att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juni 2017

Leva eller dö, Anne Sexton, översättning Niclas Nilsson, ellerströms


Häromåret introducerades Anne Sexton på svenska med en (utom)ordentlig urvalsvolym, Sanningen de döda vet. Den var översatt av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal – när nu fortsättningen sker med en hel diktsamling (Live or Die från 1966) är Nilsson ensam kvar som översättare. Jag är fortsatt imponerad av det transparenta och mestadels ordagranna arbetet, med några små anmärkningar: titeln, till att börja med.

I mottot anspelar Sexton lömskt på ”en tidig version” av Saul Bellows roman Herzog, där originalets ”Live or die, but don’t poison everything …” ju hellre ska utläsas som ett Lev eller dö än Leva eller dö. Kanske en petitess, men med den svenska titeln blir lånet från Bellow begravt. Det finns också en given fortsättning till ”lev eller dö”, ett implicit ”men”, som går förlorat med ett ”leva eller dö”, som sätter en onödig punkt till ett vidare resonemang.  


Jag vill inte låta onödigt gnällig, men det finns ett och annat gammeldags ordval, som ger dikterna lite slagsida åt en tidsanda äldre än 60-talet: redan i första raden kallas diktjagets far för ”en boren / säljare”. Speciellt när andra strofen har anaforen (”A born salesman … A born talker”) som Nilsson helt ignorerar. För en annan poet än Sexton kunde ordvalet nog ha kvittat, men det är olämpligt att ge henne ett tilltal som är högdraget, när hon i original skriver så lågt. Jag är inte heller helt säker på att substantivet ”tagare” är det vedertagna svenska begreppet för ”taker”.   

Sex av dikterna fanns med i urvalsvolymen. Annars räknas denna bok som en höjdpunkt i Sextons korta karrär som poet. Den fick Pulitzerpriset för 50 år sedan. Sju år senare begick hon självmord. Det skrivsätt som bäst karakteriserar denna poesi är väl trist realism, en slags hyllning till glåmigheten. Det låter förstås inte särskilt spännande att läsa, men det blir faktiskt det.

Och det blir spännande poesi genom att den lever så starkt i spänningsfältet mellan just livskraft och dödsdrift. Båda stämningslägena ges lika skarpladdad ammunition. Det är otäckt att läsa om självmord och galenskap när det har så tydlig förankring i poetens egna erfarenhet. Speciellt ett par dikter tillägnade döttrarna är smärtsam läsning när man vet att deras mamma var på väg mot ett självmord.

För även om det här är litteratur är det också liv. Titeln, den åtminstone i original väl valda, pekar ut litteraturens samröre med det levda. Och Sextons poesi är vigorös, och i hög grad positiv och rentav munter. Positiv och munter, trots att den är så deppig, och jag antar att det för en oinsatt liknar en paradox: hur kan det vara så livgivande att ta del av dyster konst? Det är för att det finns en så stark kraft i det negativa, att för att bemästra den måste motståndet göras lika starkt. För att orka leva krävs något som kan svara upp till djävligheterna, helt enkelt att viljan att ge upp blir så intensiv att du måste ha en lika intensiv vilja att vara kvar. För den som vill dö kan det lika gärna vara frågan om att vilja leva för mycket.     

Det biografiska intrycket förstärks av att dikterna placeras i kronologisk ordning, och därmed bildas en sammanhängande berättelse. Där flugsymbolik kretsar hotfullt. I fältet mellan upplevd verklighet och iscensättning av ett grandiost jag lever Sextons poesi som starkast. Här finns många bilder av hur det är att bli till som människa, som individ:

                      Jag visste inget om den kvinna jag skulle bli
                      eller att blodet varje månad
                      skulle slå ut i mig som en exotisk blomma,
                      eller att barn,
                      två monument,
                      skulle bryta fram mellan mina lår,
                      två stela flickor som andades vårdslöst,
                      var och en sovande i sin lilla skönhet.
                      Jag visste inte att mitt liv till slut
                      skulle köra över min mors som en lastbil
                      och att allt som skulle återstå
                      från året då jag fyllde sex
                      var ett litet hål i mitt hjärta, en döv punkt,
                      så att jag tydligare skulle höra
                      det outsagda.   

