att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 juni 2017

Provins om utbölingar


Utböling är ett laddat ord. Under sommaren råkar jag följa den absurda debatten som initierades när M-politikern raljerade över Jimmie Åkessons medverkan i politikerveckan i Järva. När Kahin Ahmed sa att Åkesson inte var välkommen i förorterna, svarade SD-politikern Richard Jomshof att Ahmed inte är välkommen i Sverige. Jag vill inte raljera över debatten vem som är ”riktigt svensk” eller ”tillräckligt svensk”, för det är något som inte ens borde diskuteras. När SD-folket uttalar sig är det i full medvetenhet om att de sätter människoliv i fara. Att vara utböling är med andra ord inget att skämta om.

Provins nya nummer (2/2017) har ”utbölingar” som tema, och som norrlänning vet man en del om att vara utböling i sitt eget land. Den nedlåtande attityden. När M-ledaren Anna Kinberg Batra uttalade sig om att Stockholmare var smartare än lantisar kan man delvis förklara det med ungdomligt oförstånd, men det är ju en devis som delas av de flesta storstadsbor – inte minst av de journalister som kritiserat henne.


Därför är temat delvis inriktat på hur sörlänningar ser på Norrland, allra mest åskådliggjortt i en chatt mellan Ragnar Haake och Patrik Tornéus. De gör en omläsning av Göran Häggs famösa Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, nyckeromanen om Umeå universitet på 80-talet. När jag pluggade där talade alla mina lärare om den, men jag fick aldrig/gav mig aldrig tid att läsa den, vilket jag alltid har ångrat. Fram tills nu. För Haake och Tornéus sågar den rejält, på ett lustfyllt sätt. De sågar också Umeå på 80-talet, på ett ännu mer lustfyllt sätt. Haake är skåning som flyttade uppåt för att plugga litteraturvetenskap ungefär samtidigt som jag var där:

Haake: ”Kylan och blåsten, det där blågrå, dammiga vårljuset som får en att kisa och vilja krypa ner i någon av stadens alla källarlägenheter. Kala svarta trädgrenar i nattligt motljus, det ser ut som efter ett kärnvapenkrig. Mörkret som vägrar att sänka sig. Aldrig blir det natt, aldrig får man vila. Sedan invånarna: något måttfullt, nöjt och självgott hos dem. Och så detta satans motionerande, skidande och innebandyspelande …

[…] Tornéus: ”Men man kan väl trösta sig med att det är bättre än Stockholm?

Haake: Word!”

Deras engagerade sågning får mig att stryka Häggs bok från min önskelista. Vidare skriver Kristina Sandberg om Frida Hyvönens skiva ”Kvinnor och barn”. Jag måste erkänna att jag har svårt att se storheten i  den, men det intressanta är Sandbergs resonemang om konstnärskapets villkor, när hon konstaterar att hennes egna Sundsvallsdialekt slipas bort i samtalen med sin man från Stockholm: ”Ändå tror jag att all form av kompromisslöst konstnärskap kräver en viss hemlöshet. Man måste våga vara utböling. Utsätta sig. Att vara utböling i bemärkelsen en existentiell position, möjliggöra för ett slags rotlöshet inom sig.”

Texter som dessa kan inte läsas i någon annan av de svenska kulturtidskrifterna, och det är för texter som dessa det alltid är värt det att ta sig an Provins. Förra året fick den utmärkelsen Årets svenska kulturtidskrift, och det var verkligen välförtjänt. De reserverar också utrymme i varje nummer åt konst, och i det här numret fastnar jag för Zanna Chanel Nordqvists fotoserie av sin sjuka pappa, som följer honom när han får ”kvalitativ vård i livets slutskede”. Det är ett tårfyllt farväl, även för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar