Parallellt med att
jag läser recensioner om Ernst Brunners nya stora biografi över Swedenborg
läser jag de två minibiografierna som Katarina & Henrik Lange tillverkar om
kända författarskap: Bellman på en timme,
och Selma Lagerlöf på en timme. Jag
inbillar mig att förhållandet mellan Brunners nästan 800-sidiga mastodontverk
och dessa två bilderböcker säger något om samtiden.
Likaså tror jag
samtiden yttrar sig i det faktum att Svt verkar vilja plocka bort
bokrecensionerna ur sitt morgonprogram, något som med rätta upprört många; även
hos dem som jag förmodar inte tittar på programmet har starka reaktioner brutit
ut. För de här recensionerna är sannerligen inte till för kulturjournalisterna
i Stockholm – de är till för människor med ett läsintresse, som kan känna sig
utestängda från tidningsrecensionerna.
Att läsa Langes
böcker påminner i viss grad om vad som brukar stanna kvar i ens medvetande när
man läser gängse biografier. Årtal, synopsis på de olika verken, någon
överraskande anekdot, och en himla massa släktskap som reds ut. Fördelen är att
här sker släktutredningen på ett uppslag, medan det i en biografi av konventionellt slag är
det något som kan kräva hundra sidor.
Poängen med
bilderna blir också påtaglig, speciell i boken om Bellman. Att smutsen var
oerhörd under 1700-talet är inte någon nyhet, och inte heller att den var
oerhördast i det trångbodda Stockholm. Men bilderna tillåter en skitig estetik
att ledsaga hela historien om Bellman, så pass att man nästan inbillar sig att
sidorna luktar. Det är som att smutsfläckarna sprider sig över sidorna, som om
någon (jag?) läser med trycksvärta på fingrarna. Om det är uttänkt är det
förstås väldigt smart gjort …
Annars är stressen
det mest bestående intrycket. Hej vad det går när Bellmans liv passerar revy.
Inte för att det går långsammare i boken om Lagerlöf. Nä, mitt intryck är att
Bellman-boken är mer omsorgsfullt djuplodande och mer ambitiös.
Frågan om Bellmans
ställning är alltid värd att ta upp. I den antologi med Svensk poesi som Bonniers gav ut förra året hade han överlägset
flest sidor till sitt förfogande, en prioritering som tedde sig besynnerlig. Är
han det stora språkgeni han ofta utmålas som, en svensk Shakespeare, eller är
han bara en begränsad frasmakare, en visserligen talangfull men ofta tjatig
underhållare? Jag lutar nog mest åt det sistnämnda, med utfyllnaden att många
fyllon ju oundvikligen blir tjatiga – vilket inte hindrar att jag förstår hans
inflytande och historiska betydelse. Men är det inte en överdrift att säga att
hans författarskap lever idag? Vill jag läsa svenskt 1700-tal är ju både
Lenngren, Thorild och Kellgren mycket mer angelägna.
Men folklig är han,
något som motiverar denna bok, och det är ju på många sätt kul att ta del av
hans levnadsöde. Kortvariga faktarutor ger bakgrund till de mest kända
epistlarna och sångerna, liksom över de fiktiva figurerna som befolkar dem.
Treenigheten alkohol – sex- död blir en enkel formel att använda i min
undervisning – höll jag på att säga, tills jag kom på att man knappt hinner ta
upp något om Bellman längre, så som kursplanerna i svenskämnet är utformade på
gymnasiet.
Folklig är också
Selma Lagerlöf, och åtminstone för mig en författare jag har ett mer levande
förhållande till. Ett exempel på att jag inte är ensam om det är att det
nyligen gavs ut sex pocketböcker med några av hennes mest kända böcker, medan
det är otänkbart att Bellman skulle ges ut i sådana upplagor. Han har en högre
tröskel – språklig och innehållsmässig, och då spelar det ingen roll att Fred
Åkerström, Cornelis Vreeswijk med flera gjort sitt bästa för att popularisera
honom. Det var dessutom rätt länge sedan vid det här laget som Bellman var en
given musikalisk referens.
Det går som sagt
kvickt fram, och ibland bromsas förloppet upp av ”samtidigt någon helt
annanstans”, ett inslag som i viss mån liknar de kronologiska tidslinjer som
ibland finns i vanliga biografier. Men jag vet inte om jag behöver veta att det
rånas tåg och körs motorcyklar medan Selma Lagerlöf skriver sina böcker. Å andra sidan tar paret Lange inte ut svängarna riktigt lika mycket som tidigare, och deras böcker tjänar faktiskt på att inte bli lika vildsinta i sina spekulationer.
Det blir ändå lite
störande med de många ”Selma” hit och ”Selma” dit, en förminskande trop som man
bör passa sig för. Det blir trots det även i Lagerlöf-boken lärorikt, även om
det mesta består i att summera det vi redan vet. Med mycket fokus på personen
Selma …Kanske med en och annan nyhet, som att Sven Jerring som liverapporterade
i radion från hennes begravning hade glömt att ta på sig en svart slips.
Nu saknas väl
nyanser i de här böckerna, både om Bellman och Lagerlöf. På något sätt tillåter
ändå detaljrikedomen oss att komma de båda författarna tillräckligt nära – och jag
måste återigen få påpeka att det är ett smart drag att teckna dem i profil i
siluett.
Det är lätt att
raljera över böcker av det här slaget som fuskverk, och man ska nog akta sig
för att låta dem ersätta de traditionella biografierna. Mer ska man väl se dem
som bildsatta föreläsningar, och bara en idiot (typ, en kulturpolitiker) skulle
väl tro att man blir bildad enbart genom att bläddra igenom dessa
sammanfattningar. Vill du ha en mer raljant formulering? I så fall kan böckerna
ses som ett utslag av Trumpifieringen, liknande de ensidiga resuméer han får av
vetenskapliga rapporter han inte ids läsa (frågan är väl om han ens läser
resuméerna, av hans beslut att döma).
Nä, bildad blir man
av att läsa några av de titlar som Lange redogör för i sina ganska korta listor
med referenslitteratur. Det är också så man får bäst behållning av deras
böcker, genom att först skapa sig en egen uppfattning. Utan den förkunskapen
står sig böckerna faktiskt rätt slätt, och ger nog den typ av svindel som en
prezi-presentation kan ge (ni minns prezi, som var så populärt cirka 2010,
va?).
För två år sedan
utkom liknande böcker om Dante och Ibsen, och paret Lange har tidigare också
gjort en liknande bok om Strindberg. Är marknaden därmed mättad nu? Nja – om
förlaget vill fortsätta köra växelbruk med utländska och inhemska storheter
borde det gå att skapa lika spännande böcker om Shakespeare och Kafka, och året
därpå vill jag läsa om Carl Jonas Love Almquist och Astrid Lindgren. Men sedan
är det definitivt slut på författarskap som en läsande publik uppfattar som
något annat än obskyra.
Lange är genial - fast böckerna roligast om man läst originalen först. Hoppas han skriver om Fredrika Bremer nästa gång.
SvaraRadera(Bakhåll har gett ut nån serie med Kafka)
SvaraRadera