att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 juni 2017

Ömhetsmarker, Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms


Det är en gammal konstuppfattning, lånad från alkemins esoteriska formel: Tertium non datur (Det tredje är inte givet på förhand). Eftersom Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen båda har starka röster kan man med viss oro ta sig an deras gemensamt skrivna bok, Ömhetsmarker. För det kan bli som när du ser att en favoritregissör gör film av en favoritbok: de höga förväntningarna infrias inte, eftersom det där tredje – resultatet – inte är givet av förutsättningarna. 1+1 blir ibland 2, och kan bli 3, men ibland stannar det vid 1 …  
Nu kan jag dock med en gång säga att det här är en helt strålande bok. Den inleds med ett inbjudande motto: ”Stryk dig mot det djupaste, / mot det mest obegripliga i mig.” Där vill jag dröja, tänker jag, och är direkt inblandad, och fast, helt inne i det här ömsesidiga skärskådandet av ömhet, vänskap, kärlek. En skärskådan som lämnar plats åt stor humor.


Vad boken liknar? Kanske en podd, med två läsare som pratar utan skyddsnät. Läsare av bekant litteratur, och som resonerar kring liv, skrivande, och vad som utgör människans gemensamma drifter. Det blir pardonlöst skrivet, kanske i början trevande. Allt mer går rösterna in i varandra, smälter samman i ett enhetligt tonfall, och det blir ointressant vem som skrivit vad. Det finns starka beröringspunkter i författarnas tidigare solitära böcker – Hagelbäcks Violencia-diptyk stryker sig mot Nielsens tidigare böcker, främst En bok av kött och ord som kom 2008.

Hagelbäck och Nielsen utreder vad vänskap är. Det är en enkel fras, gestaltad i det förutsättningslösa replikskiftet:
   - Lova mig att
   - Jag lovar.
Vad som än händer svarar vänskapen med ett ”ja”, och detta ja ljuder genom hela boken, som en implicit bekräftelse på styrkan när två människor hör ihop. Styrka, men också glädje.

En glädje som kan härledas till Hélène Cixous idé om écriture féminine, men det viktiga är hur lustfyllt Hagelbäck och Nielsen tar sig an teorin, hur smidigt de omsätter den i praktik. Här ges skrivandet en skjuts in mot det angelägna och det aktuella. Då blir det en inte bara modig bok – kaxig, fräck, öppenhjärtig – utan också ett utforskande av, så som det inledande mottot också antyder, det okända. Ömhetsmarkerna har därmed sin hemvist i det outforskade, platsen där språket ännu inte har varit och trampat sönder terräng.

Det är hårt skrivet, men också dynamiskt och levande: ”mycket större på insidan än på utsidan, jag går / i gåtan där dörrar saknas”. I själva verket finns det så många sådana här ställen i boken – skikt – där jag bara vill dröja, sjunka in i det som tar emot – det som har substans, bäring, och också ger motstånd, för det är väl sant det där som Stendhal sa, att man bara kan stödja sig på det som ger motstånd? Det här är verkligen en bok som inte nöjer sig med att stryka medhårs – det finns ett bett i tilltalet, som kan saknas i rätt mycket av den poesi som ges ut i Sverige.

Och på samma gång: det taktila, det sinnliga, det sensuella. Dikterna skildrar ett förlopp, hur en vänskap uppstår, och hur ömtålig den är, men också hur starkt den påverkar ens innersta. Så kan jag då och då under läsningen tänka: det är ju det här som är livet! Äntligen en bok som fångar den upplevelsen, själva livsupplevelsen, och som återger vilken glädjesmärta / smärtglädje det innebär att råka vara vid liv just nu. Det intensiva som är lika stark i det positiva som i det negativa. Stark är också rösten, eller rösterna som blir rösten när de slingrar sig in i varandra. Styrkan finns både i den personliga rösten och i den kollektiva.

Jag har sett fram mot boken sedan jag hörde Hagelbäck och Nielsen läsa ur projektet i Rum för poesi på Bokmässan hösten 2015. Det är fortfarande ovanligt med gemensamt skrivna böcker, även om Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun gav ut Till Damaskus 2014, och det ska inskärpas att Ömhetsmarker till exempel är något helt annat än förra årets Trado, som bara delvis var en unison bok författad av Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean.   

Nu finns det en ytterligare form för samarbete, ytterligare en förebild och en lämplig ram. Det är inte språket i sig heller som är viktigast i Ömhetsmarker, utan innehållet, att det bildas en berättelse. En berättelse om tillit, om ömhet, om djup kärlek. Det blir då poesi som vill något, som har ambitioner att åstadkomma något och också gör detta. Det är inte bara imponerande, utan också vackert.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar