att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juni 2017

Virginia Woolf. Ambivalent Activist, Clara Jones, Edinburgh University Press


”My puzzle is, ought artists now to becompe politicians? My instinct says no; but I’m not sure that I can justify my instinct. I take refuge in the fact that I’ve received so little from society that I owe it very little.”

Så skriver Virginia Woolf i ett brev 1940. Om konstnären ska vara aktivt deltagande i samhällsfrågorna eller stå utanför var något hon bearbetade under hela sitt vuxna liv. Schablonen om henne lyder annars att hon vistades i ett elfenbenstorn (falskt), att hon inte kunde uttala sig om arbetarklassen utan att bli nedlåtande (delvis sant). Tyvärr etableras vrångbilder i skolor och universitet, och upprepas sedan utan ifrågasättanden, bara av den anledningen att det är så bekvämt att behålla sina gamla uppfattningar. Men just Virginia Woolf är själv det bästa exemplet på inte bara ifrågasättanden – omkullkastandet av tidigare värderingar – utan också på det fruktbara i ambivalensen.


Om ambivalensen som både estetisk och ideologisk princip handlar Clara Jones monografi Virginia Woolf. Ambivalent Activist. Redan för drygt 20 år sedan försökte Hermione Lee nyansera bilden av Woolf som isolerad elitist (i den fortfarande bästa boken om henne, Virginia Woolf: A Biography, från 1996). Själva umgänget med Bloomsbury-cirkeln var också något som stimulerade ett samhällsintresse, även om Woolf själv skulle behålla en skepsis mot grupperingar och sammanslutningar. I rättvisans namn var ju Bloomsbury-cirkeln ingen enhetlig grupp heller.   

Jones påminner om de aktivista sidorna i Woolfs liv. Dels genom de två berömda stridsskrifterna Ett eget rum och Tre guineas, och dels genom arbetet för olika ändamål – som undervisningen på Morley College när hon var drygt tjugo. Denna erfarenhet bildar första kapitlet i Jones bok: de övriga berör arbetet för kvinnors rösträtt 1910, det långvariga engagemanget i kvinnors kooperativa sällskap 1913-1931, samt det kortare engagemanget på landsbygden i Rodmell Women’s Institute, 1940-1941. Jones går till källorna, lusläser protokoll och minnesanteckningar, brev och dagböcker, men gör också några frustrerande korta analyser av fiktionen, allt ifrån debuten Vägen ut fram till sista romanen, Mellanspel.

Ambivalensen visar sig i Woolfs skepsis mot ideologier och partipolitik. Konstnären ska nog vara så avståndstagande – inte minst finns avskräckande exempel från vår tid på hur illa det går när konstnärer ger sig in i politiken. Men det betyder inte att Woolf tar lätt på frågan om hur estetik och samhälle hör ihop. Problemet med schablonbilden jag nämnde i inledningen är ju att författare på universiteten reduceras till endimensionella typer. Där har vi en ärkepessimist, där en nihilist, där en kvinnohatare (förresten en till och en till), där en surrealist, där en nazist … Woolf: en galen elitist.  

Så förenklat försökte också hennes släkting Quentin Bell lansera henne i sin problematiska biografi från 70-talet – desto mer problematiskt för oss eftersom den översattes till svenska. Jones visar hur manliga kritiker traditionellt har delat denna syn, och tonat ned de politiska inslagen, medan kvinnliga kritiker inte dragit sig för att kalla Woolf marxist – med eller utan citattecken. En annan stötesten är feminismen: jag har väldigt svårt för att hävda en okomplicerad feminism hos henne, och det finns ett uttalat tvivel hos Woolf, som menar att ordet har korrumperats och trasats sönder, och att hon hellre strävar mot en människosyn där män och kvinnor arbetar tillsammans mot enade mål – en önskan som liknar Mary Wollstonecrafts utopiska vision från slutet av 1700-talet.  

Nyckeln till att förstå Woolf är ambivalensen. Jones visar hur ambivalensen var en konstant i hennes liv. I tre år undervisade hon på Morley College, i ämnena historia, engelska, konsthistoria, poesi. Den långa novellen ”The Journal of Mistress Joan Martyn” används av Jones som exempel på hur faktiska händelser tar sig in i Woolfs fiktion. Jones läsning pläderar för att Woolf hade för avsikt att skapa misstro hos läsaren, ett medvetet ifrågasättande av hennes trovärdighet.

