att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 juli 2017

Gå, Thomas Bernhard, översättning Jan Erik Bornlid, Tranan


Vad är det som får människan att klara livhanken? Länge har jag försökt leva utifrån en princip som jag tror William Faulkner lärde mig, när jag läste honom under några formativa år: att uthärda. Ärligt talat är livet ofta en usel erfarenhet, och det finns säkert någon terapeutisk funktion att gnälla, men med eller utan gnäll måste den som vill överleva bli bra på att uthärda. Det är en idé som har mycket att göra med antikens stoicism.

Är likgiltighet en bättre metod? Jag läser Thomas Bernhards kortroman , som ingår i Tranans generösa serie med den här omisskännlige anti-österrikiske författaren. Under 00-talet har man skänkt landets Bernhards-fans nio nya titlar, samtliga översatta av suveräne Jan Erik Bornlid. Eller, åtta plus en, eftersom denna översattes till svenska redan i början av 90-talet, av Daniel Birnbaum och Anders Olsson, i volymen Helt enkelt okomplicerat och andra texter.


Likgiltighet? Denna berättelse handlar om Karrers inspärrande på dårhuset. Detta innebär att vännen Oehler nu promenerar tillsammans med den namnlöse berättaren inte bara på onsdagar utan också på måndagar, som var Oehlers promenad-dag tillsammans med Karrer. De är ett omaka par till det yttre, Oehler och berättaren, men olikheten manifesteras mest i hur den ene babblar medan den andre tiger (och skriver, får man förmoda). Huvudparten av romanen består av att Oeheler återberättar saker Karrer har sagt, medan berättaren tiger still. Medan Oheler monomant orerar, monologerar, och utgör en spökröst åt Karrer.

Till största del är det en generisk Bernhard-text, med upprepningarna som hakar i varandra som tematiska trådar som knypplar ihop textväven. Att tala om Bernhards prosa utan metaforer låter sig tydligen inte göras. Jag ska försöka tänka ut något mer originellt strax, ge mig bara lite tid … Det lite udda här är att textsjoket inte helt består av ett block, utan den är indelad i så mycket som tre stycken. När den första styckeindelningen infaller efter ungefär halva boken blir jag så förvånad att jag misstar det för ett tryckfel först, innan jag kontrollerar med den gamla översättningen.

1971 var ett produktivt år för författaren. Han skrev också det korta prosastycket ”Tre dagar”, filmmanuset Der Italianer, samt de tre berättelserna Midland in Stilfs. Det här var strax innan han påbörjade den självbiografiska kvintetten, som lär vara hans mest kända eller mest lästa verk.    

handlar, som titeln indikerar, mycket om gående. Fast man kan lika gärna säga att det gör det inte alls. Det handlar inte om något. Möjligen om likgiltighet. Men en del om gåendet, och jag önskar att Rebecca Solnit hade hittat hit i sin kulturhistoriska genomgång av gående, Wanderlust, eftersom resonemanget ligger i linje med vad hon tar upp. För Bernhard blir gåendet och tänkandet ”en total process”, och han påminner om glosan ”tankegång”.

Thomas Bernhard är känd, i den mån han är känd, för sin pessimism och misantropi, drag som i den här berättelsen inte riktigt ger utdelning. Förvisso låter han pratkvarnen Oehler utbrista att 98 procent av österrikarna saknar förstånd. Varför är det då så uppiggande att läsa honom? Det är knappast så att man skrattar så att man kiknar – sådana läsare finns nog, men då tror jag de har missförstått något. Det är en urgammal sanning att folk som säger att de är roliga undantagslöst saknar humor. Och inte skrattar jag åt Bernhards stränga utsagor, utan det är väl mer så att man ler åt det ibland absurda, ibland faktiska – den typ av sanning som bara fiktionen kommer åt. Åt sanningen kan man le, aldrig skratta.

Vad betyder det att se det hemska i vitögat?

”Faktum är att vår existens är en outhärdlig och förfärlig existens, existerar vi med den realiteten, säger Oehler, utan att existera mot den realiteten, går vi under på det mest erbarmliga och på det mest vanliga vis, det borde alltså inte finnas något viktigare för oss än att hela tiden existera, om än bara i så ändå samtidigt mot en outhärdlig och förfärlig existens realitet.”  

Nyckelordet är mot. Det är en missuppfattning att stoikern är passiv; det krävs mycket aktivitet för att uthärda. Motståndet är ju den enda värdiga hållningen. Kanske Karrers ”totala galenskap” ska uppfattas som en vinst, som den yttersta konfrontationen med världen. Jag är inte helt säker på att galenskap är att ge upp, heller. I den här berättelsen blir ”den rustenchacherska butiken spelplatsen för Karrers mentala sammanbrott.

