Vi vet inget om
framtiden. Därför är det vanskligt att spekulera i exempelvis vilka
författarskap som kommer att stå sig bättre än andra. Men utifrån senare års
debatter är det väl troligt att åtminstone Athena Farrokhzads författarskap
kommer att bestå. Åtminstone blev hennes ”Sommar”-program 2014 det som har fått
flest anmälningar till radionämnden någonsin. Och hennes debut Vitsvit är fortfarande den mest
omtumlande diktsamling jag har läst under hela 2000-talet.
Farrokhzad är
tillsammans med Johannes Anyuru i fokus för Evelina Stenbecks avhandling Poesi som politik, som läggs fram 10
juni. Det är ett lämpligt urval: båda har utmärkt sig som aktivistiska poeter,
och passar därför för Stenbecks forskningsområde, som är litteraturens
performativitet.
Likt alla lockande
akademiska termer är performativt svårdefinierat, men i korthet handlar det om
språk och hur yttranden är relaterade till handling. Som poesiläsare har jag
länge väntat på denna undersökning, eftersom dikt för mig är så starkt kopplat
till just handling, att det så att säga handlar om att låta saker hända. Här
blir det i förlängningen också en metod för att utforska vreden som ett
estetiskt verktyg, även det välkommet.
Politisk poesi är
också i sig en genre som har utvecklats under 2000-talet. Stenbeck förhåller
sig kritiskt till Sartres gamla utsaga om att poesin inte lämpar sig för engagerad
litteratur, som borde vara förbehållen prosan. Nu saknas inte andra exempel än
de här två, och Stenbeck nämner en handfull samtida svenska poeter, däribland
Johan Jönson, Jenny Wrangborg, och Lars Mikael Raattamaa.
Spännande är det
med både Anyuru och Farrokhzad, då båda aktivt söker sig mot kollektivistiska
skrivsätt – även det något som jag misstänker blir en fruktbar estetisk metod i
framtiden. Det är ett skrivande som då gör upp med tanken på författaren som
ett solitärt geni. Lite paradoxalt är det allt att både Anyuru och Farrokhzad
trots sina försök att avdramatisera författarrollen blivit sådana litteraturens
superstars.
Med hjälp av
kollektivet skapas en mångbottnad och dynamisk skrift, jodå, men också en
förutsättning för att förvalta det aktivistiska – det performativa. Anyuru
följde upp sin debut Det är bara gudarna
som är nya från 2003 med att bland annat följa med och skriva en rapport
från ”Ship to Gaza” 2012 – båda blir var sitt kapitel i Stenbecks avhandling.
Farrokhzads agerande efter den uppmärksammade Vitsvit var som sagt ett minst sagt famöst ”Sommar” i P1 21/7 2013,
och det är dessa konstnärliga uttryck som diskuteras här.
Det är värt att
påminna att båda poeterna har erfarenheter av samarbete. Anyuru har skrivit
teater och artiklar tillsammans med andra författare, och Farrokhzad har tidigare
skrivit som medlem av scenpoesikollektivet G=T=B=R=G, och hon har även skrivit
flera böcker tillsammans med andra poeter. I ”Sommar”-programmet var ju också
musiken, framförd av Ylva och Maria Karlsson, en viktig del av sammanhanget.
(Det var deras cover på Ebba Gröns låt ”Beväpna er”, som var en starkt
bidragande orsak till de flesta av anmälningarna.)
Den stora
förtjänsten med Stenbecks bok är att den bidrar till en ökad medvetenhet om
vikten av politik i våra liv. För, strikt talat, vad är politik? Ett
engagemang, som härstammar i ett missnöje. Vi har det inte så bra som vi
förtjänar, och därför försöker vi göra något åt det. Då fördjupar och förklarar
den här boken hur politisk litteratur just verkar – och inte stannar vid att
vara stumma ord på papper. Litteratur för Stenbeck blir då i sann mening just
performativt, genom att hon ger så starkt utrymme exempelvis till Farrokhzads
radioprogram.
Det hoppfulla finns
i det milt optimistiska anslaget. Poesin kan enligt Stenbeck göra det omöjliga
– ge ord åt det som inte kan sägas, bara göras. Så enkelt – men också svårt –
sammanfattas den politiska poesin: som mindre snack och mer verkstad, en poetik
som låter de vackra orden övergå i handgripligheter.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 12/6 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.