On Connection, Kae Tempest, Faber & Faber

I sin senaste bok On Connection skriver Kae Tempest om hur viktigt kreativitet har varit i hens liv, och hur viktigt det borde vara för alla. Inte enbart för den som arbetar konstnärligt – det kreativa ska genomsyra också vårt liv och våra gärningar. Det kreativa blir ett riktmärke, ett mål att sträva efter.

Tidigare hette hen Kate Tempest, och har gjort sig känd i första hand som dramatiker och scenpoet. I den längre dikten Brand New Ancients finns embryot till de tankar som läggs fram i den här boken: ”We are perfect because of our imperfections”, lyder en nyckelrad från dikten. Strukturen följer hennes arbete som scenkonstnär, och går igenom de olika stadierna och visar hur de är förbundna, i det som leder fram till ett framträdande.

 

Grundtanken: vi är skapande människor, avsedda att leva ett kreativt liv. Det här är inget flum, utan handfast och hållbar verklighet. Hen låter åtta citat från William Blakes dikt ”The Marriage of Heaven and Hell” bilda motton, och det är en lämplig metod som illustrerar behovet av både det som förenar och det som särskiljer. Blake uppmuntrade konflikt som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande, både som bildkonstnär och som poet. Titlar som förenar himmel och helvete, liksom oskuld och erfarenhet, är betecknande. Han är också en av få manliga poeter från romantiken som inte är cancelled.

 

Dessa citat är lämpliga också för att de visar att bra konst till sin natur alltid är konstruktiv och optimistisk. Den tror på potentialen i människan, och så lyder också Tempests konstnärliga vision. Hen tror att vi kan ta oss i kragen och förändra oss mot en mer djupgående förändring. Jag tror att vi människor behöver mer i våra liv än det välmenande rådet att sträcka på axlarna och bädda sängen (Jordan Peterson). Så är Tempest mer inriktad på vad vi gör efter att den stoltheten infinner sig.

 

Ja, vad ska konst och kultur vara till för? Den ska inte vara ett bihang, en sidoverksamhet, utan en essentiell del i våra liv, ett nödvändigt inslag som inte löper bakom samhällets eller individens basala behov. Vi måste erkänna att kreativitet inte är en lyx, ingen hobby, utan det som definierar oss som människor.

 

Föga förvånande är Tempest slagfärdig och rolig. Hen skriver om kärlek, om att vara utanför alla sammanhang, utanför det normativa, utanför det etablerade. Men också om behovet att utmana vårt invanda agerande, att vi mår bra av att ifrågasätta våra bevekelsegrunder mer. Medveten om att vi bedövar oss för att uthärda den tid vi lever i – mycket är helt värdelöst med samhället just nu, och den här boken är skriven som en slags replik på den stämning som rådde under pandemin 2020.

 

Tempest skriver om hur skrivandet har varit hennes livboj, hur hen har levt ett farligt liv med droger och kriminalitet, men också att den vita medelklassbakgrund hen härstammar från har räddat henne från de villkor som skulle ha drabbat en svart person som gjort liknande saker. Det är privilegierna som gett hen dessa framgångar. Sant, men också en obändig vilja, en beslutsamhet som tangerar manin. En kombination av slump, tur och uthållighet, kanske.

 

Mycket i den här korta boken är tänkvärt och bra, även om jag gärna hade sluppit en del längre utläggningar om Jung. Mer behållning har jag av partierna som diskuterar det ömsesidiga utbytet av idéer och tankar, att vi kan försöka sträva mot ett liv som ersätter tävling med samarbete. Det är också befriande att Tempest inte gärna lindar in sin obetingade kärlek till orden och språket i jolmiga förklaringar: hen har levt i nära anslutning till ord och levt för att uttrycka sin vision med ord, och så är det bra med det. Viktigare är budskapet, den ödmjuka hållningen i att inte ta sig själv på för stort allvar. Stolthet – ja, men inte skryt eller självcentrering.

 

En del saker är kanske för grundläggande eller enkla, men dessa saker behöver nog också sägas, med hänsyn till hur det offentliga livet har utvecklats under 2000-talet. Som politiken just nu ser ut – akut dödläge – är det lätt att bli uppgiven och cynisk. Men Tempest betonar empatin som ett alternativ, och efter att nyligen ha upplevt en Almedalsvecka är det beklämmande att ord som ”solidaritet” och ”empati” inte tillhör ordförrådet hos någon av våra partiledare.

 

Tempest skriver också om hur vanligt det är att vi underskattar andra. Efter att ha skrivit om sitt eget tidigare behov av att få uppskattning från andra och att vi har svårt att bedöma vår omgivning i andra termer än våra förutfattade meningar, kommer hen in på något väsentligt: ”If you allow approval  to define you, you will have no choice but to allow disapproval to define you when it comes.” Vi förtjänar inte berömmet om vi inte tål klandret.  

 

Vi ska inte tävla med andra, bara med oss själva. Och så skriver hen en del om att vi behöver bli bättre på att hantera de ofrånkomliga ofullkomligheterna vi också består av. Undersökningar visar att när vi går på teatern synkroniseras publikens hjärtslag. Tempest summerar: ”Beneath the surface we are connected.”