Likgiltighet är svaret på hur vi ska förhålla oss till våra begränsningar. Att läsa Bernhard är ett bra botemedel för den som anstränger sig för att vara en duktig flicka. Vi borde prata mer om att vi klarar oss så bra inte tack vare utan trots vår hjärnkapacitet. Vi är alltid lite dummare än vi tror oss vara. För att klara oss måste vi acceptera dessa begränsningar, utan att bli frustrerade.

Anders Olsson har i en essä, ”Existensen är alltid extrem”, skrivit utförligt om Bernhards motsägelser och överdrifter, två inslag som i en mindre förfaren författares händer lätt kunde få texten att tippa över i fars, eller rena meningslösheter. Det finns klara inslag av det absurda i , men det viktiga finns också i den incestuösa relationerna mellan karaktärerna. Med Olssons ord: ”Dessa dubbleringar gäller också förhållandet mellan Oehler och det berättande jaget, som kan utgå från en olikhet, men i så fall är det fråga om en olikhet som i sin spegelvändning är så systematisk att den förstärker likheten i personernas besatthet.”  

Om vi fortsätter metaforiken kan man jämföra Bernhards prosa med parfymens notsystem, där i så fall ursinnet är basnoten, den som tar vid då toppnoten och mellannnoten klingar ut. Basnoten är det bestående intrycket, och jag kan lätt föreställa mig att pessimismen är toppnoten, och döden mellannoten, med ursinnet som en konsekvens av dessa inslag, men också dess förutsättning. Det skulle förklara hur behärskat ursinnet trots allt är i hans prosa.

Frågan om att gilla eller inte gilla det här blir en fråga om tonläge. Jag är i alla fall tacksam över att samme översättare tagit sig an Bernhard under 00-talet, och eftersom jag råkar känna Jan Erik Bornlid en del vet jag något om hans eget tonläge, att det är kalibrerat med förlagan. Att översätta starka stilister är förstås svårare än något annat. Det här är en översättarbedrift som kan jämföras med Örjan Sjögrens konsekventa översättningar av Clarice Lispector. Med tanke på att det finns ungefär 20 olika svenska översättare av Marguerite Duras har det starkt påverkat mottagandet av henne i Sverige – eller vad tror du hade hänt om Gunnel Vallquist gett upp efter första bandet av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, och vi haft sju olika översättare av Prousts roman?  

En konsekvent läsning av Bernhard kanske anbefaller självmordet. Men det är ett större nederlag, och att det är outhärdligt att leva betyder inte att döden är uthärdlig. Tvärsäkra människor är antingen barn eller SD-sympatisörer – ofta betyder det samma sak. Den här prosan är en virvel av tvivel, en tornado av negationer. Det finns fortfarande barnbarnsbarn till Carl David af Wirsén, opinionsbildare som tycker att konst ska vara uppbygglig, ska vara positiv och stärka människan – ungefär som motion eller rotsaker. Men det är en av de befriande sakerna med konsten att den kan vara förkastlig, ohälsosam, farlig. Inte för att jag som läsare ska gulla med destruktiva krafter på ett för mig oriskabelt sätt – nä, då underskattar man vad läsning är.    

8 kommentarer:

  1. Hej,
    och det är lite trist att Bakhåll inte kunde få fram EN hängiven översättare av Flannery O'Connor - Mats Paulsson, Linköping

    SvaraRadera
  2. Det är sant, hade blivit mer enhetligt - speciellt med en författare som har så eget tonfall.

    SvaraRadera
  3. var har du hittat Anders Olssons essä Existensen är alltid extrem?

    SvaraRadera
  4. Den finns i boken "Helt enkelt okomplicerat och andra texter", som innehåller hans och Daniel Birnbaums översättningar av tre Bernhard-texter, däribland deras version av "Gå".

    SvaraRadera
  5. tack, dit har jag inte kommit än...

    SvaraRadera
  6. Nå, nu är ju långt ifrån allt översatt av Bornelid, hur utmärkt han än är. De fem volymerna självbiografi, Utplåning och Wittgensteins brorson är samtliga omtryck av 1980-talsöversättningar av diverse olika upphovsmän, bl.a. den lika utmärkte Lars W Freij. Inte för att det på något sätt förminskar Tranans kulturgärning. Med tanke på vad de böckerna kostade antikvariskt för bara några år sedan var det högst välbehövligt med ett nytryck. Men äras den som etc.

    SvaraRadera
  7. Jo, en del omtryckt är det, men de har ju också gett ut just nio av Bornelids översättningar, och de är utförda från 04 och framåt: Frost, Korrigering, Undergångaren, Skogshuggning, Gamla mästare, Heldenlpatz, Mina priser, Ja, samt Gå. Jag kunde ha förtydligat.

    SvaraRadera