En annan av de intressanta tolkningarna visar sig i huvudpersonen Rachels reaktion i manusversionen av romanen Vägen ut, alltså Melymbrosia, att hon har så svårt att prata med tjänstefolket. En negativ läsning av scenen är att hon demonstrerar avsmak, men Jones menar att Woolfs val av verb, att Rachel ryser till (”shudder”) indikerar att det är som att hon möter sitt eget spöke – den hon kunde ha varit om hon inte fötts till ett så privilegierat liv.

Woolf arbetade under en kort period i People’s Suffrage Federation, där också hennes tidigare lärare i grekiska, Janet Case, hade en framträdande roll. Detta sällskap var en marginell och omstridd enklav i arbetet för jämställdhet och kvinnlig rösträtt, inte minst för att man arbetade hårt för en universell rösträtt som inte bara skulle godkänna att de högre klassernas kvinnor skulle erhålla rösträtt.

Ofta inkonsekvent och nyckfull. Som i förhållandet till arbetarklassen. Hon klagar på att de väger för mycket, på att de inte har någon humor. Samtidigt berömmer hon dem för att de skrattade så hjärtligt när hon berättade om det dråpliga sprattet hon spelade den brittiska flottan strax innan första världskrigets utbrott, när hon tillsammans med bland andra brodern Adrian och konstnären Duncan Grant klädde ut sig till utländska kungligheter och fick en guidad tur på flaggskeppet Dreadnought, något som ledde till en skandal för brittiska flottan.

Under sitt sista år arbetade Woolf åt Women’s Institute i landsbygden, och var inblandad i bland annat teaterföreställningar och föreläsningar. Det stod i stadgarna att talen skulle undvika kontroversiella ämnen, något Woolf inte brydde sig om. När hon fick i uppgift att tala om ”böcker” valde hon i stället att berätta utförligt om detta spratt. Att hon återvände till händelsen under den här tidpunkten var avgörande – England rustade sig med hjälp av patriotism och nationalism. Jones visar eftertryckligt att det viktiga för Woolf inte var att i rebellisk anda demonstrera brist på respekt mot de regler som gällde, utan att föra fram sitt konsekventa arbete i feminism, pacifism, och klassfrågor.   

Överlag är Jones angelägen att ärerädda några av Woolfs mindre kända alster. Hon ser Natt och dag, den andra romanen, som en viktig komponent för att förstå det politiska tänkandet: ”I want to make a case for Night and Day as a formative text in Woolf’s development as a political thinker.” Det är fruktbart att ta med fiktionen i analysen, då det ger en helhetssyn som bara delvis har gett sig till känna i tidigare analyser.  

Jones analyser av Woolfs böcker visar att man i stort sett kan ta sig an dem utifrån vilken synvinkel som helst. Texten balanserar upp alla övertolkningar. Ja, där finns sådan rikedom och stadga att en läsare aldrig känner sig övergiven. Det här betyder inte alls att Jones har fel. Eller, inte lika fel som exempelvis Elaine Showalter, som menar att när Woolf nämner en kvinna som doppar sin armbåge i ett badkar är det en tydlig anspelning på de förfärliga vatten-experiment som utfördes på dårhusen i det viktorianska England.  

För att ta ett exempel på hur Woolf fungerar: Rose Pargiter i romanen Åren är hennes mest uttalat aktivistiska karaktär, som bland annat fängslas för att ha kastat sten under sitt arbete för kvinnlig rösträtt. Genom romanen pendlar Woolf mellan att häckla och hylla henne. Som läsare blir hon en karaktär som undflyr kategoriseringar, och det går inte entydigt att vare sig fördöma eller godkänna hennes agerande.      

Vad Woolf sysslar med är att skapa karaktärer som erkänner oron inom sig, att det egna jaget är en skådeplats för motstridiga känslor. En människas uppgift är inte att nå slutsatser – hitta svar om sin personlighet/finna sig själv – utan målet är att skapa en tillvaro där du inte vill ha några mål, att inte ens vilja nå fram. Själv upplevde Woolf att hon var omgiven av människor som hade svar – det är ingen tillfällighet att hon var så upptagen av dessa tankar under andra hälften av 30-talet fram till sin död, under andra världskriget. Krig har en förmåga att plocka fram motsatsen till Tranströmers versala ”KANSKE”, det vill säga det versala ”SVARET”.

Det är nyfikenheten och avståndstagandet som bildar de två distinkta polerna i Woolfs skrivande, oavsett om det är fiktion, essä, dagbok eller brev. Clara Jones visar med välvalda exempel hur avgörande det är för förståelsen av Woolf att vi tar detta i beaktande: att ambivalensen är viktigare än något annat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar