Redaktörerna Kettil
Kasang och Johanne Lykke Holm väljer sentimentaliteten som tema för nummer 43
av Kritiker, tidskriften som – om klyschan
tillåts – går från klarhet till klarhet, och allt mer framstår som svaret på
kanske inte alla men … många frågor.
Man kan säga mycket
om sentimentalitet, och det sker genom att ämnet blir belyst av ett antal olika
författare och konstnärer. Texterna är trespråkiga – svenska, norska och
danska, och därmed förstärks det skandinaviska samarbetet. Man ska inte underskatta
det arbetet för att minska tröskeln mellan inte bara våra språk utan också våra
särarter när det gäller kultur och erfarenheter. Det här är ett utbyte som
kommer att få mångårig effekt, i hur vi ser på varandra över de mer eller
mindre inbillade landgränserna.
Sentimentalitet är
en låg genre, besläktad med skräcken och melodramen. En estetik för tåren. Här
blir de olika bidragsgivarna färgade av sina egna temperament, sina egna
förutsättningar. De flesta exemplen rör sig mot skönlitteraturen, utifrån
privata erfarenheter, som i Olga Ravns nyskrivna amningsdikter. Även numrets
kritiska texter övergår i (en slags) fiktion – som när Elisabeth Hjorth skriver
om hjärtat och Lucas Svensson skriver om Medea (även om jag inte blir riktigt klok
på vart han vill komma med sina Medea-versioner).
Vidare skriver Leif
Holmstrand om Sundsvall som en bas för sentimentalitet, där mobbningen och
tårarna och tröttheten och kampen för acceptans ledsagar den solkigt sorgliga
uppväxten. Kristofer Folkhammar ger oss fem melodramatiska/sentimentala exempel,
som Douglas Sirk och Fassbinder, i essän med den sublima titeln ”Känner du dig också
som Lana del Reys lösnaglar mot en kromad köksbänk när du åtrår ett råskinn?” Redaktörerna
Kasang och Lykke Holm skriver ett gemensamt manifest, ”Agotabröder, 2017”, som
försvarar sentimentaliteten – kanske. Åtminstone pläderar de för en estetik som
inte dömer, som inte censurerar.
Vad sentimentalitet
handlar om, så som numret förklarar den, är ett blottläggande. Hur blottar man
sig utan att överskrida det passande? Det är en svår balansgång, för det
privata riskerar alltid att bli för privat – för intimt, och man kan ta
bekännelselitteraturen som exempel. När du skriver i affekt blir du lätt
omdömeslös, och du tenderar att säga lite för mycket. Samtidigt är det något
oerhört lockande i det privata – hur det finns i dess kärna en estetisk
potential, när distansen och strategin sätts ur spel, och texten hotas av sina
begränsningar. Att överskrida det opassande är i sig lockande.
Numret visar
eftertryckligt vad kritik ska ägna sig åt: ifrågasättande. Här undersöks ämnet
sentimentalitet nyfiket och förbehållslöst, och det bildas flera olika
utgångspunkter för fortsatta funderingar. De olika perspektiven fungerar som
impulsgivare, som katalysatorer för ett fortsatt undersökande av den
kritiserade sentimentaliteten. Här visas också att det vi slentrianmässigt
brukar avfärda minsann är värt att ta på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.