Hannah Arendt varnat för i sin bok Om våld. Här kunde Menke ha tillfogat att allt våldsmonopol är av ondo, även statens (källa: polisens övervåld), eftersom den innehåller den mänskliga faktorn.

 

Det här är en bok som mer talar om rätten än om lagen, betecknande nog. Med Walter Benjamin diskuterar Menke revolutionärt våld, men kommer inte riktigt fram till något avgörande och definitivt svar – och så ska det nog vara. Ska revolutionen vara blodig eller sammetslen? Rätten får i vilket fall inte avvika från folkets åsikt, men som situationen i USA för tillfället med aborträttens avskaffande har visat är folket allt mer polariserat. Ska beslut fattas närmare befolkningen än på överstatlig nivå? I likhet med många kommentatorers reaktion är jag benägen att hålla med dem som tycker att beslut som rör den egna kroppen helst borde tas av den egna individen.

 

Men lagar måste bygga på likhet och igenkänning, och hur mycket frihet vi har råd att uthärda. Här ska vi kryssa mellan tillåtande lagar och hålla oss i skinnet, helt enkelt, men problemet är när egenintresset gynnas av lagstiftningen – se bara debaclet med friskolorna i Sverige. Där kan man tala om våld – alltså integritetskränkning.