Bekännelsepoesin är fortfarande en om inte bespottad så misstänkliggjord genre. I synnerhet när kvinnor skriver den. Viola Bao har visat (essän ”Guden i skrivmaskinen – Anne Sextons profetiska lyrik”, i 10-TAL #26 2017) hur Sextons diktjag rör sig i riktningen ”mot ett benämnande och en försoning med de kroppsliga, smutsiga, låga och banal sidorna av existensen – liksom den kvinnliga erfarenheten av fångenskap, ofrihet och smärtsam underordning – som hon försöker omfamna med sina böner och psalmer och göra heliga.” 

Sexton gjorde mycket för att syresätta poesin, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en poesi som görs mer tillgänglig tack vare hennes insatser. Det här sättet att skriva liknar till viss del de projekt som Walt Whitman utförde hundra år tidigare. Samma kritik riktades mot honom, att den var för alldaglig och för vardaglig och talspråklig och för icke-poetisk.

Mycket kan sägas – fortfarande – om hur chockerande det är att läsa Anne Sexton. Att det är poesi som lever är åtminstone för mig en självklarhet – den lever precis som Whitmans dikter lever, och det är betydligt mer än man kan säga om de kolleger han hade att tampas med på 1800-talet, och även i Anne Sextons fall har hon visat sig vara hållbar och användbar även under 2000-talet (min utgåva av The Complete Poems är tryckt 1999). När nu dammet lagt sig kan vi fokusera på annat i hennes dikter, såsom den där unika växlingen mellan det vackra och det fula, eller hur skör verkligheten ter sig för den som vistas i osäkerhetens rike, där det reella när som helst kan ge vika för hallucinationer, inbillningar, fantasier, vanföreställningar. Den där osäkra platsen där livet är hemskt helt enkelt för att det inte går att lita på: ”jag skulle gråta […] / om jag bara kunde minnas hur / och om jag hade tårarna.”   

Vi ska också påminna oss om att det oftare är poesin än prosan som går i bräschen för dramatiska förändringar. James Joyce lät Leopold Bloom utföra ett vida berömt toalettbesök i Ulysses 1922, men sju år tidigare drog Apollinaire ned brallorna på en gammal landstormsman och lät honom pissa i dikten ”Här finns”.

Vad har det med Anne Sexton att göra? Jo, liksom flera av modernismens tidiga poeter visar hon mod, genom att riskera att göra sig till åtlöje för att hon inte följer tidsandan, för att hon ger sig in på något där få varit tidigare. Hon skriver både vackert och skitigt. Hon romantiserar inte, utan ger tingen dess korrekta benämningar. Den påverkan som kan skönjas från Sylvia Plath visar sig mindre i ordval och tematik än i formmässiga grepp, som den envetna typ av upprepning som Plath excellerade i – någon gång kan jag tycka att Sexton går lite för långt i imitation där. Att läsa den här boken förstärker trots det intrycket av en unik röst som gick förlorad alldeles för snabbt.     

3 kommentarer:

  1. (Nordstedts ordbok skriver taker - tagare

    SvaraRadera
  2. Tack, fint! Jag vill inte låta mer än nödigt gnällig (jag heller), men när du säger att Anne Sexton "introducerades på svenska häromåret", låter det som att du, kanske med någon flit, glömmer bort "Att bära en människa", som utgavs av Coeckelberghs redan 1976 (övers Lars Gustav Hellström). I serien "Tuppen på berget", med Artur Lundkvist vid spakarna. Nu hittar jag den inte, men jag minns den tydligt och att den betydde mycket för den poëtiska friodlingen i det övre och inre bibel- och brännvinsbältet. (F ö tror jag influxerna Sexton - Plath gick i båda riktningarna.)

    SvaraRadera
  3. Attans att jag missat den Tuppen. Hoppas den är bättre översatt än Siv Arbs Plath-översättningar från 70-talet. Mm, Sexton är ju äldre än Plath, och jag har nog läst nånstans nåt om att de läste varandra, men minns inte längre hur det var. (Jag har mina Plath-böcker i skolan, av nån anledning.)

    SvaraRadera